You are currently browsing the monthly archive for september 2011.

I Torpeden: en bok om Johan Darwich skriver journalisten Dick Sundevall om den (i boken ivf) f.d kriminelle Johan Darwich, torpeden som även är ”en vän som aldrig sviker och en älskad bror, morbror och farbror”. Han är dömd för alla brott i brottsbalken utom sexualbrott och IT-brott och när Sundevall träffar honom är han ren sedan en stund tillbaka och på väg ut till ett slags vanligt, aka obrottsligt liv.

Jag är inte säker på att jag förstår syftet med denna bok. Enligt förlagets hemsida är anledningarna tre. Efter avslutad läsning framstår en fjärde anledning som den starkaste: att skriva en BOATS* för att roa.

Sundevall gillar Darwich, den saken är beyond reasonable doubt, för att tala amerikansk domstolsengelska. De slänger käft och Sundevall döljer inte att han har kunskap och förståelse för Darwich situation och hans skrå. Och så får vi oss till livs historien om Darwich

Av en journalist hade jag väntat mig något helt annat. Mer ifrågasättande, mindre garv. Men det vi får är ett ”jaha nähä, det kan du inte kommentera för att brottet inte är preskriberat”, en förstående nick och ett garv.

Möjligen, jag säger möjligen, ställer Sundevalls bok frågan om när en människa har sonat sina brott. Fast nej, det är nog jag som ställer mig den frågan när jag läst klart. Sundevall, han mest gillar Darwich.

*Based On A True Story

Annonser

I helgen har Mia Skäringers föreställning Dyngkåt och hur helig som helst gått att se på SVT. Om man, som jag själv, inte hade möjlighet att gå och se föreställningen när den gjordes riktigt live och dessutom är ohemult dålig på att passa TV-tider, så kan man kika på den på SVT Play tom 10 oktober (här).

Gör det!

Hon är genial! Självutlämnande så att skrattet fastnar i halsen och man mest vill tjuta lite och krama om den stackars lilla Skäringer. Men strax garvar man igen och tänker att faan (ursäkta franskan), va hon är genial den kvinnan! G-e-n-i-a-l.

OCH: hon kan dessutom sjunga som en gudinna!

HÄR alltså. Tom 10 oktober.

I mitt rensa-i-hemmet-projekt har även genomgångar av bokhyllan gjorts. Jag har nu ett par hyllmeter böcker som jag vill göra mig av med. Det är lite kurslitteratur i bl a statsvetenskap, några böcker i migrationsfrågor (Utlänningslagen t ex), annan facklitteratur och lite skönlitteratur. Jag funderar på att försöka sälja dem på nätet för en billig penning.

Var gör jag detta på bästa sätt? Tradera? Bokbörsen? Andra ställen?

Var köper ni böcker i andra hand på nätet?

Jag försöker sakta men säkert rensa ut saker ur hemmet, ety jag vet att en flytt står på dagordningen senast om 9 månader (då vårt hyreskontrakt går ut). Jag rensar och slänger och skänker till loppis.

Och att skänka till loppis betyder ju att man måste besöka loppisen för att bli av med sakerna. I går var jag iväg med den aktuella loppispåsen (numera finns det alltid en pågående loppispåse i hushållet) till en second hand-affär med ett av stans bättre utbud.

Sen skulle jag bara kika lite…på bokavdelningen tex. Och skriker då böcker åt mig att de inte står ut om de inte får följa med hem, ja, då är ju inte jag mer än människa. Igår fick dessa följa med hem:

Sju romantiska berättelser av Karen Blixen

För Lydia av Gun-Britt Sundström

Begrav mig stående. Zigenarna och deras resa av Isabel Fonseca.

Jag kom även hem med en mosvagga (hemgjort äppelmos, ftw!), tre o-e-r-h-ö-r-t praktiska lådor, en Churchill-biografi som present till Fantastiskheten och lite annat.

OBS: Jag bar fortfarande iväg FLER saker än jag kom hem med. Och det var väl målet med övningen?

…fortsätter att fascinera mig. Här hittade jag foton som David Guttenfelder, fotograf för Associated Press, har tagit på tämligen unik resa in i Nordkorea. Han och hans sällskap fick t ex åka ut på Nordkoreas landsbygd tillsammans med nordkoreanska journalister istf regeringsrepresentanter.

Jag noterar färgskillnader mellan utomhus- och inomhusmiljöer och undrar vad som är regisserat och vad som är ”på riktigt”. Kika ni oxå!

(Jag fann bilderna via vackra double takes).

I DN:s Boklördag läser jag om Sisela Lindbloms senaste bok The Agency. Eller snarare om omslaget:

En körsbärsröd skinnbandsbibel stulen från ett ensligt hotellrum. Kungliga automobilklubbens bilatlas. En silvrig flärdroman med tpsnittsvibbar från både Mad men-epoken och den Helvetica-strikta byråkratvärlden. /…/ Och så det läderliknande pärmpapperet med sitt mönster, att förundrat dra över med tummen över när du greppat boken. /…/Den här boken kommer man nog alltid att ha kvar, också när storyn är slut.

Lotta Kühlhorn har gjort omslaget och jag vill känna NUU! Här är jag inte så sugen på att läsa själva boken, faktiskt, utan mer känna på förpackningen. Ta, stryka med tummen över omslaget, titta på de fyrfärgskartor över Paris som tydligen ska finnas på pärmarnas insidor.

(Så jag reserverade boken på bibblan, så får vi se om jag faktiskt öppnar boken oxå ;). Lindbloms De skamlösa har jag i pocket, men har inte tagit mig mer än…några sidor i.)

Kanske har jag idag fått mina finaste böcker. Som jag vill ha ståendes på en boklist i blickfånget, vill bli sedd läsandes i folkvimlet/på bussen/varsomhelst och framför allt ta i. De är så taktila, så oerhört sköna att ta i. Det är böcker jag tänker mig kommer att bli vackert nötta när de är vällästa.

Från Bonnier Pocket och deras Klassikerserie fick jag erbjudande om att beställa och sedan levererat som läsprov:

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg

Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles

Jag är faktiskt sugen på att även LÄSA själva böckerna, det är jag. Faktiskt. Men omslagen, omslagen!

(Jag bjuder skamlöst på exponeringen -har inte fått betalt för att skriva dessa rader och fått mig böckerna tillsända gratis. Är oxå lite till mig över att ha fått hem de första rec.exen från Bonniers!)

%d bloggare gillar detta: