Så var då 50% av årets bokreainköp utlästa, Sharp Objects av Gillian Flynn.

Camille jobbar som journalist på en kämpande Chicago-tidning. Camille får i uppdrag att åka till sin gamla hemstad Wind Gap, Missouri, där en flicka hittats mördad och en annan är bortförd. Hon har inte varit i sin hemstad på flera år och tidningens lilla budget gör att hon tvingas bo hemma hos sin neurotiska mamma istf på vandrarhem/hotell. Ansträngt är bara förnamnet på Camilles relation till sin mamma.

Jag har läst Bokbabbels och Calliopes hyllningar till henne, så mina förväntningar var…ganska högt ställda. Motsvarades dem? Njajoe. Jo, ändå.

Först tycker jag inte att det händer nåt i boken. Camille lixom bara är och är och är i sin hemstad. Men sedan ändrar jag mig. För rätt omgående upptäcker man den distanserade mamman, den frånvarande styvfadern och den dominerande lillasystern. Familjen bor i ett hus som påminner mig om typ Stepford Wives. Man upptäcker oxå rätt snabbt att det är något som inte stämmer. Varken med Camilles familj eller med de personer hon träffar på i det lilla samhället. Sen säger Camille så här om sig själv:

I am a cutter, you see. Also a snipper, a slicer, a carver, a jabber. I am a very special case. I have a purpose. My skin. you see, screams. It’s covered with words –cook, cupcake, kitty, curls – as if a knife-wielding first-grader learned to write om my flesh (s 76).

Bilderna av ord som lyser följer berättelsen och jag kan verkligen se den här historien bli film med Camilles lysande ord och det vackra, plantageliknande huset befolkade av de kalla människorna. Förutom själva historien, då. Som i sig är…ganska enkel i all sin fasansfullhet. Jag hade väntat mig något i stil med Simon Beckett-twists, vilket jag inte fick. Jag fick dock en välskriven historia med flera makabra och faktiskt ganska äckliga detaljer, bland annat om vad man kan göra för att få ett dockhus att likna dess fullskaliga förebild.

Och ja, Dark Places är hemklickad.

Annonser