Inte alls så lång reservationskö på min bibbla för Knausgårds Min kamp. Kanske är hypen över? Den här boken had me at hello, som man säger på utrikiska. Jag har inte utan förtjusning umgåtts en del med ond bråd död i höst och att då i inledningen av en bok jag hade tänkt som självbiografisk läsa följande gör mig knäsvag:

…som om livet kapitulerar enligt fastställda regler, en form av gentlemen’s agreement som även det dödas företrädare rättar sig efter, då de alltid väntar till dess att livet har dragit sig tillbaka innan de sätter igång sin invasion av det nya landskapet.

En inledning som blir en filosofisk betraktelse över hur tudelat samhället behandlar döden (som ocensurerade nyheter å ena sidan och å andra som något som bör döljas och detta under jord/skynken/på bottenvåningar).  Som blir en berättelse om uppväxten. Och om en far. Om den fantastiska fyllan och den fruktansvärt starka kärleken. Varvat med glimtar ur nutiden. Som att han var gift en gång i Norge, men har flera barn med en ny kvinna i Sverige. Som att han har skrivit andra böcker tidigare.

Nyfikenheten! Det är som när man lär känna en person för första gången. En del information är centralt vid ett samtal och annat får man höra i en bisats/i förbigående och väcker nyfikenhet till efterföljande möten. MY GOD, vad jag längtar efter de andra böckerna.

Och som jag funderar över vem den här pappan är. Vad det är för fel på honom, lixom. Han tycks bland annat besitta en rent överjordisk förmåga att veta vad hans pojkar gör, något som skrämmer skiten ur åtm Karl Ove. Det blir mest glimtar av hur/vad han är, men att döma av Karl Oves reaktioner, så är han rätt läskig. Bokens tätaste och, som jag upplever det, mest välskrivna del, är den där bokens Karl Ove och brodern Yngve efter faderns död ska ta hand om hans bostad. Där sorgen vaknar, trots att Karl Ove inte har tyckt om fadern.

Jag är svag för män som kan prata om känslor och reflektera över det egna beteendet. Ergo är jag svag för Knausgård. För i Min Kamp gråter han, funderar, ilsknar och gråter några skvättar till. Utan att någonsin be om ursäkt för sina känslor (även om han försöker att inte gråta bland folk). Toklängt efter nästa del, således.

Annonser