You are currently browsing the monthly archive for juni 2011.

Nog har jag för mig att vi läste Jane Austen på svenskan på gymnasiet. Förmodligen ett utdrag som vi skulle analyseera. Att läsa just utdrag alt. förkortade versioner av verk och sedan försöka analysera och skärskåda har alltid funkat som en effektiv läsglädjedödare för mig. (Borde det inte vara förbjudet i lagen, för övrigt? Läsglädjedödare av alla det slag, menar jag?)

Jag har alltså aldrig haft ett sånt där passionerat förhållande till Jane Austen. Har mest ryckt på axlarna och inte förstått grejen.

Och så gick jag då och köpte Gun-Britt Sundströms nyöversättning av Stolthet och fördom, efter att översättningen hyllades i DN.

Nu vet jag inte riktigt vart jag ska börja berätta hur mycket jag tycker om det jag har läst.

(Den här texten ska egentligen läsas som den skrevs, för att man ska få en bild av exakt hur velig jag varit. Ungefär till hit har jag skrivit i ett stycke. Sen har jag fixat länkarna ovan, surfat runt och försökt förstå vad bandtypen heter (flexband på förlagets sida, danskt band på Adlibris), googlat Jane Austen och svenska bokbloggar för att se vad folk tycker om Austen,och klickat hem Emma i samma fina bandtyp som Stolthet och fördom. Sen har jag läst två bloggar, betalat min nya dator och funderat över om jag hinner före sniglarna till jordgubbslandet ikväll. Och suttit och lixom låtit med händerna på tangentbordet och funderat på vad jag ska skriva. Sen övergav jag skrivandet helt och hållet, gick och bakade kanelbullar, åt middag, såg film och gick och la mig för att återuppta skrivandet idag istället).

Ska jag börja med att jag först blir alldelens förvånad över skildringarna av alla sociala regler som måste följas hela tiden? Och sedan matt över hur bra de skildras. Hur skarpsynt. Eller ska jag börja med hur förtjust jag blir över att Austen så skarpsynt skildrar hur allt upptäcks, genom blickar, leenden, sådant som inte sägs eller görs? Eller kanske ska jag börja med hur oerhört mycket jag tycker om att Austen så perfekt behärskar den värld som hon beskriver?

Eller ska jag börja med hur förtjust jag är i Elizabeth och hennes familj. Hennes kloka pappa, faktiskt rätt korkade mamma och sinsemellan så olika systrar. Eller att jag gillar skildringen av karaktärerna öht?

Eller ska jag månne starta med hennes fantastiska sätt att självklart skildra hur allting på ett, för den tiden och samhällsklassen, cirklar kring att bli bra gift? Hur viktig den sociala rankingen var för det parti man kunde tänkas göra? Och hur hon låter kärleken på det underbaraste sätt skära genom allt detta?

Eller över hur modern och lättläst texten känns? Eller hur hon använder ironi på ett sätt som gör att jag jublar av skratt och lycka?

Till denna min glädjefyllda läsupplevelse hör iaf bokens bindning (flexbandet aka danskt band -om jag har begripit) med det tillhörande fastsatta bokmärkesbandsnöret. Och nu kan jag knappt bärga mig tills jag får hem Emma.

Boije af Gennäs är en av mina favoritförfattare. Hon är en mästare på att skildra relationer, utan att det blir så där klisterklibbigt, utan så där igenkännligt och ändå nytänkande. Enda problemet med henne är ju att hon har varit tyst ca hur länge som helst. Tills Högre än alla himlar kom. Enligt förlaget ska det vara en

överblick över vår nära nutidshistoria och samtidigt en roman om såväl stark vänskap som hur det är att vara människa i en ytterst föränderlig tid.

Det är dessutom första delen i en planerad trilogi. Peppen på den -tre nya böcker av en sån bra författare!

