I min bokhylla har sedan länge Norwegian wood av Haruki Murakami stått. Jag har inte varit sugen på den, då jag har hört att den har varit så olik hans andra böcker. Jag har därmed automatiskt dragit likhetstecken mellan ”olik” och ”dålig”.

Toru hör Beatleslåten Norwegian Wood spelas på ett flygplan. Den får honom att minnas flickan han var kär i när han studerade på universitetet. Hon hette Naoko och var flickvän till Torus ende vän. Vännen tog livet av sig och det går lång tid tills Toru och Naoko träffas igen. Men då slår å andra sidan kärleken till på riktigt. Dock är Naokos psykiska hälsa är skral och hon försvinner iväg till ett vårdhem. Via brevväxling samt utspridda besök på vårdhemmet fortsätter de kontakten. Samtidigt träffar Toru studiekamraten Midori och dras till henne oxå. Han gör klart redan från början att hans hjärta finns hos en annan, men de utvecklar ett varmt och nära förhållande ändå.

Det här är en bok om varm, men svår kärlek. Som inte låter sig hindras av bräcklig psykisk hälsa och vistelsen på ett vårdhem (som för övrigt ligger fantastiskt vackert!). I Norwegian wood är enbart döden ett hinder för kärleken, allt annat kan man hantera sig runt. Den romantiska kärleken mellan Toru och Naoko får hjälp att överleva av omgivningens kärlek till sina medmänniskor.

Det är oxå en bok fylld med skildringar av kärleksfulla och varma relationer (inte enbart kärleksdito). Förhållanden som utifrån sett skulle ses som märkliga, svåra och kanske till och med omöjliga blir fullständigt självklara när man får se dem ur ett inifrånperspektiv. Som att de inte hade kunnat vara på något annat sätt än just precis sådana de är. Sådana får de vara och sådana får de utvecklas och fördjupas.

Jag förundras över den kontakt Toru får med de människor han möter*. Han får mycket snabbt en varm kontakt, som gör att han får höra dessa människors historia. Han kommer dem nära på ett innerligt tillitsfullt sätt som är väldigt vackert.

Mycket riktigt är den här boken annorlunda de andra jag har läst av Murakami. Här stannar vi  t ex i den ”vanliga” världen och det regnar inte konstiga saker från himlen. Men det finns ingenting, ingenting som gör den här boken dålig.

*Kanske är det enbart jag som förundras över den värme och tillit som Torus värld är fylld av.

Annonser