Mina kommande samtal om den här romanen kommer att inledas med ett inåtvänt, passionerat leende och en djup längtansfull suck. Jag har just avslutat The distant hours av Kate Morton (som jag envisas med att vilja kalla Jane Norton hela tiden). Edie Burchill, Saffy, June och Percy Blythe, jag saknar er redan!

Den här boken har allt man kan vänta sig av en mysroman -jag hittar inte riktigt något bättre ord. En ung förlagsredaktör på ett litet förlag med frågor om vad hennes mamma inte vill berätta om sin evakuering under WW2, platserna är London, i modern tid och under WW2 samt ett gammalt slott på engelska landsbygden där ett äldre excentriskt tvillingpar bor tillsammans med hemligheter. Jag ler åt alla feel good-element finns där: te dricks och scones förtärs, boklig kunskap, berättande och skrivande värdesätts, hyllmeter med böcker finns där skönlitterära klassiker är självklara. Det stormar och regnar och vind tjuter, men klar och vacker höst och solig och varm sommar finns även med.

Jag irriterar mig en del på långa beskrivningar och på att inget helt lämnas åt läsaren att fundera över/lista ut. Dock är boken ändå inte en deckare, även om ett flertal mysterier finns i den och att lämnas puzzled efter avslutad läsning skulle ha förtagit en stor del av läsupplevelsen. Det är rätt mycket läsning, min utgåva är 673 sidor tjock. Morton skriver inte pladdrigt, men mycket och beskrivande. Vilket för en otålig läsare (läs: camilla) ibland är frustrerande.

Men jag småler åt torr brittisk humor, åt att undersökningar tillåts ta tid och att frågor får svar. Kanske är det därför den här romanen, trots att den innehåller bland annat galenskap, ändå lämnar mig med en varm känsla inombords: för att frågorna tillåts få svar.

Det här är en bok att läsa i en fåtölj med en filt över benen och en tekopp i handen. I långa sittningar. Den är något lite för tung att läsa (rent bokstavligt alltså) som jag vanligtvis brukar konsumera böcker, liggandes i sängen på sidan med ena pärmen stödd på huvudet (min närsynthet avgör positioneringen). Fast det går såklart, även om jag har läst just den här tegelstenen till största delen sittandes i en fåtölj och liggande i en soffa. Och det här är en bok att förtära på engelska.

Annonser