You are currently browsing the monthly archive for april 2011.

Still Alice av Lisa Genova är en inifrånskildring av Alzheimers. Den drabbade mig på ett sätt som få böcker gör. Jag grät inte till den som Helena, men den slog mig milt men rakt in i hjärtat.

Alice är i 50-årsåldern och professor i kognitiv psykologi vid Harvard när hon upptäcker att hon börjar få minnesluckor. Hon skyller det i början på att hon har levt stressigt bra länge, sedan på att hon har kommit i klimakteriet, men sedan får hon diagnosen Alzheimers. Som professor i psykologi känner hon väl till de tester hon får genomgå för att fastställa diagnosen. Hon har läst om dem, vet vad de syftar till att testa, är väl förtrogen med testens olika delar. Och upptäcker till sin fasa att de fungerar.

Sjukdomen har ett snabbt och obarmhärtigt förlopp och den drabbar anhöriga på ett fruktansvärt sätt. De ser sin släkting långsamt tyna bort och försvinna. Inte i fysisk bemärkelse, men i själslig. En stor del av de vi är sitter ju i minnet: vi minns vår familj, händelser tidigt i livet, personer vi har mött och har en relation till. Vi minns vad vi tycker om och inte, vilka intressen vi har och vad vi avskyr. Vi minns helt enkelt vilka vi är. Men inte om vi har Alzheimers. Då lever vi i en serie nu:n, utan att minnas vart vi har varit eller vart vi ska. Eller för den delen vilka vi är.

Vi träffar Alice för första gången september 2003 och lämnar henne exakt två år senare. Ju längre in i boken vi kommer, desto knapphändigare blir beskrivningarna av hennes tillvaro. Hennes yngsta dotter, som gjort uppror och väljer en bana som skådespelare framför en collegeutbildning, blir The Actress. Hennes barnbarn blir The Babies. Det är, som Helena skriver: ”otroligt snyggt konstruerat, och totalt jävla hjärtekrossande”. Alice blir en främling i sig själv och sitt eget liv. Och lever i en serie, från varandra av sjukdomen avskilda, nu:n.

Direkt efter avslutad läsning, när jag återvänder IRL, vågar jag inte riktigt lita på att jag är den högfungerande kvinna med intakt minneskapacitet som jag var innan jag påbörjade boken. Jag förvånas över mig själv när jag kommer ihåg namn på saker, när mitt arbetsminne fungerar och jag kan förstå en hel konversation och minnas. Jag har varit Alice under läsningen.

Annonser

Jag formligen slukade Tana Frenchs Okänt offer på väg till och från Lapphelvetet i helgen. Så även fast jag inte planerade det, så blev det påskekrim.

Cassie Maddox är polis på Irland (tack French för att du förlägger en kriminalroman på Irland istf i Storbrittannien eller USA!) och hennes poliskollega tillika pojkvän ber henne en morgon komma till en mordplats. Väl där ser hon att den döda är hon. Eller ja, en dubbelgångare. Inget förstår riktigt motivet till mordet eller vem gärningsmannen är, så Maddox får uppdraget att gå in under cover som den döda Lexie. Maddox har innan hon började på familjevåldsroteln arbetat på roteln för hemliga operationer och tidigare arbetat under cover, så arbetet i sig är inget nytt. Tillsammans med sin tidigare chef Frank läser hon in sig på Lexie och skrider till verket.

Lexie bor tillsammans med Daniel, Rafe, Abby och Justin i ett gammalt hus som Daniel ärvt, beläget på den irländska landsbygden. De är alla doktorander och lever ett säreget liv där de arbetar på sina respektive avhandlingar, undviker byns pub, men dricker ofta och gärna sprit för sig själva och sluter sig som grupp inom sig själva när andra försöker komma dem nära. De älskar oxå det förfallna huset med stor passion.

Jag gillar öht Frenchs känsla när det gäller att skildra relationer. Maddox är en berättare med humor och självdistans och ett skarpt öga för relationers små beståndsdelar och lätt föränderliga karaktär. Inte bara när det gäller att skildra Fantastiska Femman, utan även Maddox relation till de andra poliserna. Hon har gett dem rutiner och små quirks. Hon låter dem bli förbannade och gräla, men de får även vara ömsinta och lite kärleksfulla. Och trötta, snabbmatsätande och stressade.

French skildrar även den sedan flera hundra år djupt rotade konflikten mellan engelsmän och irländare. Den tillåts ta plats, ge färg åt romanen och en ännu dimension till berättelsen.

Brottet, Mysteriet Lexie, Fantastiska Femman, Konflikten på Irland och Polisutredningen. Alla delarna behövs till historien, men mest fascineras jag av, och tycker om, Fantastiska Femman. Jag hade nog gärna kunnat vara utan de andra bitarna och enbart läst om Fantastiska Femman (gruppen kallas av poliserna Fantastiska Fyran, eftersom Lexie/Maddox står utanför). Jag älskar hur French skildrar relationerna som Fantastiska Fyran (Femman!) har både sinsemellan och med sin omvärld. De är snabbtänkta, smarta, pålästa och fruktansvärt samspelta. De är artigt men fullständigt exkluderande mot vemhelst som försöker komma in i gruppen. French låter Maddox/Lexie se relationsmönster och vilka roller David, Rafe, Justin, Abby och Lexie har i gruppen. Hon låter dem samtidigt framträda som egna individer. Samtidigt behöver den här gruppen ett externt hot för att den ska hålla samman, relationerna ställas på sin spets och de ska riktigt framträda. Historien eskalerar ju längre Lexie/Maddox bor i huset och det kommer såklart ett klimax. Jag tänker ofta på Den hemliga historien under läsningen och tänker att skillnaderna inte är stora mellan de två historierna.

Jag förstår att Okänt offer är del två i en  serie, där Till skogs (In the woods) är första och Faithful Place (På svenska Brottsplats: Fatihful Place) den tredje delen. I den första boken möter vi tydligen Rob och Cassie för första gången. I del två har Cassie huvudrollen och i den tredje är det Cassies chef Frank.

Mitt förträffliga bibliotek har båda de övriga titlarna i serien på engelska och jag har köplats 1 på dem båda! Längtet!

Jag har tillbringat en mycket avslappnad och förträffligt opåskig påskhelg i Lapphelvetet. Jag valde att resa med markbunden transport, vilket gav sjukt mycket mer lästid än vad jag hade räknat med. Eftersom jag skulle resa nattetid åt båda hållen, så räknade jag med att även sova en del och reselektyrens storlek valdes således därefter. Enbart Okänt offer av Tana French och Death’s Acre av Bill Bass och Jon Jefferson fick följa med. Och den första återvände till södern precis lika oläst som den lades i resväskan, faktiskt.

Uppe i Lapphelvetet gick jag igenom böcker och annat från när jag var mindre. Många av mina stora läsupplevelser kom i form av biblioteksböcker och att äga egna böcker var en stor lyx! Några av mina favoriter bland böckerna jag faktiskt ägde ser ni nedan:

Den första Fem-boken jag läste: Fem befriar flygarna av Enid Blython

En av mina favoriter med Sherlock Holmes-deckarna: Fallet med de osynliga bevisen av Terrance Dicks

Den lilla hästtjejen i mig läste och älskade Solveig rider Virvelvind  av Louise Moeri och Britta och Silver på ridläger av Lisbeth Pankhe

Även Silas och den svarta hästen av Cecil Bødker älskade jag, men den var lite för hemsk för att älskas på samma direkta sätt som hästböckerna ovan.

Kanske var jag 9-10-11 år när jag läste de här? Jag minns fortfarande den fysiska spänningen ur  Solveig rider Virvelvind och Fem befriar flygarna.

Jag har lite svårt att välja en bok att läsa i sängen. Jag bär därför med mig ett par tre och väljer genom att läsa första sidan. Fastnar jag, så fortsätter jag att läsa. Annars väljer jag något annat. Mitt sängbord ser därför ut så här as we speak:

Vi har en Malm-sängstomme, så det här är väl snarare huvudgärden än något regelrätt sängbord. Jag försöker att se till att boktornen ska rasa in mot väggen snarare än ner i sängen aka på mitt huvud. Hittills har det gått bra.

För närvarande finns:

Fara vill av Elin Ruuth

Death’s Acre av dr Bill Bass och Jon Jeffersson

När man skalar en lök av Günter Grass

Kvinnor och kakor längs Kyro Älv av Maria Österåker

Kära fiende av Jean Webster

Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marques

Okänt offer av Tana French

momo av Signe Hasso

Livet, makten och konsten att våga vara sig själv av Ebba Lindsö

ÖVerklassen i Sverige av Annette Kullenberg

Hur ser era sängbord ut? Och hur väljer ni i-sängen-läsning?

Mars blev en rätt bra läsmånad överlag och jag lånade större delen av böckerna på bibblan:

Böcker jag inte har köpt:

Noll. Jag har bara läst böcker som finns i inbundet.

Inbundna böcker jag ändå var tvungen att läsa:

Manuskriptet av Henrik H Langeland

Pappa Långben av Jean Webster

Sju stenar till den otrogna hustrun av Vénus Khoury-Ghata

Salome av Mara Lee

Böcker jag köpte:

Dark Places av Gillian Flynn

Summering:

Pengar-jag-inte-lade-på-böcker: -82 kr

Inbundna-böcker-jag-lånade: 179+159+149 kr=487 kr (plus vad Pappa Långben skulle ha kostat, men den tycks enbart finnas att få tag i Bonniers klassikerbox.)

En lördagkväll när förkylningsfebern och den tillhörande huvudvärken har lagt sig lägger jag mig tillrätta i soffan med Janses En del av mitt hjärta lämnar jag kvar. Boken är en del reportage, en del dagbok om de 22 månader Janse var stationerad som svensk diplomat i Kabul.

Afghanistan tycks till stora delar bestå av damm. Brunt damm, grått damm. Kyla. Och män. Män i rivaliserande klaner, taliban-män, mujaheddin-män, ledande män. Och ja, krig förstås. Fattigdom, elbrist och bristfälliga vägar. Och militärer. Varför väljer man att frivilligt söka sig till ett sånt ställe? Janse vet knappt själv, utan konstaterar att vissa beslut fattar sig själva.

Boken är befriande odiplomatisk och fylld av vitaliserande galghumor. Sagt om ett besök i en särdeles eländig by ”…ett designår här skulle sitta bra, lite elektricitet säkert ännu bättre”. Och om en guvernör de träffar: ”pressvecken är så vassa att man kan kapa flygplan med dem”.

Den är oxå fylld med försök att göra begripligt (för andra som för Janse själv kanske) hur situationen i landet är, politiskt som socialt. Humorn är ett sätt, att skildra ledarnas lierande med än den ena än den andra ett annat, krassa fakta ett tredje.

Men mest lysande är Janse när hon använder sig själv som spegel. Som när hon vill försöka lära känna afghanerna:

Män umgås inte med kvinnor och de afghanska kvinnorna är i det närmaste osynliga.

Även om jag skulle knacka på någon trädörr och hitta en jämnårig – vad har jag gemensamt med en niobarnsmamma, bortgift vid fjorton års ålder, som aldrig satt sin fot i en skola? Vad delar vi av mänskliga erfarenheter? Av specifikt kvinnliga? Min landsflykt är självvald. Jag kan när som helst boka in mig på ett flyg härifrån, ett dygn senare sätta nyckeln i dörren till min lägenhet i Stockholm. Med el, vatten, behaglig temperatur och ett topprenoverat kök. Så vad kan jag rimligtvis förstå med mina pengar, mina Eurobonuspoäng och mina tjugo års utbildning? Deras livsvillkor? Deras drömmar? Deras fruktan?

Varpå hon funderar:

Kanske är det därför vi inte kan få rätsida på det här landet, vi vet för lite, vi förstår inte ens hälften av vad som pågår här.

Eller åt andra hållet, när hon återvänder till Stockholm efter en tid i Kabul:

På tunnelbanan stirrar jag förhäxat på tonråstjejerna i minikjolar och pyttetröjor som lämnar halva magen bar under de tajta täckjackorna. De flamsar och tramsar och messar och lägger på mer läppglans. Har SL infört nudistvagnar? Eller kan man gå ut så där? Såg de ut så där förut också? Mina referensramar har blivit helt skeva, så sneda att jag blir vimmekantig.

Man kan fortsätta läsa Janse på någon av hennes bloggar. Hon har en om paushål i tillvaron och en hos UD, där hon skriver från sin nya stationeringsort Tiblisi.

Jag lockas av fler böcker som utspelar sig på The Body Farm. På Amazon hittar jag en hel serie böcker skriven av pseudonymen Jefferson Bass. Serien verkar likna Becketts serie om David Hunter, men med en viktig skillnad. Pseudonymen står för dr Bill Bass (som skapade The Body Farm!) och Jon Jefferson (journalist som har en spårhund specialiserad på att hitta lik).

Vad jag kan läsa mig till, så verkar första boken i serien vara riktigt bra. Så på väg hem är nu

Som för att illustrera min mättnad på Simon Becketts böcker, så har hans tredje bok, Whispers of the dead legat i min utläst-men-obloggat-om-hög på skrivbordet ett tag. Jag kan inte för mitt liv påminna mig vad den handlar om. Jag kommer ihåg såpass att Hunter har överlevt en attack och åkt till USA och The Body Farm för att se om han fortfarande kan utöva sitt yrke. Han får oxå frågan från sin handledare om han kan assistera i en undersökning. Naturen är viktig även i den här boken minns jag, för det var mycket skog och många stugor.

Men var den bra? Som hetsläsning förmodligen, eftersom jag beställde fyran oxå.

Som vanligt fångar mig Beckett direkt. The calling of the grave, den fjärde boken om rättsantropologen David Hunter, börjar med:

One. Two. Eight.

The numbers of decay. That’s the ratio by which all organisms, large and small, decompose. In air, in water, in soil. Provided it’s the same climate, a sumberged body will take twice as long to break dosn as the one left on the surface. Underground it will take eight times as long.

På en hed hittas en kropp slarvigt begravd. Troligen är det seriemördaren och -våldtäktsmannen Jeronme Monk som är skyldig. Då har de hittat en av tre kroppar som han anklagas för att ha gömt. Åtta år senare rymmer Monk från fängelset och de som var med i den ursprungliga undersökningen börjar attackeras. Men av vilken anledning?

I den här boken ligger fokus mindre på brottsplatsundersökningar och mer på relationer. Jag gillar Becketts porträtt av de andra medverkande vid undersökningarna, rättsläkaren, rättsarkeologen och förstås poliserna. Intriger, konkurrens och revirpinkande. Vi får oxå äntligen veta mer om Davids liv innan hustrun och hans barn kördes ihjäl. Som i de förra böckerna är naturen central i The calling of the grave. Det är kallt, blåsigt och regnigt. Och det påverkar torven. Vi får oxå stifta bekantskap med den anklagade mördaren på ett sätt jag först förvånas över, men sen gillar.

Jag börjar känna mig lite mätt på David Hunter. Kanske är det för att jag slukar hans böcker som man (läs: jag) gör godis: som njutning för stunden, men utan att lämna någon längre eftersmak. Jag slängs in i hans värld, fortsätter att fascineras över vad man kan ta reda på med hjälp av maskar, flugor och en kropps förmultnande och läsningen drivs vidare av en nyfikenhet av att veta whodunnit. Men sen lägger jag igen boken och två veckor senare minns jag knappt vad boken handlade om. Som om jag hetsäti, jag menar hetsläst den.

Francis Meyer är medelålders professor i litteratur vid Oslo Universitet. Han forskar kring Montaigne och är i färd med att skriva en bok om honom, att publiceras på Universitetsförlaget. Av en slump kommer han över ett manuskript som visar sig vara värdefullare än han någonsin kunnat ana: ett 300 år gammalt originalmanuskript av den norske prästen och poeten Petter Dass. På den kurs i lyrik han är ”tvångskommenderad” (hans eget uttryck) att undervisa i träffar han norsk-iranska masterstudenten Nadia och blir förälskad. Hon vill även att han ska vara hennes handledare för masteruppsatsen.

