Jag är hemskt förtjust i att namnge mina saker (min bil heter t ex Dafne, GPSen Scarlett, mp3n Birger…). Jag tycker därför att Eskil  Riddaren av syrenbersån är extra charmig. Där finns katten Bolinder-Munktell, grannen Persson med benen, Skitliten Karlsson (även kallad Avisen för att det är han som springer med alla nyheter) och hästen Höglund.

Där finns även huvudpersonen Karl-Astrid som är gift med Bernhard. De bor på landet utanför Stockholm på ett jordbruk som är ett av de sista som använder häst (ardennern Höglund). Historien utspelar sig på 50-talet. Efter sju sorger, åtta bedrövelser och nio missfall får Karl-Astrid äntligen gå hela tiden med sitt hett efterlängtade barn. Han ska heta Birger efter farfar och Bernhard har börjat snickra en vagga.

Men något är fel. Sonen är mongoloid. Karl-Astrid och Bernhard rekommenderas att lämna bort honom, men Karl-Astrid vägrar i sten. Näe, Eskil ska med hem. Eskil? Ja, han var visst en Eskil. Så Eskil får följa med hem. Vaggan förblir ofärdig och Bernhard börjar sova i kökssoffan. Han önskar hett att han hade kastrerat sig. Det är Karl-Astrid som tar hand om Eskil till en början. Men så skadar sig Bernhard i skogen och blir sittande på sofflocket en vinter. Och där börjar jag gråta.

Den här är en liten och till synes enkel bok om stora och svåra saker. Jag lånar ord från Correns recensent som skriver att det är en bok om sorgen över det som aldrig blev – men ännu mera om glädjen över det som man faktiskt fick. Det är oxå en bok om kärlek och vänlighet mot sina medmänniskor. Och om att göra saker och ting utan att ha bråttom. Om det lilla och viktiga i tillvaron. Som oxå inrymmer det stora och viktiga.

Persson använder ett enkelt språk, vilket gör att jag till en början irriterar mig på det. Ingen finess, lixom. Men jag ändrar mig under läsningens gång. Nej, meningarna har ingen komplicerad meningsbyggnad, men de är inte utan finess. Språket passar huvudpersonerna så fint. Karl-Astrid och Bernhard är enkla och rejäla människor. Enkla utan att vara simpla och rejäla utan att vara grovt tillyxade.

Det här är en bok som lämnar en mild värme i hjärtat efter avslutad läsning. Som man gärna kan läsa de dagar när världen känns svart och jobbig, kall och främmande. Så att man kan gråta en skvätt över att det faktiskt finns finheter i världen. Som Karl-Astrid och Bernhards kärlek. Som Gunilla Linn Perssons Eskil.

Advertisements