Äntligen har oxå jag stiftat bekantskap med Arvid Stjärnblom och Lydia Stille. Jag har läst både Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och Gun-Britt Sundströms För Lydia

Arvid och Lydia förälskar sig en sommar i 1900-talets början. De skiljs åt, men kan inte sluta tänka på varandra. Livet drabbar dem båda två och först gifter sig Lydia och därefter Arvid. Bara inte med varandra. De lever sina liv, som man gör, med barn och man och bekymmer. Och kan inte sluta tänka på varandra. Och så träffas de. Och kan inte låta bli varandra.

Söderberg berättar Arvids historia och jag tyckte allt när jag läste den att Lydias sida av historien oxå behövde berättas. Jag tyckte dessutom att Lydia hörde hemma i en modernare tid. Jag förstår varför Sundström placerade historien i 1970-talet. Grundhistorien funkar dock i båda tidsåldrarna, då trohet/otrohet och stark kärlek väl är ganska tidlösa ting.

Jag har blandade känslor inför både Arvid och Lydia och deras förhållande, ety jag tycker inte om otrohet. Det är elakt, egoistiskt och fegt, men i Lydia och Arvids fall dessutom enda möjligheten för dem att få varandra. Å ena sidan håller jag på den starka kärleken och den uppenbara attraktionen som finns mellan de två. Å andra sidan tycker jag de är lumpna och fega. Och jag vacklar än hit, än dit.

Lydia är befriande modig som går emot samhällets konventioner, även om det kostar henne mycket. Arvid är fast i sina illusioner om kvinnan. Och så är de så innerligen kära. Och låter de så kallade köttsliga lustarna styra. Dock inte utan att våndas över det. Och jag fortsätter att vackla.

Söderberg berättar historien vackert, även om jag inte faller så fullständigt för språkhanteringen som andra gör. Otrohetshistorien står lixom i vägen och skaver. Bokmania poängterar det vackra i hur Söderberg använder årstiderna i boken och jo, ja, det är väl fint. Men så är otroheten där och skaver igen. Och skildringen av Stockholm som Söderberg gör är nog vackra, men de är alls inte så centrala i min läsning. För där är nåt som skaver.

Jag tycker mig i Sundströms bok se tankeembryon till Maken, när hon låter Lydia resonera fram och tillbaka kring sin situation. För Lydia kom 1973  och Maken 1976.

Jag är dock helt enig med mig själv i att båda böckerna faktiskt är stora läsupplevelser. Framförallt tillsammans.

Annonser