You are currently browsing the monthly archive for november 2010.

Owe Wikström skriver i Långsamhetens lov om alternativ till stress, rastlöshet och det moderna samhället aldrig sinande stimuliflod. Han skriver filosoferande, funderande, betraktande om att inte alltid dras med i samhällets hetstakt. Om att stilla vägra och göra andra saker i ett mer mänskligt tempo. Han funderar kring värdet av vardagen, av det vanliga.

Jag fångas framförallt av vad han skriver tänkvärt om samtalet. Inte debatten eller diskussionen, utan samtalet. Pratet mellan människor i utforskande syfte. Utan ambition att vinna, att presentera färdiga argument på slagkraftigast tänkbara sätt eller att visa sin stora kunskap. Samtalet som aktivitet där man tillsammans utforskar vad man tycker om saker och ting. Det där som vi sällan har numera. Nu förväntas mänskan alltid ha åsikter om saker och ting, men när ska vi skaffa oss dem? Vi kan läsa hur många böcker som helst, se hur många debatter som helst, utan att för den skull vara säkra på vad vi själva tycker. Förrän vi på ett förutsättningslöst sätt kan verbalisera våra tankar och bryta dem mot någon annans. Utan att bli dömd som dum.

Ingen vet egentligen vad hon tror, förrän hon har formulerat det. Vaga tankar eller en dov längtan kan få form först när det oklara tas på allvar, när dialoger leder till  upptäckter. I det goda samtalet tvinnas gemenskapen samman med det trevande sökandet efter vem man själv är (s 101-102 i Natur& Kulturs pocketupplaga).

Wikström skriver även om inre och yttre resor. Han reser till Ryssland för att gå i Dostojevskis fotspår. Han åker även till Bukarest och Assissi. Andlighet, medlidande, mystik och Gud funderar han mycket kring i den här andra delen av boken. Och illustrerar på finast tänkbara sätt att en yttre resa i allra högsta grad är en inre.

En viktig bok att läsa för att komma ihåg att inte jämt förföras av det världsliga och lockas att springa fort. Utan bromsa och gå i sin egen takt. Komma ikapp sig själv, kanske.

Written in bone av Simon Beckett, som är uppföljaren till The chemistry of death, är om möjligt än mer spännande än den första boken.

Förra boken utspelade sig historien i en någorlunda isolerad by. I den här fastnar Hunter på en avlägsen skotsk ö då jordens storm drar in över ön. Han arbetar nu som rättsantropolog på heltid och åker till ön för att undersöka ett lik som är bränt till oigenkännlighet i en stuga som annars är näst intill helt oskadd. Han är egentligen på väg hem till Jenny, men blir utringd till ön, då den ordinarie polisen har fullt upp med en annan stor olycka. Tanken är att han enbart ska göra en första bedömning för att sedan åka hem. Men så kommer stormen. I isoleringen på ön dör sedan två personer till i bränder. Och mysteriet tätnar.

Vi får lära känna öns invånare och det karga skotska övädret. Det stormar och blåser och regnar och har sig och det är så att man fryser enbart av att läsa den. Beckett fortsätter att skriva med ordentligt driv och jag kämpar mot sömnen flera kvällar för att kunna läsa bara en sida till. Vi får oxå veta hur det går mellan Hunter och Jenny, flickan från första boken.

Riktigt lika bra som förra boken tycker jag inte att den här var. Det är mycket storm och väder och beskrivningar av öborna -som Beckett hanterar mycket bra, det är inte det- men det blir inte så mycket mysterium av det hela. Förrän i slutet. Då brakar det loss. Och blir…kanske lite för mycket? Tidigt förstår man att stormens längd är den tidsram inom vilken historien kommer att utspela sig och när jag tror att slutet har kommit, så fortsätter historien. Helt överraskande. När jag slår igen boken gör jag det med en känsla av att det bidde en knorr för mycket. För att folk ska köpa fortsättningen?

No worries, Beckett, det skulle jag ha gjort ändå, men, nja.. det här slutet fixade du inte jättebra, alltså.

De ord jag hinner uppsnappa kommer just nu från Sigrid Combüchens Spill, en roman som är inköpt under två för mig ovanliga omständigheter. 1) i en boklåda IRL, 2) i inbundet (!).

Anledningen: Combüchen i Babel häromsistens. Att prata så där om sina karaktärer gör ju att man blir lite kär i’na. O hittills har de höga förväntningarna infriats. Om jag kommer ihåg rätt 😉

Det är så fint, växelspelet mellan berättelsen om Heddas liv, brevväxlingen mellan den nu åldrande Hedda och bokens huvudperson författaren Sigrid Combüchen och den sistnämndes efterforskningar om Hedda. Sådär som man tänker sig att en historia kan växa fram när man skriver den.

*för visst låter  ”i alla fall” som ”jalla fall”.

Jag har som tappat orden. Jag sitter med händerna på tangenterna och markören blinkar lixom uppfordrande mot mig på skärmen. Jag skriver trevande. Men orden trillar inte ner genom händerna som de brukar. Det är som det inte finns några. Som att tankarna bakom orden inte heller finns.

Som att de är slut.

Jag tappar lixom orden också när jag läser. Tröttbläddrar i boken innan jag somnar. Nästa kväll känner jag inte igen var jag är när jag öppnar boken. Får backa. Nästa lika långt som jag läste kvällen innan.

Kanske är det det som händer i november. Träden tappar löven. Jag orden. (Orken?)

En kik bakåt i bloggen visar att det är det här jag skriver om i november. Så egentligen borde jag inte bli förvånad. Men det tar mig med överraskning ändå. Varje gång, vill jag minnas. Jag har ju bevisligen överlevt förut, så utgångsläget får väl bli att jag gör det igen.

%d bloggare gillar detta: