You are currently browsing the monthly archive for augusti 2010.

När Bokbabbel gillar chick-lit i form av Sofi Fahrmans debut, så blir jag nyfiken. Därför lånade jag hem Elsas mode.  O jag gillar’t oxå. Som en liten lättsmält karamell. Lite för söt för att konsumera flera av på raken, men på en godislördag klämmer man den lätt.

Redan efter ett par sidor tänker jag spontant att språket är så mycket bättre än i de av Denise Rudbergs böcker jag har läst. Det är enkelt och funktionellt. Välvårdat hela vägen igenom.

Elsa skaffar snabbt jobb i Stockholm efter att hon kommit hem från New York. Hon tjatar sig till att få inneboende hos en riktig toffel till barndomskompis. Hon kommer på idén att starta en modeblogg och vips tar den över hennes liv fullständigt. Bloggosfären, Bloggtoppen, kollage och inlägg för hela slanten blir det.  Hon har gett sig sjutton på att ta sig in i modevärlden. Och är självupptagen som få för att komma dit. Faktum är att jag har rätt svårt att förstå att hennes omvärld står ut med henne. Hon har tydligen ändå något visst och jobbar sig uppåt på Bloggtoppen med sina insatser. Det namedroppas och branddroppas, så som det kanske sig bör i en chick-lit? Hon tar sig in på utelivet på Stureplan och det skildras oxå, såklart.

Så här i efterhand vet jag inte riktigt vad det var som fick mig att faktiskt tycka om den här boken. Kanske är det glimten in bakom kulisserna i framgångsrika modebloggarnas liv? Jag vill förvisso veta hur historien ska sluta och boken är skriven med så pass bra driv att den lockar till fortsatt läsning. Jag är dessutom lite nyfiken på tvåan.

Appelbaum är amerikansk journalist som har varit östeuropakorrespondent för brittiska tidningar. Hon har oxå genomfört mastodontprojektet att försöka skriva Gulags historia. Hon har grävt i arkiv, intervjuat överlevande, läst tusentals sidor, pratat och grävt och rest och sett och till slut skrivit. 687 sidor inklusive noter och bibliografi om Gulag. De sovetiska lägrens historia. Kronologiskt läste jag den här före Oksanens Utrensning, även om mina tankar om den kommer först nu.

Sovjet och dess historia är en vit fläck på min historiska karta. Jag har som inget minne av att vi läste om Sovjet/Ryssland på historielektionerna någonsin i skolan. De gamla grekerna och andra världskriget tycks visst ha varit viktigare. Och USA under efterkrigstiden. Mitt intresse för Gulag började med att jag inte orkade läsa Solsjenitsyns verk Gulagarkipelagen och att författaren fick mer uppmärksamhet i och med att han dog.

För en sån som mig funkar Gulag därför både som skildring av lägersystemet, men oxå som översikt av Ryssland/Sovjet/Rysslands historia, ety lägersystemet var så intimt sammankopplad med landets politik och ekonomi. Jag ville såklart veta hur det ryska lägereländet ställdes mot eländet som nazisterna skapade, men jag började snart förstå att det inte riktigt går att jämföra. Alltså, jo, det gör det ju, men Gulag bör verkligen studeras för sig och i sig.

I sitt appendix ställer Appelbaum sitt resultat mot den empiri det är sprunget ur för att visa att a) det minsann inte är lätt att skriva trovärdig historia av ett på goda grunder förfalskat grundmaterial, men b) det kanske därför är värt ansträngningen. Grundmaterialets tvivelaktiga karaktär är i sig ett skäl att skriva om Gulags historia. Jag tror (tyvärr) inte att jag är ensam om att sakna kunskap om rysk 1900-talshistoria.

Hon låter människorna tala ur arkiven. Hon skildrar vardag i fängelser och läger; visar på skillnaden mellan att vara förvisad och dömd till läger och visar framförallt på Gulags storskalighet. Hon visar varför det är svårt att veta exakt hur många som drabbades av Gulag, hur många som passerade lägren, som dog på grund av dem. Allt beror på hur man räknar och på att de siffror som finns i officiella historiska dokument i många lägen är otillförlitliga.

Trots ämnesvalet är boken förvånansvärt lätt att läsa. Jag stör mig som vanligt på användandet av slutnoter istf fotnoter, men det är ett utslag av mina högst personliga preferenser mer än något annat. Jag har tidigare sagt att mitt favoritsätt att läsa historia är att göra det via enskilda människors öden och mångfalden av de enskilda berättelserna i Appelbaums bok blir till slut ett vittnesbörd man inte kan slå ifrån sig.

