Det var Shantaram-varningThe Distant Hours. I den bemärkelsen att jag inte riktigt har varit mogen att ta upp någon ny bok på flera kvällar, jag som alltid läser innan jag somnar. Men så skulle jag tillbringa ett antal timmar (17, närmare bestämt) på en buss till/från Norge och vad är väl mysigare än att läsa på resande fot? Jag fullkomligt slukade Sju stenar till den otrogna hustrun, som jag lånade efter att läst vad Lyran skrev.

I byn ”vid randen av öknen” väntar Noor på att hennes straff ska verkställas. Hon är dömd för äktenskapsbrott och skall stenas. Hon har till råga på allt blivit gravid. Hela byn har, som sig bör gentemot personer som har begått dylika brott,  vänt henne ryggen -hennes man har lämnat henne och hennes tre barn likaså.

I byn finns en fransk biståndsorganisation, eftersom byn har upplevt svår torka med efterföljande hungersnöd. Till den organisationen kommer en dag en fransyska som får smeknamnet Främlingskan. Efter att hennes man har lämnat henne och hennes älskade katt har dött, så har hon bestämt sig för att fly sin tidigare verklighet. Främlingskan får i uppdrag att prata med Noor och det är grunden för en udda vänskap. Främlingskan bestämmer sig för att kämpa för Noors öde och kontaktar shejker, mullor och ministern för bekämpande av syndigt leverne för att få Noors dom ändrad. Hon får till slut igenom att Noor ska få föda det barn hon bär på.

Kvinnorna som möts hade lika gärna kunnat vara från två olika planeter, men kommer ”bara” från två olika kulturer. Främlingskan (som jag inte tror får något annat namn i boken) förfäras över 1)domen i sig och 2) att Noor accepterar den. Noor fascineras över det märkliga i Främlingskans värderingar. Den här juvelen till bok visar vad som kan hända när de riktlinjer man tidigare haft att orientera sig i ett samhälle inte längre fungerar. Fascinationen/förfäran över ”det konstiga andra” är lika stor från båda sidor.

Och viktigt: här skildras ingen ”normal-islam”. Jag citerar Lyran: ”Det är viktigt att vara medveten om att romanen skildrar fundamentalism och de värsta avarter av Islam som står till buds”.

Boken ställer oxå frågor om biståndets uppbyggnad. Vem är det som ska bestämma vad andra behöver bistånd med? Vem definierar ett hjälpbehov? Västerlandet har ju en tradition av att ha makten att definiera det behovet åt andra länder och i boken blir det uppenbart med vilken självklarhet väst tar sig den friheten. Till vilken nytta, frågar sig ju då vän av ordning.

Khoury-Ghata är född i Libanon, men bor sedan 30 år i Frankrike. Vad jag förstår, så skriver hon på franska. I den svenska översättningen av finns ett stort antal arabiska ord och (översatta) ordspråk och talesätt införlivade i berättelsen (något jag utgår från finns även i det franska originalet). Språket är i sig sagobetonat och den arabiska ”kryddan” höjer läsupplevelsen ytterligare. Och min längtan efter att kunna läsa skönlitteratur på arabiska ökar än mer! (Eller, ja, för den delen, kunna konversera på arabiska. Förstå arabiska öht. )

Annonser