Mina förväntningar var därför skyhöga när boken kom (september 2010), men min magkänsla sa åt mig att vänta med att läsa den. Jag läste ljumma recensioner och mina förväntningar justerades så att säga neråt. När nu så boken släpptes i pocket, så kände jag ändå att det var läsläge.

Trilogin ska visst täcka det första decenniet av 2000-talet och Högre än alla himlar börjar på nyårsafton 1999 och slutar efter mordet på Anna Lind (alltså september 2003).

Boije af Gennäs kan a) sin Stockholmsöverklass och b) skildra vänskaps- och kärleksrelationer. Huvudpersonen författaren Sanna är gift med värdepappersnissen Victor. De umgås med bögen Jalle som jobbar på UD, Liv som är kämpande aktris och paret Stefan (som jobbar på Naturvårdsverket) och Pella (psykoterapeut) som tillsammans har barnen Tessa och Philip. Hon låter gänget äta hummer, skåla i champagne, ha sommarhus i Falsterbo, resa i jobbet som sig bör (främst Jalle och Victor). De är nära vänner av ett slag som jag tror bara Boije af Gennäs kan skildra. De stöts och blöts mot varandra och delar varandras glädje och sorg. Hon låter dem ha existentiella funderingar. Så bra så långt.

Sedan låter hon dem kommentera sin omvärld. Jag tror det ska föreställa ett slags retrospektiv autencitet. Men det blir inte bra.  9/11 händer. Och såklart är Victor i NY då. Katastrof. Irakkriget händer. Victor kommenterar och skapar oro i vänkretsen. Anna Lind mördas. Såklart råkar hon vara Jalles chef. Katastrof.

På intet sätt vill jag förringa de faktiska katastroferna som 9/11, Irakkriget och mordet på Anna Lind var. Men i boken känns förekomsten av dessa händelser så …påklistrat. Så…inskrivet, bara.

Mästerförfattaren Boije af Gennäs bränner emellanåt till när det handlar om de mellanmänskliga relationerna och karaktärernas personliga tankar. Men när det kommer till att på ett naturligt sätt infoga verkligheten i den fiktiva berättelsen, så vill det sig inte. Varken när det gäller det tidiga 2000-talets historiska händelser eller hur samhället förändras (datorernas inträde samt vilsenheten och sökandet hos den modäärna urbana svensken (stockholmaren?)).

Jag hade förväntat mig att se fram emot hur vännerna skulle drabbas av och hantera händelser som även jag faktiskt drabbades av och fick hantera. Istället bara väntar jag på att kunna bocka av nästa händelse. Jaha, där kom en kommentar på Irakkriget. Och när ska vi kommentera datorer och mail -jo, där kom det. Och vart ska karaktärerna vara när Anna Lind attackeras, jaså där.

Och förutom detta, så tycks Boije af Gennäs ha drabbats av adjektivsjuka i beskrivningen av Stockholm som stad. Högre än alla himlar underskrider verkligen alla mina (ändå rätt låga) förväntningar. Slutbetyget blir bara en knapp jaha-upplevelse.

Stringhyllan förtäljer att Tana French nr 4 kommer till hösten, 4 augusti närmare bestämt! Där Scorcher tydligen är huvudpersonen (vars namn jag känner igen, men inte minns att placera). Jag googlar runt för att se om jag kan hitta mer info om boken, men hittar inte mer än det Wikipedia berättar att Scorcher ska vara huvudperson. Nyfikenheten!

Nån som vet något mer om handlingen?

Via Ytligheter hittade jag en shop liknande Etsy: Poppy Talk Hand Made. Sjukt inspirerande. Där finns (bla!) Julie Boyles finfina saker i läder. T ex:

För de som är Kindleägare (Bokbabbel 😉 ):

Eller för de som har en Ipad:

Eller bara om man vill skydda sin Moleskine:

Som tack för hjälpen förärades jag ett presentkort på en nätbokhandel nära mig på den facila summan ett hundra riksdaler. Lycka är att få handla böcker utan att lägga ut egna pengar, ju!