Hos Enligt O läste jag om Simon Becketts debutroman Dödens kemi. Ett par dagar senare håller jag en bok med titeln The chemistry of death i handen på Myrorna och funderar varför jag tycker att titeln låter bekant och om det är för att jag har läst om den och tyckt att den verkat dålig eller intressant. Jag köper den ivf. Och tur var det.

En saknad person i byn Manham hittas mördad och dessutom är kroppen kraftigt vanställd. Så försvinner ännu en kvinna och invånarna i den lilla sömniga byn börjar misstänksamt granska varandra och framförallt byns original och de nyligen till byn inflyttade. Läkaren David Hunter är en av de senare. Med en tidigare karriär som forensic anthropologist bakom sig dras han motvilligt in i mordutredningarna. Han är även historiens berättare.

Beckett bygger upp spänningen krypande långsamt tills jag håller om bokpärmarna så att fingrarna vitnar och bokstavligt talat hoppar till i soffan när sambon ropar på mig.

Gillar man CSI, så tror jag man gillar den här boken. Den börjar med informationen att ”a human body starts to decompose four minutes after death” och allt medan historien berättas, så lär vi oss om flugor, maskar och annat som är användbart om man är rättsantropolog. En bonus i utgåvan från Bantam Paperbacks som jag läste, är att man får läsa den artikel som gav honom inspiration att skriva sin debutroman. Plus en teaser från hans nästkommande bok.

På Becketts hemsida finns mer information om de faktiskt två ytterligare böcker han skrivit med Hunter i huvudrollen, Written in bone och Whispers of the dead (på svenska Skrivet i eld respektive Dödens viskningar. Lätt att de blir inflyttningspresent till mig när vi är färdigflyttade!

Mitt i allt som händer med höstterminsuppstarter på jobb, med träning, med bokutgivning och inte minst den snabbt analkande Bokmässan ska jag flytta. Ja, Fantastiskheten flyttar med. Vi ska flytta till hus!!

Till hus med gräsmatta, hörntomt, nära till skog och mark och sjö och ungefär lika nära till stan fast på andra sidan jämfört där vi nu bor.

Ett fantastiskt hyreshus (ja, alltså, det är ett helt hus som vi ska hyra. Ett hyres-hus.) där jag får eget arbetsrum (!!) och där det finns nästan obegränsat med förvaring. Där det ryms bokhyllor, så att inte alla hyllor behöver ha dubbla rader med böcker. Och där vi kanske kan få DN utdelad till oss på söndagarna. Storlängt!

Jag roar mig därför numera med att rensa, packa, röja, planera, administrera, sitta i telefonkö, slänga, plocka och städa. Jag minns hur vi svor över alla dessa bokkartonger vi bar från förra flytten (för mindre än två år sedan). Men ändå fortsätter jag att bära hem böcker. Fina fynd från Myrorna som inte kostar så mycket. Ett par tre stycken, sådär. Som tillsammans kommer att väga tvåhundratusen miljoner ton att flytta. Eftersom jag inte kommer att bära över dem till nya huset ett par tre stycken i taget.

Därför inför nu även jag köpstopp. Tills vi är inflyttade i huset. Inget mer hembärande av böcker, inget mer nätbokhandelsbeställande förrän vi är installerade där borta. Inget dubbelbärande av böcker, alltså. Ingen mellanlandning i lägenheten för nedpackning i kartong eller kasse och efterföljande överbärning.

Tack och lov är Bokmässan undantagen. Då kommer vi nämligen att ha börjat sova i huset och alltså behöver man bara bära böckerna till ett ställe. Nämligen dit.

Härmed inledes således det stora önskelistandet 🙂

Den här sommaren har gått i Sofi Oksanens namn. Jag har läst allt av henne, Stalins kossor, Baby Jane (som jag har o-tyckt om än..) och nu idag Utrensning.

Klokt nog (så här i efterhand), så hade jag just innan Utrensning läst Anne Appelbaums Gulag. Helt plötsligt fick Utrensning fler dimensioner. Jag förstod plötsligt vad Perm-36 betydde, vad det implicerade att ha varit kriminell i ett sibiriskt läger och vilken betydelse Stalins död hade för livet, universum och allting. Åtm om man bodde i Sovjet.

Utrensning handlar om gamla Aliide, boende på en gård på estländska landsbygden 1992. Hon bor själv, då hunden har dött (hon misstänker förgiftning). En dag upptäcker hon en avsvimmad, smutsig, slagen och förvirrad flicka i trädgården och efter att ha konstaterat att hon förmodligen inte är något lockbete, någon som tjyvligorna sänder ut för att ta ”reka” tänkbara offers hem efter värdesaker, så tar Aliide hand om flickan.

Vars historia vi får till oss i brottstycken. Fast först får vi oss till livs Aliides. Om uppväxten i Estland (det hus hon fortfarande bor i), avundsjukan mot systerns lycka, förälskelsen i sin svåger, kriget, ockupationen av Sovjet och det som får henne att göra det för flera personer livsavgörande. Genom att förstå hennes historia förstår vi varför den gamla Aliides hus utsätts för stenkastning och får ord klottrat på ytterdörren. Och vi förstår varför Zara rycker till vid minsta ljud. Sedan förstår vi oxå att Aliide förstår Zara bättre än man kan ana.

Oksanens skriver om grymheter på ett poetiskt sätt. Så att man som läsare åtminstone får en aning om hur man uthärdar och till och med överlever vansinnigheter. Så att man förstår hur ett vansinnigt system kan få människor att agera och reagera. Jag drabbas ofta av tunnelseende efter att ha drunknat i en läsupplevelse en hel eftermiddag. Som att historien inte hade kunnat berättas på något annat sätt. Och kanske kan just den här inte det. Kanske berättar man bäst om stora saker med små bokstäver, så att det som bör synas bäst och störst framträder först mellan raderna.

Det här är en av årets mest drabbande läsupplevelser. Genom att berätta Aliides och flickan Zaras historia berättas Estlands, lite av Sovjets och Rysslands historia på det sätt jag tycker är bäst, genom att visa hur historien är enskilda människors liv, inte bara något vi läser i böcker i skolbänken. Historien drabbar inte enskilda, den är enskilda människor.

Jag tänker mig att liknande öden finns i fler före detta sovjetmedborgares familjer, minnen, historier. Inte fiktiva, som Aliine och Zaras, utan verkliga, som de i Appelbaums Gulag. Hur läker man sådana sår? Och hur bygger man säkra, stabila länder med friska, stabila medborgare på en grund så full av fruktansvärdheter, lögner, svek och storskaliga grymheter?

Jag har fått ett nytt utlopp för en av mina hobbies, alternativt obsession.

Korrekturläsning.

Skittråkigt i vissas öron, ljuv musik i mina. Sen tidigare alltså -jag är en sån där som blir skitlycklig när folk frågar om jag kan korrekturläsa deras uppsatser/inlämningsuppgifter/rapporter och gör det just for the fun of it.

Läs därför nedanstående med detta i minnet.

Ni vet, Project Gutenberg. Som gör böcker där copyrighten är utgången tillgängliga som gratis eböcker. De behöver ständigt frivilliga som korrekturläser och läser in böcker som ljudböcker, innan de laddas upp på PG. Jag har fastnat i deras korrekturläsningsträsk, Distributed Proofreaders.

Böckerna är inscannade och ”översatta” till  .txt-format och uppgiften är att i varje sidas .txt-fil rätta datorns jobb, alltså inte att korrigera faktafel/gammaldags stavning från originalet. Programmet som ”översätter” de inscannade boksidorna kan t ex se fel på bläckplumpar och kommatecken eller punkter, eller gör om bokstäver så att ”blef” blir ”bil”.  Allt web-baserat.

Det finns så klart tydliga regler för varje projekt och forum att diskutera oklarheter i. Som ny användare får man dessutom snabb feedback på de misstag man har gjort och varje korrläst version av en sida sparas, så att det är lätt att se ändringar. Man får göra hur många eller hur få sidor som helst av en bok innan man går vidare till nästa.

Just nu är jag igång med en av Emelie Flygare-Carléns böcker. Jag lär mig ord som ”bepurpras” och gläds över att vi inte längre enhvisas med att förkrångliga stafningen av swenskans alla ord. Och fängslas faktiskt av handlingen oxå. Vilket kan bli liite jobbigt när det tar år och dag innan jag har läst en sida och kan bläddra.

Sjukt beroendeframkallande, I tell you. 🙂

%d bloggare gillar detta: