You are currently browsing the category archive for the ‘Lästa böcker 0611-0711’ category.

Den här är då den sextiotredje boken jag läste första bloggåret. Och jag vet inte vad jag ska skriva om den här boken. Hypen har undgått mig, då jag hör inte till Generation X. Jag känner igen en del av resonemangen och ironiserandet över samhället och fenomen i det, men njää, så himla bra är inte boken. Och visst, den har sina ironiska poänger, men den känns lite som en mesig American Psycho vad gäller samhällsbeskrivningarna.

Andy, Dag och Claire är ”overeducated” och ”understimulated”, bor i bungalows tillsammans i öknen och tillbringar tiden med att arbeta i låglönejobb i servicesektorn, utan några bra framtidsutsikter, och berätta historier för varandra. Jag fastnar mest för Dag, för han är så himla blasé och skäms verkligen inte för sig. Han bryr sig inte om vad folk tycker och är dessutom så charmig att människor förlåter honom för ungefär allt hans beteende ställer till med.

Till slut blir jag faktiskt lite uttråkad av att ingenting egentligen händer i boken och jag fattar inte att personerna i boken inte tar självmord eller åtminstone GÖR nånting med sina liv. Jag funderar oxå på varför Coupland har valt det slut han har valt och efter lite funderande, så funkar väl det oxå.

Längst ner på i stort sett varje sida finns ett eller ett par begrepp typiska för Generation X definierade och förklarade, ofta med en intelligent och ironisk twist. Jag lär mig ett par såna, men de har efter en dag försvunnit.

Så, jaa, det var väl en skön läsupplevelse, men inte så mycket mer…

Har ni läst den? Vad tyckte ni?

Annonser

Det här är en av de böcker som oxå ska räknas in i de böcker jag har läst under mitt första bloggår, även om mitt tyckande om den kommer in på det ”nya” året.

Jag tyckte så mycket om ”Efter stormen” att jag beslöt mig för att se om det fanns annat att läsa av Nemirovsky. Lite googlande ledde mig till slut ner i bibliotekets öppna magasin där en tidig upplaga av ”David Golder” fanns. Boken kom ut 1931 och förordet är förstås skrivet i presens, då författaren fortfarande är i livet, vilket lämnar en lite läskig känsla, då vi vet vad som hände henne….Förordet låter antyda att det är en ”rasskildring”, vilket får mig att dra öronen åt mig lite. Men att använda begreppet ”ras” var kanske lite mer pk då än nu.

Boken handlar om affärsmannen David Golder och hans egoistiska och pengakåta (ursäkta franskan) hustru och barn. Den stora behållningen även i den här boken är personporträtten och skildringen av dessa genom dialoger och relationer. Som i ”Efter stormen” har personerna trovärdiga bakgrundshistorier, men här är det nästan enbart nattsvart: både hustrun och dottern är enbart giriga och gnidiga. Visserligen mjuknar dottern en aning efterhand, men fortfarande utgörs den mesta kontakten mellan mannen och hans familj av frågor och svar kring ökade ekonomiska bidrag. Dock är de fruuktansvärt otrevliga och jag fattar inte att folk valde att ändå umgås med dem. Som statusmarkörer, kanske…

Den ”ras” som skildras skulle vara judarna, som snåla, giriga och gnidiga, ständigt ute efter att göra bra affärer och riktiga klipp. Trots dålig hälsa. Boken tecknar oxå ett porträtt av kvinnorna som enbart intresserade av den frihet som pengar kan ge. Dottern säger sig vara förtvivlad över att hon tvingas gifta sig med en äldre herre för pengar, istället för med sin (relativt) fattige älskare. Från en plånbok till en annan. En nästan desperat kamp för frihet, that is. Och vilken frihet sen…

Det är obehagligt, men läsvärd, välskriven och tankeväckande obehaglighet. För visst kan man tänka sig att moderna goldrar finns.

En söt samling berättelser om hur det var att leva ”förr i världen” i övre Lapphelvetet. Bokens titel kommer från den första berättelsen, vilken just berättar om hur folk reagerade när den första tvättmaskinen kom till byn. Många av karaktärernas reaktioner känner jag igen från hur människor i min uppväxt skulle reagerat på nymodigheter, så jag ömsom drar på smilbanden och skakar på huvudet. Cullblom skriver om små människor, vilket jag uppskattar. Många av de betraktelser hon gör känner jag även igen från lokala skribenter hemifrån som skriver om ”förr i tin”, vilket inte gör något alls. Jag drar på smilbanden där oxå. Att läsa den här boken är som att sitta vid köksbordet och höra nån tantaluring berätta om hur det var. Småputtrigt, lent och vänligt. Man känner nästan kaffedoften och hör köksklockan ticka 🙂

Jag gillar egentligen inte novellsamlingar, eftersom jag sällan tycker att jag hinner lära känna karaktärerna och att historierna blir för ”snuttifierade”. Men den här samlingen är annorlunda. Jag hinner fortfarande bara bekanta mig med karaktärerna, men historierna känns avslutade. De lämnar något att fundera på och skildrar många aspekter av livet i nybyggarland i ett väldigt behändigt format. Kanske räknas

Boken är av det lättplöjda formatet och jag läste med lätthet ut den på en kväll innan jag somnade. Vilket är just det sätt som böcker av den här typen inte ska avnjutas för en optimal läsupplevelse. Det går för fort, helt enkelt. Jag önskar att jag hade tålamod att läsa samlingar av det här slaget långsamt, så att jag hinner njuta av orden och tankarna som döljs där bakom. Men nej, istället plöjer jag boken som om det inte fanns någon morgondag.

Kanske är det dock så att det kortare formatet är det som bäst lämpar sig för såna här betraktelser. Jag har bara inte vett och/eller tålamod att uppskatta det.

De bokhororna, de bokhororna.. Jag läste om ett alternativ till Gavaldas Tillsammans är man mindre ensam på bokhoras blogg och eftersom jag var så förälskad i den boken, så hoppade jag genast iväg till bibblan för att låna hem ”Utan mig” av Marie Desplechin.

Olivia hyr, som Camille, ett vindskrypin i ett hus i Paris och försöker få ordning på sitt liv. Hon umgås allt tätare med hyresvärden, en tvåbarnsmor som sliter som spökskrivare. Och vänskapen växer.

Det är bättre än Tillsammans. Och värre. Fast bättre. Fast värre. Olivia har en fruktansvärd historia, men boken är berättad i högre tempo med annan berättarteknik och faktiskt lite bättre, kan jag tycka. Personerna är lite mer oförutsägbara, lite mer realistiska, än i Gavaldas roman.

Och jag blir helt varm i kroppen av den omtänksamhet och kärlek som visas, mellan barnen och Olivia och oxå mellan modern och Olivia. Och förbannad för att Olivia har fått en så jävlig start på livet.

Sen stör jag mig lite på modern som berättare. Det är ibland inte helt lätt att förstå hennes reaktioner, men när jag har läst vidare en bit, så inser jag att det jag inte förstår hos henne, är sånt jag inte har förstått när det gäller mig heller. Så kanske är det rätt bra, ändå. Sådär mänskligt rörigt, som det kan bli ibland.

Berättelsen dessutom hoppar lite i tiden. Jag har ibland svårt att avgöra om de händelser som det berättas om sker efter varandra även i tid, eller om det har förflutit tid dem emellan. Det stör mitt lästempo, då jag ibland tvingas stanna upp och fundera över hur händelserna hänger ihop.

Dock blir jag inte lika förtjust i de här människorna som i Camille, Philibert och de andra. Jag blir helt enkelt inte lika kär i den här boken, så är det.

Som motvikt till böcker om roller ur kvinnors perspektiv som jag har läst en del av, så fick Peter Erikssons ”På Y-fronten intet nytt” följa med hem från bibblan häromsistens.

