Jag har lyssnat på Guillous Brobyggarna. Som i de andra Guillouböckerna är den mästerlige Thomas Bolme inläsare.

De tre bröderna Lauritzen utexamineras som diplomingenjörer från universitetet i Dresden år 1901. Dresden var toppuniversitetet framför andra när det gällde ingenjörsutbildningar. Hur det kom sig att tre faderlösa fattiga fiskarbröder från den lilla byn i Norge kom att studera i Dresden är intressant i sig, och jag tror signifikant för hela upptakten av 1900-talet.

De tre bröderna hamnar på helt skilda ställen efter examen och i Brobyggarna får vi följa två av dem, Lauritz och Oskar. Lauritz åker tillbaka till Norge för att bygga järnvägsbroar och Oskar åker till dåvarande Tyska Östafrika (nuvarande Tanzania) och kommer oxå att bygga broar. Den tredje brodern, Sverre, åker till England och honom hör vi inte mer av i första boken än att han lever.

Guillou är berättartekniskt mycket skicklig när det gäller att skriva äventyr och han har i bröderna Lauritzen skapat karaktärer som kommer att stanna, precis som med Hamilton och Arn. De två bröderna vi lär känna är ordentligt tekniskt begåvade, fattar kloka beslut i allt utom kärlek tycks det (gäller inte alla bröderna, dock) och även om inslag av kamp och trots finns (såklart i kärlekens namn), så går verkligen allt som på räls (really, no pun intended!). Det är ingenjörsporr och jaktporr och faktiskt lite vanlig porr oxå.

Boken sträcker sig fram till första världskrigets slut och Guillou skildrar mästerligt teknikutvecklingens explosion och framtidsoptimismen, i Tyskland som på andra ställen. Allt ser verkligen fantastiskt ut inför framtiden. Så kommer krigsutbrottet. Det långa, plågsamma, blodiga kriget. Tyskhatet. Och så Tysklands förlust. Och med den följer den fullständigt omkullkastade betydelsen i att vara tysk och tyskvän.

Detta är en släktsaga, men även den vite, europeiske, välutbildade mannens 1900-talshistoria. Visst, Guillou har med kvinnor som kämpar för rösträtt och som vill bryta sig ur de järnhårda könsrollerna i vilken kvinnan trycks in. Är man elak, så säger man att han har med det som ett token. Är man inte så elak, så säger man att man visst kan se europeisk 1900-talshistoria så: att mannen gjorde stora landvinningar och kvinnan på ett, inte föraktligt, men än litet, hörn, kämpade för sig.

Jag tycker verkligen om både Oskar och Lauritz. Och det lilla man får se av Sverre tycker jag oxå om. Jag vill veta hur det går för dem. Guillou har sagt att det här projektet är det sista han gör i livet och han FÅR inte gå och dö innan han har skrivit åtm nästa bok, så jag får veta hur det går för Sverre.

K Special har gjort en timslång dokumentär om skrivandet av boken. Finns på SvtPlay här, tom 13 november.

Annonser