Written in bone av Simon Beckett, som är uppföljaren till The chemistry of death, är om möjligt än mer spännande än den första boken.

Förra boken utspelade sig historien i en någorlunda isolerad by. I den här fastnar Hunter på en avlägsen skotsk ö då jordens storm drar in över ön. Han arbetar nu som rättsantropolog på heltid och åker till ön för att undersöka ett lik som är bränt till oigenkännlighet i en stuga som annars är näst intill helt oskadd. Han är egentligen på väg hem till Jenny, men blir utringd till ön, då den ordinarie polisen har fullt upp med en annan stor olycka. Tanken är att han enbart ska göra en första bedömning för att sedan åka hem. Men så kommer stormen. I isoleringen på ön dör sedan två personer till i bränder. Och mysteriet tätnar.

Vi får lära känna öns invånare och det karga skotska övädret. Det stormar och blåser och regnar och har sig och det är så att man fryser enbart av att läsa den. Beckett fortsätter att skriva med ordentligt driv och jag kämpar mot sömnen flera kvällar för att kunna läsa bara en sida till. Vi får oxå veta hur det går mellan Hunter och Jenny, flickan från första boken.

Riktigt lika bra som förra boken tycker jag inte att den här var. Det är mycket storm och väder och beskrivningar av öborna -som Beckett hanterar mycket bra, det är inte det- men det blir inte så mycket mysterium av det hela. Förrän i slutet. Då brakar det loss. Och blir…kanske lite för mycket? Tidigt förstår man att stormens längd är den tidsram inom vilken historien kommer att utspela sig och när jag tror att slutet har kommit, så fortsätter historien. Helt överraskande. När jag slår igen boken gör jag det med en känsla av att det bidde en knorr för mycket. För att folk ska köpa fortsättningen?

No worries, Beckett, det skulle jag ha gjort ändå, men, nja.. det här slutet fixade du inte jättebra, alltså.

Annonser