Jag hittade snabbt Tom Rachmans The imperfectionists. Men sen då? Vilken bok köpa sen? Utan att behöva lägga ut jättemycket egna pengar.

Enligt O gjorde det enkelt för mig. Det blev En ängel vid mitt bord av Janet Frame. Peppen på den beställningen!

Jaha, vad vart det av det här då? Inte ett inlägg på tre veckor. Hur blev det så? Har det hänt något?

Ja, jag vet inte riktigt, jag. Jag har…planerat saker i krukor, haft mycket på jobbet, suttit ute med ansiktet vänt mot solen och…faktiskt ändå läst en massa. Som jag sen inte har skrivit om. Utan lagt på hög och tänkt att det kan jag ta en annan gång.

Geisten har lixom inte funnits där att skriva om böcker jag har läst. Eller om att jag gick och impulsköpte Gun-Britt Sundströms i DN hyllade nyöversättning av Stolthet och fördom bara för att jag tänkte att kanske är det översättningen som det har varit fel på när jag har oläst Austen tidigare. Eller att jag fyndade billiga böcker på stadsbibliotekets rea. Kanske var det värmen. Kanske var det livet som kom emellan.

Just nu vågar jag inte utfästa några garantier om att jag är igång med bloggeriet igen. Det är ju fortfarande varmt ute 😉 Men jag skriver när och så länge jag har lust.

Det är något med hur Piratförlaget formger sina boksidor, tror jag, som gör att jag ofta slukar deras böcker. De känns så ljusa -har de ett vitare papper, månne? På kort tid har jag verkligen slukat Kristina Ohlssons böcker om Fredrika Bergman: Askungar, Tusenskönor och Änglavakte. Sådär ligga-i-soffan-hela-eftermiddagen-sluka.

Askungar är debuten och där försvinner en flicka från ett x2000-tåg samtidigt som en kvinna lever gömd i en annan del av Stockholm. Det är den civilanställda Fredrika Bergmans första utredning (vad jag förstår?) och den leds av en legendar inom Stockholmspolisen, Alex Recht.

Tusenskönor är bok nr 2 och däri får Alex, Fredrika och company ta sig an ett fall där ett prästpar har hittats skjutna. Ett avskedsbrev antyder att mannen har tagit frun av daga och därefter sig själv. Ali väntar i en lägenhet på sitt nya liv i Stockholm, medan en ung kvinna i Bangkok upptäcker att någon håller på att montera ner hennes liv bit för bit. Skära av henne från omvärlden. Varför?

Änglavakter är den senaste i raden av Ohlssons böcker. Där hittas en styckad och begravd kvinnkropp i Midsommarkransen. Sedan hittas allt fler kroppar i vad som visar sig vara en begravningsplats för personer som inte tycks ha någon koppling sinsemellan. Ja, förutom att de är mördade och begravda på samma plats. Fredrika och Alex är fortfarande centrumfigurer och Fredrika upptäcker dessutom att hennes älskade Spencer förekommer i utredningen.

Alla böckerna har det gemensamt att många spår förekommer. Tidigt i varje bok introduceras ett och senare minst ett till parallella spår. Såklart förstår man ju att spåren hänger ihop, men det är ofta inte självklart på vilket sätt. Ohlsson drar sig inte för tunga ämnen och heller inte för att vrida till fallen ett varv extra. Än så länge är fallen relativt trovärdiga, men jag ser klart en risk att hon kan vrida till för mycket och få en helt orealistisk lösning av ett fall.

Ohlsson har välbyggda och därför trovärdiga karaktärer, som genom böckerna får tillåtelse att utvecklas, så som man som människa gör över tid. Jag uppskattar att hon har lagt sig vinn om att göra komplexa, verklighetstrogna personer som inte enbart är goda eller onda. Vad är det med deckare och vältecknade personporträtt, alltså, jag tycker det finns en stor samexistens dem emellan. Gillar’t. Så jag gillar Ohlssons böcker. Mycket.

%d bloggare gillar detta: