You are currently browsing the category archive for the ‘Om läsande’ category.

Ojdå, jag bloggade visst. Och det var roligt. Vad hände här?

Jag har i-n-t-e haft någon som helst lust med bloggeri, trots årets första inlägg. Vi får väl se hur det går framöver, jag utlovar ingen regelbunden fortsättning. Men heller inte att jag ska sluta.

Ett tag har det heller inte funkat att läsa pappersböcker, utan det enda som har kunnat fånga min håg har varit ljudböcker. Och så särskilt många av de har det heller inte blivit.  Så jag har förvisso inte haft så mycket att blogga om, heller.

Annonser

Ajvide Lindqvists Lilla stjärna fick följa med hem blott och bart för att den fanns som ljudbok på bibblan. Pappersboksläsandet har det gått sisådär med på sistone.

En mycket behaglig Ajvide Lindqvist läser själv upp sin mycket…märkliga bok. Han tillhör samma eminenta skara författare som Håkan Nesser, som själva gör mästerliga inläsningar av sina egna böcker.

Och boken, då. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, annat än, tja, det oväntade. Men jag hade inte förväntat mig något så…lågmält, lågintensivt och långt. Han har ju förmågan, Ajvide, att väva in lågmält galna saker på ett fullständigt naturligt sätt i en historia som i övrigt kan tyckas..vanlig. Som att ett barn hittas i skogen, tas om hand av wanna-be-musikern Lennart och hans kuvade hustru Laila och sedan hålls hemlig för den övriga världen. För att, ja, för att vaddå? För att han kan, kanske.

Det här är en lång och långsamt berättad historia. Vi får först lära känna musikerparet, sedan följa flickan, Liten som hon kallas, genom hela hennes uppväxt och dessutom parets utflugne, och rätt vidrige, son Jerry.

Vi lär oxå känna flickan Teresa, som föds på en annan plats. Liten och grå med en barndomskamrat som heter Johannes. Historien tar sedan en helt annan vändning när Jerry inte ser någon annan utväg än att ta sig an flickan. De skaffar sig ett helt nytt liv i Stockholm. Och Jerry blir som en helt annan. Liten, som Jerry har döpt till Teres, lär sedan känna Teresa, via bland annat Idol. Och historien vrids en tredje gång när fokus hamnar på Terese och Theresas relation och hur den utvecklas. Hur de bildar Flocken. Och hur allt kulminerar i en massaker på Allsång på Skansen.

Berättelsen är ihophållen och inget spretar. Alla delar behövs, alla delar är viktiga och skänker djup och tyngd till berättelsen om Tereseorna. Det är underbart att han berättar så långsamt och detaljerat, så välskildrat och insiktsfullt.

Men så våldet. Det brutala, känslolösa, kallblodigt utövade våldet. Blodet. Verktygen. Det är makabert, oförklarligt och så Ajvide-skt ofrånkomligt i berättelsen. Fast oförklarligt på ett sätt som jag inte känner igen från hans tidigare berättelser. Han förklarade och rättfärdigade förekomsten av zombier för mig. Och vampyrer. Men han lyckas inte med våldet.

Jag har undvikit att läsa något av Tove Jansson efter en traumatisk tv-upplevelse som liten. Jag minns ett program där Muminfamiljen vaknar mitt i vintern och av grannarna får höra att julen är på väg. Alla är jättestressade och så mycket måste fixas att Muminfamiljen får för sig att julen är en annalkande katastrof. Som det bara är att gå och vänta på. Jag minns stämningen i programmet som undergångslik och blev jätterädd! Så ingen Mumin sedan dess!

Så får jag Tove Janssons Det osynliga barnet av min mamma bibliotekarien

Och upptäcker att Janssons värld och de figurer som finns däri ju är jättemysiga! Mysiga med en underton av melankoli och sorg, men oxå av värme och kärlek!

I Det osynliga barnet finns även novellen ”Mumintrollens jul under granen i snön”, som måste ha varit förebild för tv-programmet som skrämde mig så. Muminfamiljen väcks mycket riktigt mitt i vintern (av Hemulen) och får höra om den annalkande julen. Som verkar jättefarlig eftersom alla runt omkring är så stressade och det är så mycket att fixa! En gran som måste kläs, ljus, presenter och så mat. Så det gör de. Men ingen katastrof kommer. Så de går in och lägger sig igen. Och lämnar julen till knyttet och hens släkt.

