1930-talets Övik. Maj råkar bli på det viset och får allt gifta sig med Tomas, även fast hon är kär i en annan. Maj kommer från en enkel familj inåt Östersund till och omställningen till Tomas fabrikörsfamilj är stor på många sätt. I Att föda ett barn får vi följa henne när hon försöker förstå sig på sin förändrande kropp, sin nya familj och rollen som gift kvinna som det är tänkt att hon ska ta.

Det finns det såklart en färdigskriven roll för Maj att ta som Gift Kvinna(tm). Ingen har dock gett henne manuskriptet. Det får hon undan för undan ta reda på med hjälp av de kunskaper hon sedan tidigare har tillägnat sig i hur en kvinna förväntas agera och vad hon förväntas bidra med. Hon inser det, men även att hennes referensramar kanske inte alltid ger henne användbar kunskap i den nya miljö hon befinner sig i. Hur vet hon att de slutsatser hon drar är giltiga i hennes nuvarande miljö? Hur vet hon att hon inte kliver i det så förhatliga klaveret? Hon som redan ligger på minus, esom hon 1) har blivit på smällen och tvingats gifta sig och 2) kommer från vischan.

Sandberg skildrar så bra Majs och Tomas nya tillvaro: rollerna som man och hustru, som båda verkar finna en smula främmande; oförmågan att prata till varandra som människor, utan oftast till varandra i rollerna.

Jag älskar att Maj är så öppenhjärtig i sina tankar om allt det nya: den nya familjen hon helt plötsligt förväntas umgås med och hur främmande hon känner sig, saknaden av sin egen familj och den samtidiga skammen över att ha blivit på det viset utan att vara gift; avsaknaden av egna vänner; den ständiga rädslan för smutsen, lorten. Det eviga skrubbandet. Den eviga skräcken för att lukta illa och allt jobb som går åt för att förhindra det. Överskuggande allt detta osäkerheten inför att bli mamma.

Av hela mitt hjärta står jag på Majs sida och tycker därför att Tomas kan vara en…knöl. Eller kanske är det hans roll jag finner vara en smula knölig, för han verkar, som Maj, vara rätt fast i sin. Vad tiden lider förstår man att han även är fast i annat och det gör inte saken lättare. Jag slutar läsningen med en suck och ett ”typiskt”, då slutet nog inte var just ett slut, utan bara en signal från Majs omgivning att hon inte ska tro att hon är nåt eller att hon har haft några bekymmer.

Klart att man inte kan läsa den här historien utan att bli skitarg som tjej. Fast lite stolt oxå, över att Maj faktiskt fixar en massa. Skitstarkt, ju. Så läs och bli lite förbannade nu. Och  beklämda. Och ledsna. Och sen lite glada över Starka Maj.

Annonser