Historien om Manuskriptet är kittlande och jag älskar med vilken förtjusning och samtidig försiktighet som Meyer hanterar denna sin upptäckt. Och hur han hanterar den uppmärksamheten upptäckten väcker. Berättelsen om manuskriptet blir något av ett mysterium och det blir ruggigt spännande till slut.

Jag tjusas oxå av, och saknar, det akademiska livet. Skrivandet, tänkandet, friheten att disponera sin tid och möjligheten att tänka tankar som ingen annan har tänkt förut. Jag läser med förtjusning om Meyers tekokarritual,  hans arbetsrum och hans skrivande, både i arbetsrummet på skolan, hemma och i skärgårdsstugan. Jag saknar att skriva. Jag saknar att gå igenom tidigare forskning, att kritiskt tänka kring tidigare tankar, att tjusas av knivskarpa formuleringar och glasklara resonemang och att sedan sammanfatta dem och bygga vidare med egna resonemang. Därmed inte sagt att jag var bra på det, men det var roligt.

Jag saknar däremot inte det emellanåt ganska världsfrånvända akademia som lätt blir ett eget universum. Revirpinkandet, intrigerandet och den ständiga konkurrensen är relevanta blott och bart inom akademia. Langeland skildrar akademia mästerligt och det märks att han har god kunskap om det. Om författaren läser jag att han har studerat 4 år vid universitet i Oslo och varit doktorand där i fyra. Det märks.

Vi får ta del av föreläsningarna på Meyers kurs och många av dikterna de går igenom. Jag har aldrig läst litteraturvetenskap och är heller ingen stor läsare av lyrik. Ändå tjusas jag av dikterna som gås igenom och av resonemangen som förs kring dem kontra teoritexterna. Jag känner igen studenttyperna som frekventerar Meyers klassrum från de jag själv har suttit i och är, inser jag, ganska nöjd med att enbart få ta del av resonemangen, utan att behöva prestera något själv. Jag kan nöja mig med att njuta av poesin.

Så till det jag inte tycker om.

-Relationen mellan Francis och Nadia. Jag tycker Francis är överanalyserande och att han, drabbad av misstankens hermeneutik, läser in för mycket i det som Nadia gör eller inte gör, säger eller inte säger. Han är som enhormonstinn tonåring, så femtiotre år han är! Som jag fattar det har de knappt ens inlett någon typ av relation, förutom den som student-lärare, men Meyer beter sig som en…förälskad tonåring. Men kanske är han inte mognare än så?

-Känslan av att jag inte kommer Francis in på livet. Jo, jag vet hur han bor, att han passionerat åker längskidor och älskar rosor -han har till och med haft en egen spalt i en trädgårdstidning. Han är med i Gourmetklubben och gör en skillnad mellen kultiverade och intellektuella människor samt hans vänner skrattar åt honom för att han aldrig har köpt en Grandiosa Pizza. Och jag vet att han är så fjantigt förälskad i Nadia. Ändå är det som han undflyr mig.

Det är ändå något med den här boken som gör att jag sträckläser den. Kanske är det, som JoL på Bokhora skriver, aka-porren. För det här kan vara det mest aka-porriga jag har läst på länge. Kanske tom mer än DHH*!

På ett sätt liknar den oxå What I Loved av Siri Hustvedt, för stora delar av boken är faktiskt vardag med föreläsningar, tentarättningar och att lära känna sina studenter. Jag drabbas inte alls på samma sätt av Langelands historia som av Hustvedts, men jag ser klart likheter. Historien om Petter Dass-manuskriptet tycks vara baserad på en verklig händelse och berättelsen om det är samt om den akademiska vardagen är bokens verkliga förtjänster. Och så får man ta de andra delarna för vad de är.

Den Hemliga Historien av Donna Tartt.

%d bloggare gillar detta: