Dålig dokumentation och minst lika dåligt minne föranledde omlån och omläsning av Curtis Sittenfields I en klass för sig, konstaterade jag.

Lee Fiora är intelligent och säljer in till sina föräldrar att hon ska få gå på den exklusiva internatskolan Ault. 14 år gammal kommer hon dit och ska tillbringa fyra år där. Väl där går hon från att ha varit den duktigaste flickan i klassen till att helt plötsligt ”bara” bli en i mängden duktiga. Hon upptäcker vidare skillnaderna i umgängeskoder och -mönster mellan sig själv och sina skolkamrater som kommer från hem med betydligt större plånböcker och gedignare ekonomier. Hon blir en iakttagare. En reflekterande ensling. Till en början.

Det jag mindes var jag irriterade mig på att historien inte var så DHH*-lik som jag hade förväntat mig och att den därför inte var nåt att ha. Den här gången läste jag den med något annorlunda förväntningar, efter att ha älskälskälskat Presidentens Hustru. Jag gillar verkligen att Sittenfield har fångat tonårsfunderingarna och det lätt vilsna i att komma till ett ställe där ens tidigare givna roll inte längre fungerar. Jag gillar att Lee är lite diffust udda och håller sig på sin kant och inte är så där jobbigt lyckad. Sittenfield lyckas oxå visa hur piinsamt allt är för en tonåring. Och hur hon låter Lee utvecklas över åren som går. Och tack och lov hitta vänner.

Jag är glad att jag läste den här när jag lämnat mina egna tonår på lämpligt avstånd bakom mig. Igenkänningen var bitvis stor och jag är glad att jag har växt (upp) i många avseenden. Jag är glad att jag läste om den, för jag gillar’t. Mycket!

*Den Hemliga Historien av Donna Tartt

Annonser