På min önskar-att-jag-hunne-läsa-i-sommar-lista fanns Ninni Holmqvists Kostym. På bibblan fanns även hennes Biroller, så bägge fick följa med hem. Det föll sig så att jag parallelläste dem: en som innan-jag-somnar-läsning och den andra som pendlingsläsning på väg till och från jobbet. Och bägge i soffan.

Jag tycker bättre om Biroller inser jag ganska fort. Jag tycker om de mer utvecklade historierna och jag tycker om tanken att utforska alla de biroller som finns i vår mellanmänskliga tillvaro. Jag tycker mycket om Vändzon, om mannen som lämnar sin hustru som misshandlar honom och Den svagare där en kvinna lämnar en annan innan hon kvävs. Båda har det gemensamt att huvudpersonerna länge spelar biroller, men sedan tar huvudrollen i sina liv. Jag gillar tanken att vi förmodligen är biroller i ganska mångas liv, men att det viktigaste är att vi är huvudrollen i vårt eget.

Fast jag uppskattar Kostym oxå. Novellerna utforskar gränslandet mellan självständighet, ensamhet och hjälplöshet. Många av dem är enbart brottstycken ur en tillvaro och glimtar av existenser. Titelnovellen får mig att överraskat och halvt förskräckt skratta till. Min favorit är dock Stenens rörelse vars berättare direkt visar på stor självinsikt och självkännedom (obs ironi!) i inledningen:

Jag är en intressant kvinna i yngre medelåldern och jag väntar någonstans på en offentlig plats. Det kan vara ett café, en centralstation, ett bibliotek, en park, en badstrand eller varför inte ett grönsakstorg. Där väntar jag med öppna sinnen och rymligt hjälrta, tro mig;  jag är varm, sensuell och kärleksfull. Vidare har jag personlighet och fantasi, jag är som sagt en mycket intressant person.

Jag har sedan tidigare svårt för novellformatet och många av Holmqvists noveller i Kostym är för korta för mig. Jag lägger mig ändå vinn om att läsa dem långsamt och att andas mellan varje. Mycket därför uppskattar jag nog Biroller mer.

Fast lite nöjd är jag ändå över att jag ”klarade av” att läsa två novellsamlingar och uppskattade dem 🙂

Advertisements