Den är skriven utifrån principen att om vi ska förändra könsrollerna och få ett bättre, mer jämlikt och roligare samhälle (där vi inte behöver slava under dem), så måste vi engagera även männen (vilket har varit min fasta övertygelse sedan…typ, alltid. Hur kan vi förändra något om vi inte engagerar alla berörda parter?). ”På Y-fronten intet nytt” är en direkt uppmaning till (framförallt de svenska) karlarna att börja fundera över vad manligheten egentligen innebär. Är det inte egentligen rätt jobbigt att jämt måsta vara sådär rationell, att tiga ihjäl känslor och relationsproblem, praktiskt inriktad och tycka att allt som har med omvårdnad (känslomässig såväl som fysisk) är ”fjolligt” och ”bögigt”?

Eriksson frågar sig varför männen inte har ifrågasatt sitt ideal tidigare och oftare, men konstaterar krasst att som tillhörande normen, så föreligger inget behov, eftersom man per definition (med snopp!) duger. Eriksson 1, manligheten 0.

Könsroller begränsar förstås även männen och inte bara kvinnorna. Varför ska vi nöja oss med att förändra enbart kvinnornas? Eriksson tar upp manlighet ur alla möjliga perspektiv: våld i hemmet; hygien och hälsa; relationer och att kunna prata om känslor; sex; att bli förälder; homofobi; konkurrensmentalitet. Kraftigt förenklat menar att han att karlarna behöver ifrågasätta om det egentligen är så himla häftigt att vara en fnasig, lönnfet, moltigande, vrålkåt tävlingsinriktad homofob. Varför är det eftersträvansvärt att ens ha någondera av egenskaperna?

Med ungefär hur mycket humor som helst avrättar Eriksson manlighetsideal på löpande band, men ger samtidigt konstruktiva alternativ. En alternativ titel hade kunnat vara ”Eller så blir du människa istället för man”. Han har dessutom samlat på sig duktigt med fakta att backa upp sina åsikter med. Som ett sätt att prata till karlar på karlars sätt (han föreslår tom att man ska se äktenskap som ett företag, med kvartalsrapporter och löpande utvärderingar av verksamheten. En inte helt dum grej att tänka på även för den andra i samarbetet igående parten).

Den här boken borde faktiskt läsas av både kvinnor och män. Man får sig en del tankemat till varför ”männen är som de är”, något som kan bidra till förståelse och framsteg både hos kvinnor och män när det gäller att se på manlighet. Och det går inte att läsa den, utan att vilja diskutera den med någon (man): högläsning av någon intressant passage följt av ca 10 minuters diskussion är det inte varje bok som genererar.

Jag tycker faktiskt att det manligaste som finns är att vara mänsklig. Att erkänna att man har så kallade kvinnliga sidor, att våga gråta, att erkänna att ansiktsmassage är skönt och att våga och vilja prata om relationer och sina egna känslor, drömmar och besvikelser. Utan att för den skull sluta meka med motorcyklar, tycka att det vore en mänslig rättighet att få bygga automatvapen av tekniklego (eller bara bygga med tekniklego) och tycka om bilar. Är vi inte människor framförallt? Komplexa varelser som sällan faktiskt kan passas in i några mallar? Eller?

Kruxet som vanligt med angelägna böcker: hur predikar man för de som inte är redan frälsta? Når den här ut till de karlar som verkligen skulle behöva ta sig en funderare? Framförallt när omslaget zoomar in ett homofobutslagsgivande skrev…fast karlar har kanske humor de med? 😉

Xinran fick som radiojournalist i Kina höra massvis med historier om hur det var att leva som kvinna i Kina och många av historierna utspelar sig under kulturrevolutionen, en tidsperiod som har förstört mycket för både män och kvinnor i Kina. I ”De goda kvinnorna från Kina” är några av de historierna samlade, tillsammans med historier ur författarens egen uppväxt.

Det här är ingen sträckläsningsbok och ingen man gärna läser på kvällen innan man ska somna, då man antingen inte kan somna eller enbart drömmer mardrömmar. Historierna berättar om kvinnor som inte blir sedda som människor likvärdiga männen, utan som objekt man kan förfara med ungefär hur som helst. Incest, våldtäkt, att bli bortgift till partiet är bara några exempel på vad konsekvenserna av detta kan bli.

Det känns ibland otroligt att de här historierna faktiskt är sanna och att kvinnorna faktiskt har överlevt övergreppen. Och att de har kunnat utföras! Vad en regim kan göra med människor. Verkligheten överträffar som bekant ofta dikten ochså även här.

Jag funderar över varför historierna känns så otroliga. Framförallt är det avsaknaden av respekt för individen och det systematiska förtrycket av en grupp människor vars enda, men ständiga, fel är att de är födda utan snopp och med förmågan att bära barn. Det är med fascination blandad med förundran över mänsklighetens ”förmågor” som jag konstaterar att en social lag (att kvinnor är underordnade männen, vilket innebär att de kan behandlas som.. arbetsredskap och leksak) så fullständigt kan dominera ett samhälle under så lång tid, ner på individnivå. Ett samhälle kan i sanning skapa elaka människor. Men även genomstarka överlevare. De kinesiska kvinnorna som får komma till tals här (och även deras drabbade medsystrar) är verkligen sådana.

Sara är trettio, småbarnsförälder, radiojournalist och oääääändligt trött. Och bitter. En riktig bitterfitta, faktiskt. När lille knodden är utklämd börjar mannen veckopendla och ser knappt sin son förrän denne är tre månader. Och har mage att klaga på att Sara vill ha avlastning (=sova hela nätter) när han är hemma. Han har ju jobbat hela veckan, ju! De hamnar så småningom hos familjeterapeuter som ler överseende när paret berättar att de vill ha rättvisa i sin tillvaro. Rättvisa i ett parförhållande är visst överskattat. Så hon drar iväg en vecka till ”tönt-Teneriffa” för att sova. Och tänka. Över hur eländigt det är att vara kvinna, eftersom det är så himla svårt att vara jämställd.

För att vara så bitter är hon jädrans klarsynt, den där Saran. Min erfarenhet av bittra människor är annars att de har fastnat i ett evigt papegojande om hur bittra de är. Sara är skarptänkt och intelligent. Och därför jädrigt bitter.

Jag är inte gift, har inga (små)barn och inget heltidsjobb. Mitt livspussel ser således annorlunda ut än Saras, men jag brottas ändå med många av hennes funderingar och inser att om jag inte aktar mig så kan jag bli lika bitterfittig. För jag tycker allt att det är ett rätt negativt ord. Jag vill vara konstruktivt ilsken över orättvisor, så att vi kommer nån vart här i världen. Om man har blivit bitterfittig, så har väl ilskan bara surnat. Eller?

Plöjbok med mycket tankemat. Jag läser och blir så arg på Saras sambo som tydligen inte fattar nånting om att bli förälder, utan mest tycks se sonen som en accessoar till Sara och inte som ett ansvar som även är honom givet. Ett ansvar som han bara smiter ifrån och lämpar över på henne som en påse tvätt. Så gör man bara inte!!

Må inga småbarnsmammor någonsin drabbas av karlar som honom. Må blivande föräldrar i fortsättningen diskutera och bestämma om föräldraledighet innan knodden är där. Långt innan. Må föräldrar dela på föräldraledigheten, låta sin partner växa och vara sig själv samt älska sina barn och varandra besinningslöst.

Må fler läsa bitterfittan och annan litteratur, så att vi kommer nånstans i den här jävla världen.


Men det finns ju såklart en massa bra pappor här i världen. Och några av de bloggar. Som Alvas pappa, Leos pappa, och Isabellas pappa.

Jag tilltalas i vanliga fall inte av böcker av den här typen: med många huvudkaraktärer och med handling som utspelar sig över en lång tidsperiod. Ändå var det något med ”Storm över Frankrike” som jag fastnade för. Bokens historia hör dit. Némirovsky skrev romanen under brinnande krig (WW2), tvingades på flykt och gasades till slut i ett koncentrationsläger (hon tillhörde en rysk-judisk bankirfamilj). Manuskriptet var en av få ägodelar som i en resväska bevarades av hennes dotter, oxå på flykt. Boken utgavs långt efter krigsslutet.

Boken handlar om Frankrike under ockupationen 1940-1941 och är uppdelad i två delar. I ”Junistorm” får vi följa ett antal grupper som lämnar Paris för att fly undan tyskarna som är på väg att invadera staden. Hög som låg tvingas lämna staden hals över huvud och vi följer dem när de packar sina tillhörigheter och när de beger sig ut ur Paris. Némirovsky skildrar väldigt skickligt vad som psykologiskt händer med människor i kris och under press, vilket i praktiken innebär att de uppvisar ett gäng avskyvärda egenskaper. Hon skildrar mycket mycket trovärdigt både rikas och fattigas kamp för att komma ut ur Paris med livet i behåll och det känns inte märkligt att den allvetande berättaren byter person att fokusera på (vilket är mitt intryck från andra böcker av samma karaktär).
I ”Dolce” utspelar sig historien i en by dit en invasionsstyrka kommer. Fransmännen är inte förtjusta i det, milt uttryckt, men fogar sig och inkvarterar tyskar i sina hem. Bemöter dem dock med tystnad, fäller rasistiska kommentarer där bakom gardinerna och svär över de flickor som roar sig med tyskarna kvälls- och nattetid. En tysk officer inkvarteras hos två kvinnor, en yngre kvinna med sin man tillfångatagen och hennes svärmor, bittter över att svärdottern och inte sonen som har sin frihet. Och tysken är, sin tyskhet till trots, en vänligt sinnad varm människa.

 

Jag ska erkänna att jag är hjärtinnerligen trött på andra världskriget. Det analyseras strategier, vapenslag, politik till den grad att jag snart krääks. Den här historien skildrar dock kriget från de drabbades sida: människorna i de samhällen som invaderas och ockuperas, liksom de soldater som blir utkommenderade i kriget, berättar om hur det är att överleva i krig. Den har spår efter så mycket egenupplevt att fasorna, rädslorna och de små stråk av lugn, lycka och kärlek som finns mitt i det fasansfulla blir så mycket trovärdigare, så mycket mer levande.

 

Krig är ett strategispel med riktiga människor som spelpjäser, där spelplanen inkräktar på, och läggs över, vanliga människors liv och levnadsutrymme. Makthavarna, strategier och taktikanalyser är tacksamt långt borta i Némirovskys bok, både i historien och hos karaktärerna. För kriget drabbar sällan dem så hårt som vanliga dödliga.

Den här boken lånade jag för att jag förälskade mig i de första meningarna. Det fanns ingen baksidestext, utan endast en bild av författaren och det var varken ett namn eller ett ansikte jag kände igen, så jag slog upp förstasidan och började läsa:

”Jag älskar de där minuterna före klockan sju på kvällen när jag med en trasa och den hopskrynklade Nationalpolitiken gör ren lampornas glascylindrar, när jag med en tändsticka skrapar bort svärtan på de delvis förbrända vekarna och sätter på mässingshättorna igen. Och precis klockan sju tar den vackra stund sin början då bryggerimaskinerna slutar att arbeta och generatorn, som sänder iväg elektrisk ström till alla ställen där det finns glödlampor som lyser, generatorn börjar att minska varvtalet, och när strömmen blir svagare, försvagas oxå ljuset från glödlamporna, av det vita ljuset blir det långsamt rosa och av det rosa ljust grått ljus, silkat genom flor och organdi, tills wolframtrådarna visar röda rakitiska små fingrar i taket, en röd G-klav.”

Förälskelser i böcker ska man ta allvarligt på, så den här fick förstås följa med hem.

”När seklet var kort” berättas ur bryggeriföreståndarens fru Maryschkas synvinkel och handlar om hennes och hennes mans liv vid ett rätt litet tjeckiskt bryggeri. Och hur man gör goda korvar och gott öl. De är så olika man kan bli, men lever ändå lyckliga tillsammans. Hon är en rasande självständig kvinna och tvekar inte att göra vad hon vill. Som att cykla genom byn tokfort med håret som en gyllene svans efter sig och ta med sig tokige farbror Pepin på bryggeriets tak, mest för att…de har fått ett infall att göra så.

