Aibileen och Minny är hembiträden i Jacksson, Mississippi, på 60-talet. De berättar fairly öppenhjärtigt om sin tillvaro hos sina vita matmödrar. Minny är hetlevrad och har ingen farstu: hon säger det hon tänker. Det gör att hon har fått byta arbetsgivare…många gånger. Aibileen öser kärlek över ”sitt” vita barn och berättar historier för henne som hon mer än skulle få sparken för.

Skeeter har återvänt till Jackson efter att ha avslutat college. Hon drömmer om att bli journalist och/eller författare, något som går stick i stäv med hennes mammas drömmar om att Skeeter ska få en ring på fingret. Skeeter får en (galen) idé om att de svarta hembiträdenas historier ska berättas. Så lär vi känna henne, Aibileen och Minny. Bland andra.

Jag läser om separata toaletter för det svarta tjänstefolket (för att förhindra spridning av sjukdomar som det svarta pigmentet gjorde de svarta immuna mot…), om separata bestick för svarta, om fasan av att vita barn skulle behöva gå i skolor med svarta. Det här är visserligen efter Rosa Parks, men fortfarande finns mycket att fajtas om. Och vara rädd för.

Men jag läser oxå om varm kärlek, gränsöverskridande vänskapsrelationer och mod att göra något åt de orättvisor man ser omkring sig. Det är en historia om makt och förtryck, men oxå om starka, men rädda, kvinnor.

Niceville av Kathryn Stockett utspelar sig för endast 50 år sedan -i modern tid! Ordentligt skrämmande, om du frågar mig. Jag blir omväxlande förbannad och genuint glad av att läsa den här boken och jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken känsla som ska få dominera när läsningen är avslutad. För jag är fortsatt förbannad och genuint glad när boken är slut.

(Under hela läsningen har frasen I’m goin’ to Jackson -to mess around från Johnny Cash’s Jackson gått runtruntrunt i mitt huvud.)

Sen läser jag hos Forum att Niceville ska bli film! Nice 🙂

Annonser