Som vanligt fångar mig Beckett direkt. The calling of the grave, den fjärde boken om rättsantropologen David Hunter, börjar med:

One. Two. Eight.

The numbers of decay. That’s the ratio by which all organisms, large and small, decompose. In air, in water, in soil. Provided it’s the same climate, a sumberged body will take twice as long to break dosn as the one left on the surface. Underground it will take eight times as long.

På en hed hittas en kropp slarvigt begravd. Troligen är det seriemördaren och -våldtäktsmannen Jeronme Monk som är skyldig. Då har de hittat en av tre kroppar som han anklagas för att ha gömt. Åtta år senare rymmer Monk från fängelset och de som var med i den ursprungliga undersökningen börjar attackeras. Men av vilken anledning?

I den här boken ligger fokus mindre på brottsplatsundersökningar och mer på relationer. Jag gillar Becketts porträtt av de andra medverkande vid undersökningarna, rättsläkaren, rättsarkeologen och förstås poliserna. Intriger, konkurrens och revirpinkande. Vi får oxå äntligen veta mer om Davids liv innan hustrun och hans barn kördes ihjäl. Som i de förra böckerna är naturen central i The calling of the grave. Det är kallt, blåsigt och regnigt. Och det påverkar torven. Vi får oxå stifta bekantskap med den anklagade mördaren på ett sätt jag först förvånas över, men sen gillar.

Jag börjar känna mig lite mätt på David Hunter. Kanske är det för att jag slukar hans böcker som man (läs: jag) gör godis: som njutning för stunden, men utan att lämna någon längre eftersmak. Jag slängs in i hans värld, fortsätter att fascineras över vad man kan ta reda på med hjälp av maskar, flugor och en kropps förmultnande och läsningen drivs vidare av en nyfikenhet av att veta whodunnit. Men sen lägger jag igen boken och två veckor senare minns jag knappt vad boken handlade om. Som om jag hetsäti, jag menar hetsläst den.

Annonser