Bryggeriföreståndaren, Francin, tycker egentligen att det är skönast när hans fru är sjuk och ligger till sängs, så att han vet var han har henne och inte behöver vara orolig. Man förstår efter ett tag att frugan nog är väl självständig för Francins (och hennes) bästa, men det är hejdlöst, dråpligt roligt. Farbror Pepin kommer på besök och ska bara stanna i fjorton dagar, men det visar sig att det blir betyyydligt längre än så. 14 år närmare bestämt. Han är heller inte riktigt klok och bryggeriarbetarna roar sig på hans bekostnad. Vad bokens titel anspelar på förstår man först en bit in i boken och då blir det väldigt kort. Och roligt 🙂

Jag hade inga som helst förväntningar på den här boken och blev (inte helt otippat) positivit överraskad. Det är en varm historia berättad med omsorg, försiktighet och stor exakthet. Som gör att man blir varm och glad i magen 🙂 Boken har ett fantastiskt språk med meningar som liknar Kafkas i längd och bisatser, men som gör historien mustig och väl berättad. Den känns inte skriven, utan just berättad, som man berättar en historia muntligt.

När jag söker mer information om boken, så förstår jag att Hrabal är en omtyckt tjeckisk författare och att När seklet var kort är den första delen i en löst sammanfogad trilogi som delvis är självbiografisk. Det betyder att det finns minst två böcker till av den här författaren att upptäcka! Det visar sig oxå att det är Hrabals mor som är bryggeriföreståndarens hustru.

Mer om Hrabal kan ni läsa hos Designtankar. Där finns oxå bra länkar till andra artiklar om författaren, bland annat en djupare analys av hans författarskap.

Nån fler som har läst något av Hrabal? Vad tyckte ni?

Den här låg utlagd på ett av bibblans bokbord när jag var där sist. Den karaktäriserades som ”rysk chic-lit” och där var Nyfikna Camilla såld: den följde med hem.

Huvudpersonen, vars namn vi inte får veta, är gift, men kommer på sin man med att vara otrogen och separerar. De hinner inte mer än göra det, så mördas hennes man och hon blir förstås misstänkt. Sen dyker mannens älskarinna upp och är gravid. Det är upptakten på en historia om Rysslands noveau riche (hur stavar man det??) som påminner mig mer om American Psycho än någon chic-litt jag har läst (med reservation för att jag inte har läst så mycket ur den genren..).

Hon bestämmer sig för att hämnas sin mans mördare och beställer en hitman (som man beställer bord på en restaurang, ungefär), men det visar sig senare att fel man mördas. Dessutom drabbas hennes nystartade företag av myndighetsproblem (det vore väl inte Ryssland annars..). Hon är helt knäckt i ungefär 10 min, åker till Indien och sen är allt frid och fröjd; hon samlar på broderade kuddar, halsband och funderar på att köpa hus.

Baksidestexten utlovar att boken är som Desperate Housewives i kubik, men DH är ju iaf ibland lite mänskliga. Här är det bara yta.  En av hennes väninnor har slagit vad om $50 000 att hon skulle vara rökfri under ett år; det diskuteras hur mycket man kan utnyttja sina älskares ekonomiska tillgångar; lyxshopping; funderingar på nya spenderingar, när företaget hon startar håller på att gå i konkurs etc. Alla kvinnor är dessutom beroende av sina män/älskares plånböcker.

Hon har ett barn som figurerar lite i utkanten av historien. Dottern bor…hos mormodern, tror jag och huvudpersonen behandlar henne lite som en accessoar, någonting man umgås med när man inte är upptagen med att festa, driva ett företag eller träffa andra vänninnor eller älskare.

Obehagligt och osympatiskt, men väl skrivet.

%d bloggare gillar detta: