I Mara Lees Salome försöker 14-åriga Elsa Mo navigera i sin tillvaro. Elsa dansar, går i skolan, försöker få grepp om relationerna till vännerna och bästisen Veronica som är svårt sjuk (oklart, och ointressant, på vilket sätt). Hon utmanar Stefan och Jimmy i matsalen för att få se Stefans mun röra sig.

Så får hon en storebror. En ett år äldre fosterbror vid namn Johannes. Hennes första intryck är att han ser ut som en mörkögd ängel. Sedan blir han mer svårtydd: är han i själva verket en svart ärkeängel?  Johannes går inte i skolan alls. Än. Han rör framförallt runt i den tillvaro Elsa har åtminstone lite grepp om. Framförallt lägger han beslag på Veronica. Elsa Avskyr det. Och honom!

Elsa är precis så ombytlig, ytlig och tvärdjup som jag minns att jag var när jag var 14. Omväxlande stor och lill-liten. Elsa genomlever tillvaron i ett slags (hormonorsakat) töcken, där dimman ibland tvärskingras. Glasklart: första anblicken av Johannes. Dimma före och efter. Glasklart: ögonblick i dansen. Dimma före och efter. Glasklart: möte med hockeykillen Mikael C. Dimma före och efter.

Elsa försöker navigera i tonårsflickornas relationsmyrstack, där det är av största vikt att läsa små icke-verbala subtila signaler och ibland acceptera att man inte förstår varför forna ”fiender” plötsligt är såta vänner. Oavsett om det rör sig om sina egna ”fiender” eller andras. Mycket sker i det som inte händer. Det som inte händer. Lee fångar gungflyet i högstadietidens vänskapsrelationer på ett mästerligt sätt.

Elsa försöker även hantera förhållandet till killar. Vem man är intresserad av. Vem man blir ihop med. Kriterier för att bli ihop. När man är ihop och inte. Hur man blir det. Vad man gör när man är ihop. Jag förvånas över den typ av fysisk kontakt som Elsa har med (visserligen utvalda) killar. Igen glasklart: kontakt med killkropp. Flämtningar och utmattning efteråt. Dimma före eller efter. Jag förvånas över att hon inte reflekterar över, och jämför den kontakt hon har med Mikael C och Stefan. Undrar vad den våldsamma relationen med Mikael C kommer sig av. Fysisk kontakt behöver faktiskt inte leda till blåmärken. Utan kan vara rent behaglig. Faktiskt njutbar.

Centralt i boken, som i en 14-årings liv, är oxå flickkroppen. I spegelsalen som i omklädningsrummet och duschen samt i skolan noterar Elsa former i sin mänskliga omgivning. Hon noterar kroppar i förändring, hur kläder passar på olika personer och jämför med sin egen lekamen. Hon noterar hur hockeykillens kropp ser ut och Johannes. Hon noterar hur Veronicas kropp förändras. Och danslärarens Klaus koreograferande och regisserande av henne. Känslorna och tankarna det rör upp inom henne. Och så igen den där fysiska kontakten med (förvisso inte alla, utan utvalda) killar. Centralt är även gränsdragningar vad gäller vem som rör delar av ens kropp och varför. Och vilka tankar och känslor det orsakar.

Förutom allt detta, så är Elsa Salome. Eller är det den unga kvinnan geneneraliserad som är Salome? Som dansar de sju slöjornas dans/ strippar/använder sin fysiska kropp för att få i belöning det hon helst av allt vill ha: Johannes (Döparens) huvud på ett fat/nå sina mål i tillvaron?

Mara Lees berättelse om Elsa och Johannes är tänkvärd i sig, men än mer så med kopplingen till myten om Salome. Den här berättelsen kommer att stanna kvar hos mig långt efter jag har stängt igen, och återlämnat, boken. Jag skrev i en kommentar till bokhoras JoLs inlägg om Salome att jag var lite tvekish, men att jag ändå hade reserverat boken. Nu inte längre tvekish 🙂

Annonser