Hittills tror jag inte jag har blivit besviken på Sekwas böcker. Vi ses på Place de la Sorbonne är inget undantag. Artonåriga Louise sitter på ett café vid Place de la Sorbonne och väntar på sin mamma. Mamman har, efter månaders frånvaro, lämnat ett meddelande på Louise telefonsvarare om att ses kl 11 vid ett specifikt café vid Place de la Sorbonne. Äntligen!

Glädjen över ett återseende grumlas av Louise vetskap att mamman kanske inte kommer. Att hon kanske ”blev  förföljd av en lejd mördare…gick och röstade åt en gammal faster som var förkyld…Räddade en katt från att bli dränkt… Tog en sömntablett istället för en vitamin tablett” eller något annat uppfunnet i stunden.

Så över en purjolökspaj, ett par koppar kaffe, en mjölkdrink och kanske något ytterligare ätbart minns Louise sin mamma. Sin modellande, Vogueprydande, underbart vackra mamma. Sin nerknarkade, av sin dotter från döden räddade, älskade, underbara mamma. Ett kärleksfullt, melankoliskt, porträtt av en högt älskad mamma. En kärlek kantad av besvikelse, nytt hopp, oro, ilska och sorg.

Rakt in i hjärtat går den här boken. Så enkel, så underbar.

Annonser