Den här sommaren har gått i Sofi Oksanens namn. Jag har läst allt av henne, Stalins kossor, Baby Jane (som jag har o-tyckt om än..) och nu idag Utrensning.

Klokt nog (så här i efterhand), så hade jag just innan Utrensning läst Anne Appelbaums Gulag. Helt plötsligt fick Utrensning fler dimensioner. Jag förstod plötsligt vad Perm-36 betydde, vad det implicerade att ha varit kriminell i ett sibiriskt läger och vilken betydelse Stalins död hade för livet, universum och allting. Åtm om man bodde i Sovjet.

Utrensning handlar om gamla Aliide, boende på en gård på estländska landsbygden 1992. Hon bor själv, då hunden har dött (hon misstänker förgiftning). En dag upptäcker hon en avsvimmad, smutsig, slagen och förvirrad flicka i trädgården och efter att ha konstaterat att hon förmodligen inte är något lockbete, någon som tjyvligorna sänder ut för att ta ”reka” tänkbara offers hem efter värdesaker, så tar Aliide hand om flickan.

Vars historia vi får till oss i brottstycken. Fast först får vi oss till livs Aliides. Om uppväxten i Estland (det hus hon fortfarande bor i), avundsjukan mot systerns lycka, förälskelsen i sin svåger, kriget, ockupationen av Sovjet och det som får henne att göra det för flera personer livsavgörande. Genom att förstå hennes historia förstår vi varför den gamla Aliides hus utsätts för stenkastning och får ord klottrat på ytterdörren. Och vi förstår varför Zara rycker till vid minsta ljud. Sedan förstår vi oxå att Aliide förstår Zara bättre än man kan ana.

Oksanens skriver om grymheter på ett poetiskt sätt. Så att man som läsare åtminstone får en aning om hur man uthärdar och till och med överlever vansinnigheter. Så att man förstår hur ett vansinnigt system kan få människor att agera och reagera. Jag drabbas ofta av tunnelseende efter att ha drunknat i en läsupplevelse en hel eftermiddag. Som att historien inte hade kunnat berättas på något annat sätt. Och kanske kan just den här inte det. Kanske berättar man bäst om stora saker med små bokstäver, så att det som bör synas bäst och störst framträder först mellan raderna.

Det här är en av årets mest drabbande läsupplevelser. Genom att berätta Aliides och flickan Zaras historia berättas Estlands, lite av Sovjets och Rysslands historia på det sätt jag tycker är bäst, genom att visa hur historien är enskilda människors liv, inte bara något vi läser i böcker i skolbänken. Historien drabbar inte enskilda, den är enskilda människor.

Jag tänker mig att liknande öden finns i fler före detta sovjetmedborgares familjer, minnen, historier. Inte fiktiva, som Aliine och Zaras, utan verkliga, som de i Appelbaums Gulag. Hur läker man sådana sår? Och hur bygger man säkra, stabila länder med friska, stabila medborgare på en grund så full av fruktansvärdheter, lögner, svek och storskaliga grymheter?

Annonser