You are currently browsing the monthly archive for februari 2011.
1930-talets Övik. Maj råkar bli på det viset och får allt gifta sig med Tomas, även fast hon är kär i en annan. Maj kommer från en enkel familj inåt Östersund till och omställningen till Tomas fabrikörsfamilj är stor på många sätt. I Att föda ett barn får vi följa henne när hon försöker förstå sig på sin förändrande kropp, sin nya familj och rollen som gift kvinna som det är tänkt att hon ska ta.
Det finns det såklart en färdigskriven roll för Maj att ta som Gift Kvinna(tm). Ingen har dock gett henne manuskriptet. Det får hon undan för undan ta reda på med hjälp av de kunskaper hon sedan tidigare har tillägnat sig i hur en kvinna förväntas agera och vad hon förväntas bidra med. Hon inser det, men även att hennes referensramar kanske inte alltid ger henne användbar kunskap i den nya miljö hon befinner sig i. Hur vet hon att de slutsatser hon drar är giltiga i hennes nuvarande miljö? Hur vet hon att hon inte kliver i det så förhatliga klaveret? Hon som redan ligger på minus, esom hon 1) har blivit på smällen och tvingats gifta sig och 2) kommer från vischan.
Sandberg skildrar så bra Majs och Tomas nya tillvaro: rollerna som man och hustru, som båda verkar finna en smula främmande; oförmågan att prata till varandra som människor, utan oftast till varandra i rollerna.
Jag älskar att Maj är så öppenhjärtig i sina tankar om allt det nya: den nya familjen hon helt plötsligt förväntas umgås med och hur främmande hon känner sig, saknaden av sin egen familj och den samtidiga skammen över att ha blivit på det viset utan att vara gift; avsaknaden av egna vänner; den ständiga rädslan för smutsen, lorten. Det eviga skrubbandet. Den eviga skräcken för att lukta illa och allt jobb som går åt för att förhindra det. Överskuggande allt detta osäkerheten inför att bli mamma.
Av hela mitt hjärta står jag på Majs sida och tycker därför att Tomas kan vara en…knöl. Eller kanske är det hans roll jag finner vara en smula knölig, för han verkar, som Maj, vara rätt fast i sin. Vad tiden lider förstår man att han även är fast i annat och det gör inte saken lättare. Jag slutar läsningen med en suck och ett ”typiskt”, då slutet nog inte var just ett slut, utan bara en signal från Majs omgivning att hon inte ska tro att hon är nåt eller att hon har haft några bekymmer.
Klart att man inte kan läsa den här historien utan att bli skitarg som tjej. Fast lite stolt oxå, över att Maj faktiskt fixar en massa. Skitstarkt, ju. Så läs och bli lite förbannade nu. Och beklämda. Och ledsna. Och sen lite glada över Starka Maj.
Jag hakar på Helenas enkät om en nulägesrapport.
JUST NU…
Läser jag: Att föda ett barn av Kristina Sandberg
… och tycker: att författarens sätt att i samma mening skriva fram själva historien med Majs tankar och reflektioner är glimrande; att det inte finns riktigt så mycket lästid som jag skulle vilja för att sjunka in i boken så mycket som jag vill. I mitt huvud har jag dock placerat handlingen i Stockholm istf Övik och jag förvånas hela tiden över att avståndet till Östersund är så kort.
Lyssnar jag på: Euskefeurat. På ett språk jag glömmer hur mycket jag uppskattar.
Tittar jag på: Tant Camilla, 83, har somnat framför brasan den senaste veckan. Med TVn avstängd. Möjligen tittar hon på ekorrarna i fågelbordet som frossar.
Känner jag: en dubbelbottnad, men stark hemlängtan till Lapphelvetet. Vet inte om den botas eller göds med Euskefeurat…
Önskar jag: att jag kunde hitta mig ett par mörkblå jeans som satt riktigt snyggt.
Längtar jag efter: mamma och pappa och Lapphelvetet.
Jag är ovanligt ointresserad av årets bokrea. Dels med anledning av min utmaning, men även för att…den inte är vad den brukade vara. Sen bokmomsen sänktes har rean sakta men säkert sjangserat, tycker jag. Läser i DN idag att det på sina håll ifrågasätts om den kan kallas rea (där Konsumentverket definierar rea som försäljning under begränsad tid av varor som finns i butikens ordinarie sortiment till priser som är väsentligt nedsatta).
Min närmaste omgivning funderar om jag inte ska söka akut när jag säger att jag inte är så intresserad av bokrean, men det är ju läsupplevelserna jag vill åt. Även om jag älskar att shoppa böcker, så vill jag ju shoppa böcker för att jag vill ha dem, inte för att de är billiga.
I år blir det två inköp:
-Gillian Flynns Sharp Objects för att Calliope rekommenderar den engelska översättningen istf den svenska som jag har på min minneslista på bibblan.
– Jonas Karlssons Den perfekte vännen, för att jag gillar honom som skådis. Får se om han håller som författare oxå. Mycket talar för det.
Idag hämtade jag min min födelsedagspresent. Jag tänkte öppna den så att den syns. Inspirerad av Bokbabbel tänkte jag unboxa.
Enkelt brunt omslagspapper! Gillar’t!
Ingen bubbelplast så långt ögat når. Det känns verkligen som att det här paketet kan komma från en riktig bokhandel 🙂
Mm, äntligen!
Vad bilderna inte förtäljer är hur stor rent fysiskt The Distant Hours är. En riktig tegelsten.
Tack Karin för böckerna 🙂
Summering januari månad:
1) Böcker jag inte har köpt:
Huvudjägarna av Jo Nesbø.
Eskil. Riddaren av syrenbersån av Gunilla Linn Persson.
2) Inbundna böcker jag ändå var tvungen att läsa:
Kraften bakom yoga av Petri Räisinen
Yoga från insidan av Josephine Selander
Se ditt liv med nya ögon, Feng Shui som livsguide av Birgitta Tryberg
Feng shui rum för rum av Camilla Hentschel
Till den här kategorin får även höra böcker som jag lånade, men inte läste ut.
Kärlekens geografi och Pojkflickan av Nina Bouraoui.
Alltså:
Böcker jag inte lade på böcker: 174 + 39 = 213 kr
Bibblan var värd för mig: 179+229+79+174+154+124= 939kr.
Jag läste ju om Huvudjägarna i DN först och är glad att jag följde impulsen att reservera den på bibblan.
Roger Brown är huvudjägare (rekryterare), men har en livsstil som kräver större inkomster än han har. Han har en hustru som vill ha ett barn, men får ett konstgalleri istället. Och ett dyrt hem. Så han extraknäcker som konsttjuv. Hustrun Diana introducerar honom en kväll till Clas Greve, som Brown inser är den perfekta kandidaten till en chefsrekrytering som han håller i. Efter en första intervju inser han oxå att Greves Rubensmålning är den perfekta lösningen till alla hans ekonomiska problem. Och sen börjar det gå snett. Och man inser att Brown inte är den enda huvudjägaren…
Det här gillar jag! Nesbø säger själv att han influerats av Brett Easton Ellis Americhan Psycho och det är bra gjort. Historien urartar dock inte till det splatter som Brett Easton Ellis historier ofta gör. Visst är det våld och av rätt brutal sort, men inte splattrigt. Rubensmålningens historia känns gedigen och jag gillar det fräcka i Browns stölder. Jag gillar att Brown är så uppkäftig i sin yrkesroll (den legalt betalda, that is) (så Ellis-skt), men att han även har känslor.
Det här gav ju mersmak: ska jag våga ge mig på en Harry Hole oxå? Vilken ska jag isf börja med?
Jag är hemskt förtjust i att namnge mina saker (min bil heter t ex Dafne, GPSen Scarlett, mp3n Birger…). Jag tycker därför att Eskil Riddaren av syrenbersån är extra charmig. Där finns katten Bolinder-Munktell, grannen Persson med benen, Skitliten Karlsson (även kallad Avisen för att det är han som springer med alla nyheter) och hästen Höglund.
Där finns även huvudpersonen Karl-Astrid som är gift med Bernhard. De bor på landet utanför Stockholm på ett jordbruk som är ett av de sista som använder häst (ardennern Höglund). Historien utspelar sig på 50-talet. Efter sju sorger, åtta bedrövelser och nio missfall får Karl-Astrid äntligen gå hela tiden med sitt hett efterlängtade barn. Han ska heta Birger efter farfar och Bernhard har börjat snickra en vagga.
Men något är fel. Sonen är mongoloid. Karl-Astrid och Bernhard rekommenderas att lämna bort honom, men Karl-Astrid vägrar i sten. Näe, Eskil ska med hem. Eskil? Ja, han var visst en Eskil. Så Eskil får följa med hem. Vaggan förblir ofärdig och Bernhard börjar sova i kökssoffan. Han önskar hett att han hade kastrerat sig. Det är Karl-Astrid som tar hand om Eskil till en början. Men så skadar sig Bernhard i skogen och blir sittande på sofflocket en vinter. Och där börjar jag gråta.
Den här är en liten och till synes enkel bok om stora och svåra saker. Jag lånar ord från Correns recensent som skriver att det är en bok om sorgen över det som aldrig blev – men ännu mera om glädjen över det som man faktiskt fick. Det är oxå en bok om kärlek och vänlighet mot sina medmänniskor. Och om att göra saker och ting utan att ha bråttom. Om det lilla och viktiga i tillvaron. Som oxå inrymmer det stora och viktiga.
Persson använder ett enkelt språk, vilket gör att jag till en början irriterar mig på det. Ingen finess, lixom. Men jag ändrar mig under läsningens gång. Nej, meningarna har ingen komplicerad meningsbyggnad, men de är inte utan finess. Språket passar huvudpersonerna så fint. Karl-Astrid och Bernhard är enkla och rejäla människor. Enkla utan att vara simpla och rejäla utan att vara grovt tillyxade.
Det här är en bok som lämnar en mild värme i hjärtat efter avslutad läsning. Som man gärna kan läsa de dagar när världen känns svart och jobbig, kall och främmande. Så att man kan gråta en skvätt över att det faktiskt finns finheter i världen. Som Karl-Astrid och Bernhards kärlek. Som Gunilla Linn Perssons Eskil.
Camillas boklåda 