Det är något med hur Piratförlaget formger sina boksidor, tror jag, som gör att jag ofta slukar deras böcker. De känns så ljusa -har de ett vitare papper, månne? På kort tid har jag verkligen slukat Kristina Ohlssons böcker om Fredrika Bergman: Askungar, Tusenskönor och Änglavakte. Sådär ligga-i-soffan-hela-eftermiddagen-sluka.

Askungar är debuten och där försvinner en flicka från ett x2000-tåg samtidigt som en kvinna lever gömd i en annan del av Stockholm. Det är den civilanställda Fredrika Bergmans första utredning (vad jag förstår?) och den leds av en legendar inom Stockholmspolisen, Alex Recht.

Tusenskönor är bok nr 2 och däri får Alex, Fredrika och company ta sig an ett fall där ett prästpar har hittats skjutna. Ett avskedsbrev antyder att mannen har tagit frun av daga och därefter sig själv. Ali väntar i en lägenhet på sitt nya liv i Stockholm, medan en ung kvinna i Bangkok upptäcker att någon håller på att montera ner hennes liv bit för bit. Skära av henne från omvärlden. Varför?

Änglavakter är den senaste i raden av Ohlssons böcker. Där hittas en styckad och begravd kvinnkropp i Midsommarkransen. Sedan hittas allt fler kroppar i vad som visar sig vara en begravningsplats för personer som inte tycks ha någon koppling sinsemellan. Ja, förutom att de är mördade och begravda på samma plats. Fredrika och Alex är fortfarande centrumfigurer och Fredrika upptäcker dessutom att hennes älskade Spencer förekommer i utredningen.

Alla böckerna har det gemensamt att många spår förekommer. Tidigt i varje bok introduceras ett och senare minst ett till parallella spår. Såklart förstår man ju att spåren hänger ihop, men det är ofta inte självklart på vilket sätt. Ohlsson drar sig inte för tunga ämnen och heller inte för att vrida till fallen ett varv extra. Än så länge är fallen relativt trovärdiga, men jag ser klart en risk att hon kan vrida till för mycket och få en helt orealistisk lösning av ett fall.

Ohlsson har välbyggda och därför trovärdiga karaktärer, som genom böckerna får tillåtelse att utvecklas, så som man som människa gör över tid. Jag uppskattar att hon har lagt sig vinn om att göra komplexa, verklighetstrogna personer som inte enbart är goda eller onda. Vad är det med deckare och vältecknade personporträtt, alltså, jag tycker det finns en stor samexistens dem emellan. Gillar’t. Så jag gillar Ohlssons böcker. Mycket.

Annonser