123 sidor tjock är Elin Ruuths Fara vill. Som jag inte vet hur jag ska karaktärisera. Prosalyrik blandat med fåmeningsfunderingar, kanske? Inte dagboksfunderingar, men allt reflektioner över sin egen tillvaro.

Jag läser och nickar igenkännande när jag läser den nyblivna exilnorrlänningens funderingar. Som:

I kramarna mäter mamma mitt underhudsfett, det är den norrländska omtanken.

Eller, den inte exklusivt norrländska utan lite mer allmänmänskliga:

Alltmedan jag har hälsan, gör bokslut, är en kattmänniska, lyssnar till intuitionen och lurar radiotjänsten är jag dödens lilla lammunge.

En försmädlig liten vetskap, är det.

Ingen sträckläsarbok, ety den är för full av underfundiga funderingar för det, men en periodarbok.

Baksidestexten anger att det är en handlingsförlamad utvecklingsroman och det är väl ganska träffsäkert. Sådär som livet kan gestalta sig när man är nyutflugen student och vuxen-wannabe. Och är så upptagen med att förstå det där som är livet och bo-själv (skälv?)-andet och kurserna/kursarna @uni att de tankar man hinner pränta ner blir just så som de kan te sig i Ruuths debut.

Annonser