Owe Wikström skriver i Långsamhetens lov om alternativ till stress, rastlöshet och det moderna samhället aldrig sinande stimuliflod. Han skriver filosoferande, funderande, betraktande om att inte alltid dras med i samhällets hetstakt. Om att stilla vägra och göra andra saker i ett mer mänskligt tempo. Han funderar kring värdet av vardagen, av det vanliga.

Jag fångas framförallt av vad han skriver tänkvärt om samtalet. Inte debatten eller diskussionen, utan samtalet. Pratet mellan människor i utforskande syfte. Utan ambition att vinna, att presentera färdiga argument på slagkraftigast tänkbara sätt eller att visa sin stora kunskap. Samtalet som aktivitet där man tillsammans utforskar vad man tycker om saker och ting. Det där som vi sällan har numera. Nu förväntas mänskan alltid ha åsikter om saker och ting, men när ska vi skaffa oss dem? Vi kan läsa hur många böcker som helst, se hur många debatter som helst, utan att för den skull vara säkra på vad vi själva tycker. Förrän vi på ett förutsättningslöst sätt kan verbalisera våra tankar och bryta dem mot någon annans. Utan att bli dömd som dum.

Ingen vet egentligen vad hon tror, förrän hon har formulerat det. Vaga tankar eller en dov längtan kan få form först när det oklara tas på allvar, när dialoger leder till  upptäckter. I det goda samtalet tvinnas gemenskapen samman med det trevande sökandet efter vem man själv är (s 101-102 i Natur& Kulturs pocketupplaga).

Wikström skriver även om inre och yttre resor. Han reser till Ryssland för att gå i Dostojevskis fotspår. Han åker även till Bukarest och Assissi. Andlighet, medlidande, mystik och Gud funderar han mycket kring i den här andra delen av boken. Och illustrerar på finast tänkbara sätt att en yttre resa i allra högsta grad är en inre.

En viktig bok att läsa för att komma ihåg att inte jämt förföras av det världsliga och lockas att springa fort. Utan bromsa och gå i sin egen takt. Komma ikapp sig själv, kanske.

Annonser