”Ultratät spänningsroman” och ”…formligen vibrerar av politisk och moralisk hetta” var blurbar som fick mig att låna hem Küchens Gamarna. Men njä, det är mer småputtrigt. Framgångsrika kvinnor i Stockholm mördas. Den gemensamma nämnaren är att de har bott i en kåk som under högst tveksamma former ombildats från hyresrätt till bostadsrätt. Huvudpersonen, författaren Sanna Wrede, börjar luska i morden, då hennes gynekolog är en av de mördade. Hon blir mer och mer övertygad om att hon kommer att bli indragen.

Küchen vill säkert föra en diskussion kring ombildningar av hyresrätter/allmännyttan till bostadsrätter, men hon lyckas inte initiera diskusisonen med mig. Visserligen lyckas hon med skildringarna av den bostadsrättsförening där Wrede själv bor, det lite småmysiga och omhändertagande. Men det finns för många lösa trådar och sen är jag osäker på om Küchen egentligen skriver för att lösa mordgåtan eller för att diskutera den underliggande frågan. Det känns som att hon skriver för att gestalta, inte för att diskutera, engagera, hänga ut och uppröra. Inte för att peka ut, visa på orättvisor och väcka debatt. Utan för att visa och illustrera. Det känns ytligt och som att hon inte för läsaren ner i själva historien, utan låter denne flyta omkring på språket.

Det moraliskt tveksamma i ombildandet av hyresrätterna i det här mycket specifika fallet förstår jag visserligen logiskt, men jag känner det inte när jag läser. Jag blir inte indignerad, upprörd eller engagerad. SvDs recensent skriver att ”Maria Küchens engagemang för förlorarna i detta spel är hårt och intensivt” och jag känner inte det hårda och intensiva. Jag kommer att komma ihåg den för språket och för beskrivningarna av bostadsrättsföreningarna. Tyvärr.

Annonser