En lördagkväll när förkylningsfebern och den tillhörande huvudvärken har lagt sig lägger jag mig tillrätta i soffan med Janses En del av mitt hjärta lämnar jag kvar. Boken är en del reportage, en del dagbok om de 22 månader Janse var stationerad som svensk diplomat i Kabul.

Afghanistan tycks till stora delar bestå av damm. Brunt damm, grått damm. Kyla. Och män. Män i rivaliserande klaner, taliban-män, mujaheddin-män, ledande män. Och ja, krig förstås. Fattigdom, elbrist och bristfälliga vägar. Och militärer. Varför väljer man att frivilligt söka sig till ett sånt ställe? Janse vet knappt själv, utan konstaterar att vissa beslut fattar sig själva.

Boken är befriande odiplomatisk och fylld av vitaliserande galghumor. Sagt om ett besök i en särdeles eländig by ”…ett designår här skulle sitta bra, lite elektricitet säkert ännu bättre”. Och om en guvernör de träffar: ”pressvecken är så vassa att man kan kapa flygplan med dem”.

Den är oxå fylld med försök att göra begripligt (för andra som för Janse själv kanske) hur situationen i landet är, politiskt som socialt. Humorn är ett sätt, att skildra ledarnas lierande med än den ena än den andra ett annat, krassa fakta ett tredje.

Men mest lysande är Janse när hon använder sig själv som spegel. Som när hon vill försöka lära känna afghanerna:

Män umgås inte med kvinnor och de afghanska kvinnorna är i det närmaste osynliga.

Även om jag skulle knacka på någon trädörr och hitta en jämnårig – vad har jag gemensamt med en niobarnsmamma, bortgift vid fjorton års ålder, som aldrig satt sin fot i en skola? Vad delar vi av mänskliga erfarenheter? Av specifikt kvinnliga? Min landsflykt är självvald. Jag kan när som helst boka in mig på ett flyg härifrån, ett dygn senare sätta nyckeln i dörren till min lägenhet i Stockholm. Med el, vatten, behaglig temperatur och ett topprenoverat kök. Så vad kan jag rimligtvis förstå med mina pengar, mina Eurobonuspoäng och mina tjugo års utbildning? Deras livsvillkor? Deras drömmar? Deras fruktan?

Varpå hon funderar:

Kanske är det därför vi inte kan få rätsida på det här landet, vi vet för lite, vi förstår inte ens hälften av vad som pågår här.

Eller åt andra hållet, när hon återvänder till Stockholm efter en tid i Kabul:

På tunnelbanan stirrar jag förhäxat på tonråstjejerna i minikjolar och pyttetröjor som lämnar halva magen bar under de tajta täckjackorna. De flamsar och tramsar och messar och lägger på mer läppglans. Har SL infört nudistvagnar? Eller kan man gå ut så där? Såg de ut så där förut också? Mina referensramar har blivit helt skeva, så sneda att jag blir vimmekantig.

Man kan fortsätta läsa Janse på någon av hennes bloggar. Hon har en om paushål i tillvaron och en hos UD, där hon skriver från sin nya stationeringsort Tiblisi.

Annonser