Still Alice av Lisa Genova är en inifrånskildring av Alzheimers. Den drabbade mig på ett sätt som få böcker gör. Jag grät inte till den som Helena, men den slog mig milt men rakt in i hjärtat.

Alice är i 50-årsåldern och professor i kognitiv psykologi vid Harvard när hon upptäcker att hon börjar få minnesluckor. Hon skyller det i början på att hon har levt stressigt bra länge, sedan på att hon har kommit i klimakteriet, men sedan får hon diagnosen Alzheimers. Som professor i psykologi känner hon väl till de tester hon får genomgå för att fastställa diagnosen. Hon har läst om dem, vet vad de syftar till att testa, är väl förtrogen med testens olika delar. Och upptäcker till sin fasa att de fungerar.

Sjukdomen har ett snabbt och obarmhärtigt förlopp och den drabbar anhöriga på ett fruktansvärt sätt. De ser sin släkting långsamt tyna bort och försvinna. Inte i fysisk bemärkelse, men i själslig. En stor del av de vi är sitter ju i minnet: vi minns vår familj, händelser tidigt i livet, personer vi har mött och har en relation till. Vi minns vad vi tycker om och inte, vilka intressen vi har och vad vi avskyr. Vi minns helt enkelt vilka vi är. Men inte om vi har Alzheimers. Då lever vi i en serie nu:n, utan att minnas vart vi har varit eller vart vi ska. Eller för den delen vilka vi är.

Vi träffar Alice för första gången september 2003 och lämnar henne exakt två år senare. Ju längre in i boken vi kommer, desto knapphändigare blir beskrivningarna av hennes tillvaro. Hennes yngsta dotter, som gjort uppror och väljer en bana som skådespelare framför en collegeutbildning, blir The Actress. Hennes barnbarn blir The Babies. Det är, som Helena skriver: ”otroligt snyggt konstruerat, och totalt jävla hjärtekrossande”. Alice blir en främling i sig själv och sitt eget liv. Och lever i en serie, från varandra av sjukdomen avskilda, nu:n.

Direkt efter avslutad läsning, när jag återvänder IRL, vågar jag inte riktigt lita på att jag är den högfungerande kvinna med intakt minneskapacitet som jag var innan jag påbörjade boken. Jag förvånas över mig själv när jag kommer ihåg namn på saker, när mitt arbetsminne fungerar och jag kan förstå en hel konversation och minnas. Jag har varit Alice under läsningen.

Annonser