Snabbt snabbt slängde jag mig över Flynns Dark Places när den damp ner i brevlådan. Och snabbt snabbt läste jag ut den. Sen har jag inte riktigt vetat hur jag ska få ihop något skrivet om den. Jag vill mest trycka den mot bröstet och sucka för att visa hur mycket jag tyckte om den. Tills nu, då.

Libby Days mamma och två systrar mördades när hon var sju år. Morden kallades i media ”The Satan Sacrifice of Kinnakee, Kansas”. Libby överlevde. Och angav sin då 15-årige bror som fick livstids fängelse.

Det var dryga 20 år sedan. Under uppväxten fick hon flytta runt bland (mer eller mindre) välvilliga släktingar i olika ”mobile homes” tills de tröttnade på henne. Det upprättades en fond när de hemska morden blev kända runt om i USA och hon har levt av de pengarna. Nu bor hon själv och försöker förneka att pengarna ur fonden håller på att ta slut. När hon blir erbjuden $5000 för att framträda för en grupp som kallar sig själva Kill Club, så ser hon pengarna som en möjlighet.

The Kill Club är ett sällskap udda karaktärer som fascineras av verkliga mord. Libby förstår att de egentligen tror att hennes bror Ben är felaktigt dömd för morden och hon blir först inte så hjärtligt mottagen av dem. Hon förstår att hon kan tjäna pengar på att sälja memorabilia till dem, något som tvingar henne att gå igenom de lådor av saker hon har kvar från sin familj. Hon inser oxå att hon kan tjäna pengar på att be medlemmarna intervjua personer som kan tänkas veta mer om händelserna.

Dark Places är historien om vad som hände natten när Libby Days familj mördades. Det är oxå historien om den verklighet Libby har levt i sedan hon överlevde sin mor och sina syskon. Hur hon har hanterat att bli ”den lilla flickan som såg sin bror mörda sin familj och angav honom”. Hur hon har hanterat att ha den rollen i över 20 år. Och vad som händer med henne när den rollen ifrågasätts, av the Kill Club och så henne själv.

Boken är minst lika mycket en mordhistoria som en skildring av hur människor försöker överleva trots sin plats i tillvaron. Familjemedlemmarna kämpar för att försöka hitta en plats i tillvaron att kalla sin egen, i en kamp mot ett socialt (och ekonomiskt!) utanförskap som stämplar dem. Vi lär känna en lantbrukarfamilj på ruinens brant, där pappa för länge sedan har lämnat familjen (var han egentligen alls närvarande?) och mamma förtvivlat försöker hålla banken från att ta huset och samtidigt försöka uppfostra sina fyra barn. Det är fattigt, socialt jävligt jobbigt och framtidsutsikterna innehåller inget college, ingen egen bil i födelsedagspresent, nej, knappt ens ett jobb. Tillvaron är inte självvald för någon av the Days, utan handlar mest om överlevnad. Glimtvis finns kärlek och ömhet, kramar och positiv fysisk beröring, men mest är det elände.

Det är ett ljuvligt skildrat elände. Flynn visar, utan pekpinnar eller moraliserande omdömen, hur en tillvaro faktiskt kan te sig för en familj som enbart har skulder, knappt ens varandra och kämpar för att ha råd med mat för dagen. Det är nyanserat, vansinnigt välskrivet och riktigt förtvivlat bra.

Och, och och: jag läser hos Fru E att det i september kommer en tredje Flynn: Gone Girl. Peppen, mina vänner, peppen!

Annonser