Novellerna är så vackra, så varma, och karaktärerna så underfundiga att hela jag blir alldeles varm inombords. Det här är en bok jag kommer att återkomma till de dagar när världen är lite vissen och brun. Och tänk att få läsa den högt för ett barn!

Nu när jag har bestämt mig för att bara skriva om de bästaste böckerna (läs: ”alltså de som berör mig mest”), så är blogglängtet större än nånsin tidigare.

Och må 2012 års först utläst bok sätta en trend för det kommande året med goda läsupplevelser: jag har läst Jane Austens Övertalning. Åh, ska Anne Elliot få sin kapten Wentworth till slut? Eller ska hon falla för mr Elliot?

Anne Elliot övertalades att slå upp förlovningen med sin älskade kapten Wentworth, då han inte var tillräckligt rik. Åtta år senare träffas de igen och då är Wentworths ekonomiska situation en helt annan. Ska de få varandra?

Jag satt större delen av gårdagseftermiddagen vid köksbordet och önskade ömsom att jag läste snabbare, så att jag skulle få reda på hur det gick, ömsom att boken aldrig skulle ta slut, så att jag skulle få fortsätta befinna mig bland de underbara formuleringarna. Fantastiskheten suckade när han förstod vad jag läste och utbrast ”Harlequin”, vilket resulterade i en diskussion kring vad dessa böcker är och om Austens böcker är sådana (NEJ hävdar jag med emfas, jo, hävdar sambon. Dock utan att ha läst varken Harleqinböcker eller Austen, tror jag bestämt…).

Jag älskar Austens blick för det subtila i det sociala spelet: de ack så viktiga blickarna som personer utbyter, det sätt på vilket en inbjudan görs. Jag älskar att hon som författare så tydligt tar ställning för Anne mot hennes löjlige far och ytliga syster. Och jag gillar verkligen Anne! Hon känns så modern!

Jag börjar oxå känna igen det Austenska. Flicka i socialt relativt välordnad familj (i Övertalning dessutom med ekonomiska bekymmer) ska bli gift. Frågor gällande börd och social status går såklart före kärlek, vilket orsakar hjärtesorg. Längtan och trängtan uppstår på avstånd, ety sociala konventioner tillåter inte öppen kommunikation hur som helst. Utmanare i form av man med rätt social status/börd kommer in på banan. Spänningen olidlig. Sedan kommer slut och läsaren kan somna med leende på läpparna.

Av de Austenromaner jag har läst (Emma och Stolthet och fördom) är Anne min favorithuvudperson och Övertalning min favoritbok. Den är kortare och känns ”tightare”. Det var den sista Austen skrev och utkom postumt, så kanske hade hon här hittat sin form. Den är det austenska universat i kondenserad form, med ironi, skarpsynt iakttagande av relationer, det sociala spelet och de fångande sociala rollerna. Och så den vackra vackra kärleken.

Så mycket jag har läst om Jonathan Franzen! Peppen på att slänga mig över Freedom. Återstår att se om den räcker till ett blogginlägg sen 😉

Kloka Josefin och Christel påpekade att jag ju faktiskt inte behöver skriva om alla böcker jag har läst. Så de här tänker jag inte skriva om:

Uppifrån och ner:

One Day av David Nicholls

En dåre fri av Beate Grimsrud

Bombyx av Anne Rambach

Den röda soffan av Michélle Lesbre

En ängel vid mitt bord av Janet Frame

Carved in bone av Jefferson Bass

Zojas hus av Bertill Torekull

Jag är allt du drömt av Ali Smith

Den sanna historien om Inga Andersson av Björn Larsson

Äntligen har oxå jag stiftat bekantskap med Arvid Stjärnblom och Lydia Stille. Jag har läst både Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och Gun-Britt Sundströms För Lydia

Arvid och Lydia förälskar sig en sommar i 1900-talets början. De skiljs åt, men kan inte sluta tänka på varandra. Livet drabbar dem båda två och först gifter sig Lydia och därefter Arvid. Bara inte med varandra. De lever sina liv, som man gör, med barn och man och bekymmer. Och kan inte sluta tänka på varandra. Och så träffas de. Och kan inte låta bli varandra.

Söderberg berättar Arvids historia och jag tyckte allt när jag läste den att Lydias sida av historien oxå behövde berättas. Jag tyckte dessutom att Lydia hörde hemma i en modernare tid. Jag förstår varför Sundström placerade historien i 1970-talet. Grundhistorien funkar dock i båda tidsåldrarna, då trohet/otrohet och stark kärlek väl är ganska tidlösa ting.

Jag har blandade känslor inför både Arvid och Lydia och deras förhållande, ety jag tycker inte om otrohet. Det är elakt, egoistiskt och fegt, men i Lydia och Arvids fall dessutom enda möjligheten för dem att få varandra. Å ena sidan håller jag på den starka kärleken och den uppenbara attraktionen som finns mellan de två. Å andra sidan tycker jag de är lumpna och fega. Och jag vacklar än hit, än dit.

Lydia är befriande modig som går emot samhällets konventioner, även om det kostar henne mycket. Arvid är fast i sina illusioner om kvinnan. Och så är de så innerligen kära. Och låter de så kallade köttsliga lustarna styra. Dock inte utan att våndas över det. Och jag fortsätter att vackla.

Söderberg berättar historien vackert, även om jag inte faller så fullständigt för språkhanteringen som andra gör. Otrohetshistorien står lixom i vägen och skaver. Bokmania poängterar det vackra i hur Söderberg använder årstiderna i boken och jo, ja, det är väl fint. Men så är otroheten där och skaver igen. Och skildringen av Stockholm som Söderberg gör är nog vackra, men de är alls inte så centrala i min läsning. För där är nåt som skaver.

Jag tycker mig i Sundströms bok se tankeembryon till Maken, när hon låter Lydia resonera fram och tillbaka kring sin situation. För Lydia kom 1973  och Maken 1976.

Jag är dock helt enig med mig själv i att båda böckerna faktiskt är stora läsupplevelser. Framförallt tillsammans.

The complete notes av Bill Bryson innehåller dels reseskildringen Notes from a small island och krönikesamlingen Notes from a big country.

Bryson har fattat beslutet att flytta från det Storbrittannien han har bott i i 20 år. Som avslutning på denna sin vistelse gör han en sjuveckorsresa med allmänna kommunikationer runt det land han står i begrepp att lämna. Notes from a small island är hans skildring av den resan.

Bryson är underbar som reseskildrare. Han utger sig inte för att göra någon opartisk skildring, utan skriver om vad han tycker om sina reseupplevelser och vad han bygger sina uppfattningar på. Detta på ett personligt plan som dessutom gör att han framstår som en trevlig prick. Han är en vaken iakttagare och en humoristisk berättare. Jag älskar hans beskrivningar av det brittiska landskapet, det brittiska folkets vanor och quirks (om man nu kan tala om ett helt folk på det generaliserande sättet) och jag älskar det sätt på vilket han lyckas bibehålla ett utifrånperspektiv på det land han ändå har bott 20 år i.

Jag har sedan tidigare varit sugen på att åka till Storbrittannien och se annat än London och biten mellan London och Harwich. Mitt sug har inte blivit mindre efter Notes from a small island. Dock gör jag förmodligen klokt i att undvika landets allmänna kommunikationer. Eller åtminstone beväpna mig med ansenliga mängder tålamod.

I krönikesamlingen Notes from a big country får vi läsa kröniker Bryson skrev sedan han flyttat till USA. De skrevs på uppdrag av, och blev sedan publicerade i, en brittisk tidning. Mestadels handlar det om hans fascination och frustration över det amerikanska samhället och det amerikanska folket.

Bryson gör sig bättre i det längre formatet, åtm i en sådan här samlingsvolym. Han har skarpa ögon och gör bra iakttagelser och möjligen funkar krönikorna att läsa var och en för sig med en (lång?) tids mellanrum, men att sträckläsa dem direkt efter 265 sidor av Bryson om ett ämne funkar sämre.

Eller nej, jag ändrar mig lite. Brysons krönikor funkar utmärkt som högläsning i den nervösa väntan som karaktäriserar sista dagens budgivning på ett hus jag väldigtväldigtväldigt gärna vill ha. Den nervösa väntan som i sig karaktäriseras av perioder av koncentration som är precis två Brysonkrönikor långa följt av ett ryckigt språng upp ur läsfåtöljen fram till mobiltelefonen för att se om något har inträffat (som att mäklaren har ringt eller att ytterligare ett bud har inkommit, trots att tystnaden talar emot detta).

Bryson har en förmåga att berätta om nästan vad som helst så att det blir intressant och greppbart. Jag var omåttligt förtjust i hans En kortfattad historik över nästan allting och är nästan lika förtjust i At Home. A short history of private life.

Bryson bor i en engelsk prästgård byggd 1851. I boken går han genom rummen ett efter ett och berättar dess historia. Både hur rummet nu används av Bryson och hans familj, hur den tidigare ägaren använde det, men framförallt hur rummet blev det rum vi idag använder det till. Han driver tesen att allt som händer i världen till slut hamnar i hemmet, at home och visar genom sin vandring genom huset att så är fallet.

Att gå genom barnkammaren blir en historisk översikt över hur barndomen var under den viktorianska eran. I hallen lär vi oss varför engelskans hall kan betyda både stora salar (som i Royal Albert Hall) och korridor. I köket bland annat om varför just salt och peppar är de kryddor som står på bordet. Förutom  matnyttigheter om det engelska kloaksystemets framväxt (och mindre matnyttigheter som att en toalettuppfinnare hette Crapper), sjukdomshistoria, klädhistoria (som varför kavajer har en rad knappar i slutet av ärmarna), får vi oss även till liv saker som hände året då huset byggdes. Bryson tar oss även med till flera excentriska brittiska hem.

Boken är lika mycket en historia om ord och begrepp (varifrån kommer begreppet ”the drawing room”?), som historien om det moderna brittiska samhällets framväxt. En oerhört fascinerande och tillika underhållande läsning, om det som man lätt kan avfärda som ”bara” ett hem. En sån där bok som man tittar upp ur och till sin brevid sig i sängen läsande partner och säger saker som ”vet du vad råtta heter på latin?” och ”har du sett vilket excentriskt hus?”.

Flera gånger under läsningen gång funderar jag på hur intressant en motsvarande bok om det moderna svenska hemmets framväxt vore. Hur kom t ex ordet ”vardagsrum” till? Och hur gick rummet som tidigare hette salen eller finrummet till att bli just var dags rum? Hur kommer det sig att vi svenskar tar av oss skorna i hallen, men att våra amerikanska kamrater inte gör det? Varför ser våra sängkläder annorlunda ut än amerikaner/britters?

Jag började slalomläsa den här tillsammans med Den franske löjtnantens kvinna, men fick sluta, då en bok per tidsepok räcker. Dock kompletterar de varandra, så båda förtjänas att läsas i anslutning till varandra.

Den franske löjtnantens kvinna är min första John Fowles. Det är oxå lokalbefolkningens benämning på en socialt utstött kvinna i byn Lyme Regis och, självklart, bokens huvudperson. Hon heter egentligen Sarah Woodruff och är så otidsenlig i det viktorianska samhället hon är utstött från. Så självständig, så egensinnig. Det är som…komme hon från en annan… modernare tidsålder. Den unge fossilletande adelsmannen Charles Smithson förälskar sig handlöst i henne. Men han är förlovad. Och hon är en utstött kvinna av en annan klass. I ett samhälle så hårt reglerat av konventioner och socialt tryck. Där sociala normer och koder så totalt reglerar umgänget människor emellan.

Charles slår till slut upp sin förlovning för Sarahs skull. I tron att han ska få henne. I tron att om han bara handlar enligt tidens konventioner så kommer hon att svara enligt tidens konventioner, så förutsägbar som tiden är.

Ung reflekterande man fast i viktorianskt samhälle möter självständig kvinna som fullständigt struntar i konvenansen och går sin egen väg. Ung man blir handlöst förälskad och gör allt för att få självständig kvinna. I bok skriven av fräck författare som inte tvekar att leka med romanen som form, skriva in sig själv i boken eller tilltala och diskutera lite med läsaren. Uppfriskande.

Jag lider ibland med Charles där han utsätts för Fowles sätt att slänga in en kvinna med (åtm) 1960-talsåsikter i hans ack så reglerade sociala liv. Och fullständigt vända upp och ner på det. Det visar å andra sidan med all önskvärd tydlighet hur fast Charles som man är i sin egen tid. Och hur roligt det blir att kontrastera tidsåldrar mot varandra för att visa det. Emellanåt har boken några trista transportsträckor, men de uppvägs av formen och historien. En riktigt riktigt bra läsupplevelse!

Recensionsexemplar från Bonniers.

%d bloggare gillar detta: