”Extremt högt och otroligt nära” av Jonathan Safran Foer

Jag fick tag i Extremt högt och otroligt nära för halva priset och hade nog haft den oläst fortfarande om det inte var för det. Bara det där med en nioåring som sörjer sin pappa…det ÄR inte min tekopp, alltså. Tårdrypande lång väg och sånt gillas inte! Jag har varit opepp på boken ända sedan den kom ut och låtit mina fördomar styra mig bort från den. Tills den gången i Umeå när den fanns för halva priset. Och jag fick bita huvudet av skammen.

You had me at inledningen:

Tänk på en tekittel? Tänk om pipen kunde öppna och stänga sig när ångan kom ut, så att den blev som en mun som kunde vissla vackra melodier, eller deklamera Shakespeare, eller bara gapskratta tillsammans med mig? Då skulle jag kunna uppfinna en tekittel som läste med pappas röst, så att jag äntligen kunde somna, eller kanske en hel kör med tekittlar som kunde sjunga refrängen till ”Yellow Submarine”, som är en låt av Beatles, som jag älskar, eftersom etomologi är ett av mina raisons d’être, som är ett franskt uttryck som jag kan.

Så förtjust jag är i att prata med barn i verkligheten, så hade jag ju kunnat räkna ut att jag skulle älska den här boken! Högt och lågt omvartannat och i skrift blir det ju oemotälskligt! Och när man tröttnat på barnets tankar, så lägger man bara ifrån sig boken och gör något vuxet. Som att dammsuga, äta enbart potatis till middag eller vika tvätt. Men Oskar lockar, så snart är jag där med näsan i boken igen. Och jag skrattar med tårar i ögonen. Och gråter med ett leende på läpparna. Och hjärtat värker för denne nioåring. Som sörjer sin pappa. Bland annat.

(Jag skrev förresten mina första dagboksanteckningar i Oskar-stil: meningen börjar i en ände, är betydelsebärande helt igenom, men tar slut någon helt annanstans och med ovanlig, men inte inkorrekt kommatering.)

”Ers majestäts olycklige Kurt” av L Ebervall & P E Samuelsson

Tjusningen i att läsa böcker med verklighetsbakgrund är att det som i en rent skönlitterär bok skulle ha varit /fyll i valfritt adjektiv/ blir fördjupat, nej, liksom förmerat av vetskapen att ju faktiskt har hänt på riktigt. Baksidestexten på Ers Majestäts olycklige Kurt berättar att Kurt Haijby hade en affär med ”V-Gurra”, alltså konung Gustav V och tack vare hovets generösa utbetalningar kan leva som en filmstjärna. Det vore en katastrof utan dess like om det kom ut att självaste konungen var homosexuell. Haijby åtalas visst på 50-talet ”och därmed är hans öde beseglat”. Som såpa räknat verkar det ju lovande, minst sagt. Och det blir bättre. Historien som berättas slår en såpopera med hästlängder.

Jag finner Haijby så obehaglig som person (Dick Erixon kallar honom, med rätta, en vandrande katastrof) att jag, första gången jag läser det, inte tycker det är konstigt att han tvingas både till ”Beckis” och sedan till Gestapos bunker i Berlin. För vad ska man göra med en människa som inte förstår vad han/hon håller på med? Jag vill ruska tag i Haijby, skaka honom hårt och skrika åt honom högt och länge: fattar du inte?? (Vilket inte skulle göra honom ett dugg bättre förstås, men få mig att må lite bättre för stunden..)

Men det är ju jag som privatperson som känner så och jag som privatperson som i sinne vill agera så. En rättsstat FÅR får inte agera hur som helst och absolut inte som en privatperson i sinne.

Det har begåtts rättsövergrepp mot Haijby av rädsla för att svenska folket skulle få veta att deras kung är bög. När det så kommer ut, så tar folket det med ro, fast det förstås skedde trettio år efter affären var aktuell. Var hovet väl försiktigt, eller var homofobin så utbredd som de befarade?

Uppenbarligen ligger grundlig research bakom boken, vilket (förstås) ger den tyngd. I förordet skriver författarna:

Personerna i boken har funnits på riktigt och har – med några få och obetydliga undantag – sina rätta namn. Händelserna har verkligen inträffat. Sedan har vår fantasi dramatiserat, förskönat, fyllt ut luckor – helt enkelt gjort historien till en roman. Vi hoppas att läsaren ska finna denna osannolika historia lika fascinerande som vi.

Jovisst är det fascinerande, men den grumlas en smula, och ibland mer än så, av att inte veta var verkligheten slutar och fiktionen tar vid. Rättsövergreppen blir förstås inte mindre, men det stör min läsning att inte veta vad som är vad och vilka luckor det är som författarna har fantiserat igen..

Har ni läst om Kurtan? Vad tycker ni?

2008: Summering läsupplevelser

Böcker skall ej endast summeras i siffror: detta är ju en blogg om läsupplevelser och nu ska vi se vilka kärlekar 2008 förde med sig:

Mest tjusande och förförande: Shantaram av Gregory David Roberts

Språkporrigast: Allt av Martina Lowden

Tänkvärdast: Maken av Gun-Britt Sundström och Säg det inte till någon av Kathe O’Beirne (men av olika skäl)

Mest fantastisk-fast-fasansfull: Lolita av Vladimir Nabokov och En dag i Ivan Denisovitj liv av Alexander Solsjenitzyn

Ren och skär kärlek: What I loved av Siri Hustvedt, Hanteringen av odöda av John Ajvide Lindqvist, Alberto Manguel, här representerat av En historia om läsning

Vardagsklarsyntast: Den motvillige resenären av Jenny Diski

2008 var annars året när jag var på bokmässan för första gången, bytte bloggverktyg till WordPress och gjorde den väldigt trevliga upptäckten att jag (d.v.s boklådan) kan få recensionsexemplar! Det var oxå året när Pocket och Prassel gick av stapeln och herregud, vad roligt det var att få, men framförallt ge en vilt främmande person paket! Bloggen fyllde dessutom två år (utan uppståndelse) och jag har jobbat heltid större delen av året (=bloggandet har ibland fått stå tillbaka).

Låt 2009 bli allt vad både du och jag vill att det ska bli! God fortsättning på det nya året!

2008: Summering i siffror

Jag gav visst nyårslöften till läsåret 2008. Låt se hur de föll ut:

Jag hoppades på fler läsa böcker än 2007. 2008 läste jag 59 böcker (varav 3 obloggade), år 2007 läste jag 63. Jag hade glömt den här förhoppningen, men med tanke på att 2008 innehöll heltidsarbete plus veckopendling, så var det väl bra att ligga kvar på ungefär samma nivå som året innan 🙂

• mer dedikerad lästid. Föll på grund av heltidsarbete med tillhörande veckopendling. Visserligen gav mig tiden i Övernattningslägenheten på Jobborten mig mer egentid, men det blev rätt mycket jobbat oxå, så jag orkade inte läsa så mycket. Väl hemma igen, så behöver man ju odla andra relationer än den med sig själv. Så ingen direkt måluppfyllnad där.

• inga förseningsavgifter till bibblan. Det floppade totalt. När jag skaffade övernattningslägenheten på Jobborten, så fick jag förseningsavgifter på bibblan där med. Ärligt talat hade jag helt glömt bort det löftet… Mina bibblobesök har dessutom varit betydligt färre det här året..eftersom tiden har varit mer uppbokad. Bibblosar är en sån bra uppfinning, undrar hur jag ska få tid att gå dit igen? Tips, någon?

• Läsa fler böcker från icke-anglosaxiska länder. Kvalificerar gör böcker där handlingen utspelar sig i icke-anglosaxiaska länder och/eller är skrivna av författare från icke-anglosaxiska länder. Av de 56 böcker jag har läst under året, var dryga 39% (22 st) svenska och ca 30% (17 st) från anglosaxiska länder (som USA (11 st), Storbrittannien (4 st)). Resterande del, d.v.s ca 35 % (eller 20 böcker) var från andra delar av världen som Ryssland (3 st), Asien (3 st) och Europa (exkl. Sverige) (5 st). Go me! 🙂 Nu har jag inga siffror på hur fördelningen såg ut för året innan, men det känns som att jag har breddat min läshorisont något. Min nyfikenhet på andra världsdelar var störst i början av året, ju senare på året desto mer anglo-amerikanskt och europeiskt/svenskt har det blivit.

• läsa fler böcker på originalspråk, d.v.s engelska Av 26 böcker som hade engelska som originalspråk, så läste jag 10 på originalspråket, d.v.s 38 %. Majoriteten av dessa procent lästes innan heltidsjobbet drog igång och det är bara att konstatera att startsträckan är lite längre för böcker på engelska. D.v.s. jag väljer hellre något på svenska när jag är trött.

Jag läste dessutom nästan exakt lika många böcker av kvinnliga och manliga författare, nämligen 26 st av manliga författare och 27 st av kvinnliga. 6 av böckerna jag läste var skrivna av två eller fler författare, eller var antologier, så de ingick inte i min räkning.

”Människohamn” av John Ajvide Lindqvist

Anders och Cecilias dotter Maja försvinner bokstavligt talat spårlöst under en vinterutflykt vid Domarö i skärgården utanför Norrtälje. Världen rämnar för Anders och Cecilia. Deras förhållande oxå. Två år senare återvänder Anders, alkoholiserad och rätt deppad, till Domarö. Han får då veta att Maja fortfarande finns. Han ger sig i kast med ett stundtals förtvivlat sökande efter sin dotter och bland det första han finner är Domarös sekelgamla hemligheter med havet. Anders farmor Anna-Greta, men framförallt hennes särbo Simon spelar oxå huvudroller i det som nu kommer att hända på Domarö.

Ajvide Lindqvist har en osviklig känsla för miljöer, han är en verbal scenkonstnär utan like. Förutom att han fångar miljöer som finns i verkligheten, så mejslar han in det övernaturliga och magiska, utan att det känns konstlat eller konstigt, som om det vore naturligt och inget att ifrågasätta. Som när faster pratar om vittra eller skrömta. Som att det odiskutabelt finns på riktigt, men kan vara svårt att förklara och dessutom osynligt. Så är det med varelsen som Simon har; så är det med havet i Människohamn.

Ajvide tecknar inte bara fysiska miljöer fantastiskt, han är även de mentala miljöernas mästare. Anders, Anna-Greta och Simon förvandlas från obekanta ytliga namn till karaktärer med egna själsliga sår och en historia fast förankrad på Domarö. Författaren har verkligen lagt sig vinn om att göra sina karaktärer egna, kantstötta på sitt eget personliga vis. Människohamn hade varit omöjlig att berätta utan detta gedigna historieskrivande.

Den finstämda kärleken mellan Simon och Anna-Greta fungerar som motpol till Anders avgrundsdjupa sorg och saknad. Historien ger många minnesbilder från förr i ti’n, om hur utbrytarkungen och smugglarkungens dotter möttes och hur det kom sig att de nu har varit tillsammans i femtio (!) år. Fint som snus. Så vill jag vara kär när jag blir gammal 😉

Jag är nu inte uppväxt vid havet, men skulle jag illustrera vemod så skulle jag välja en höstdag vid havet, där havet är grafitgrått, molnen rökgrå och det är kallt och naket. Där människans litenhet illustreras av en skärgårdsbod vid stranden. Den känslan finns genomgående i Människohamn, oavsett om det är sommar eller vinter.

För att vara en skräckroman, så är dessutom de ”skräckiga” inslagen nedtonade, vilket gör dem än mer kraftfulla. De eskalerar visserligen till ett mäktigt crescendo i romanens slut, men är då inte skrämmande, utan bara oundvikliga. Igen gör Ajvide Lindqvist det osannolika trovärdigt, som genom magi. Spöken kör flakmoppe och citerar The Smiths och för en gångs skull får elaka spöken spela en central roll i en Ajvidesk historia. Jag har ingen relation till The Smiths och i vanliga fall brukar citerande av dylikt slag irritera mig då det är ett flörtande med redan insatta. Så icke nu. Ajvide Lindqvist räddar sig genom att låta spökena vara Smiths-nördarna och Anders tillräckligt insatt för att även undvika irritation hos en läsare som säg, mig.

Slutet stör mig lite. Det är inte enbart lyckligt och gör att lyckan får en besk bismak. Det ger budskapet att kompromisslös kärlek får konsekvenser. Jag tror jag stör mig på att författaren inte helt står på Anders sida, men oxå på att det är (för mig) ganska oväntat.

Allt det här tillsammans blir en roman om människans litenhet gentemot naturen, om en faders kärlek till sitt barn, om magi och hat och om att vi människor inte alltid förstår allt i vår tillvaro.

”Med kallt blod” av Truman Capote

På baksidan av boken Med kallt blod berättas att Herb Clutter, hans hustru och två av hans barn mördas den 15 november 1959. Vi får oxå veta att två nyligen frigivna straffångar, Dick Hickock och Perry Smith, arresteras den 30 december samma år. Dryga fem år senare, den 14 april 1965 hängs de i Kansas statsfängelse. Motivet till mordet sägs oxå vara oförklarligt. Så hur kul är en bok om ett mord där vi redan på baksidan har fått reda på brottets gärningsmän, att de är fast och har blivit dömda?

Faktiskt väldigt spännande. Nästan mer spännande än en ordinarie deckare, ety den här berättelsen är sann. Jag tummar på mina sovrutiner för att få läsa ”bara ett kapitel till”.

Truman Capote har lusläst offentliga dokument, gjort egna observationer och samtalat med personerna ifråga. Det som senare blev boken publicerades först i The New Yorker och boken har oxå journalistens noggranna hantverk över sig.

Baksidestexten säger oxå att boken ska handla om ”skoningslösa sociala mekanismer i det amerikanska samhället” och det är det som lockar mig i läsningen. Vad har fått de här två straffångarna att mörda en, som det tycks, helt oskyldig familj? Vad är det som har gått snett? Har något gått snett? Eller har författaren hållit något hemligt för mig som läsare?

Familjen presenteras så grundligt att det känns som att jag har suttit bredvid dem i vardagsrummet. Och brottet framstår som än mer oförklarligt då, då de inte kan ha haft några fiender, så rejäla och rekorderliga som de tycks ha varit.  Varvat med familjens presentationer får vi oxå brottslingarna presenterade och hur Hickocks och Smiths vägar någonsin kan korsa familjen Clutters blir alltmer långsökt ju längre in i boken jag kommer.

Bokens styrka ligger i porträtten av Hickock och Smith och det märks att författaren har lagt ner mycket tid på att lära känna dem. Jag fascineras dessutom, i litteratur som i verkligheten, av personer som lyckas se människan bakom brottslingen, som sheriffens hustru (tror jag det är) som lagar mat till fångarna.

Jag kommer gång på gång på mig själv med att vänta på deckarens psykologiska vändning, någon knorr på historien som gör det hela förklarligt eller greppbart. Men det kommer aldrig. Sakta, sakta nystas hela historien upp och när boken är avslutad, så har man faktiskt förstått hur vägarna korsades och vilket motivet var. Och verkligheten slår sannerligen dikten med hästlängder.

Men är inte titeln en felöversättning? Den engelska titeln är In Cold Blood vilket väl närmast blir ”kallblodigt” eller ”med berått mod” på svenska. ”Med kallt blod” känns väldigt svengelskt. Eller?

”Hjärtat får inga rynkor” av Mark Levengood

Mark Levengood hör till en av mina favoritmänniskor. Jag skulle vilja ha honom som ständig deltagare i P1s Tankar för dagen som går lagom då jag sitter och äter frukost. Han är så vardagsklok och så välformulerad att man skrattar och ler och blir sådär varm i hjärtat för att han är så klarsynt iakttagare när det gäller människor. Därför började jag läsa Hjärtat får inga rynkor redan på busshållplatsen hem från paketuthämtningsstället. Den är en kåserisamling om människor, tillvaron och allting.

Bland annat funderar han över att älska människor:

Jag älskar alla som bor på femte våningen. Det är inte alls svårt, för det är bara min familj som bor där. /…/Inte så att det är något fel på systrarna som bor under oss…. Det händer att jag funderar på om jag kunde lära mig älska dem på fjärde våningen. Det borde inte vara så svårt. /…/Det är skrämmande hur många man inte älskar. /…/Kanske är det lättare att älska grannar om man bor i radhus? Då bor man ju så att säga på samma våning? /…/Jag tror inte det är svårare att älska folk som bor i radhus än folk som bor i höghus. Jag tror det är svårt att älska folk överhuvudtaget.

Han har blandat iakttagelser från sitt arbete som programledare, författare och från sin barndom och har oxå diktat en ny text till Den blomstertid nu kommer som gör mig sådär högstämd att jag vill gråta en skvätt.
Fastän han inte älskar människor på andra våningar, så är han fylld av kärlek till människan, Mark. Och den här boken är fylld av det. Det är fint.

”Drottningen vänder blad” av Alan Bennett

Den brittiska drottningen drabbas av bokmalen och istället för att läsa i syfte att senare konversera författare etc., börjar hon läsa för nöjes skull. Och vilka konsekvenser det får. Drottningen vänder blad av Alan Bennett är en snabbläst historia om hur tokigt det blir när drottningen tycker det är roligare att läsa böcker än…tja, det mesta, faktiskt.

Mitt favoritstycke är när hon, på sedvanligt drottningmanér, vid något tillfälle ska hälsas av en mängd människor som hon måste vinka till och samtidigt sitter med en bok precis under fönsterkanten, så att hon kan läsa samtidigt! Jag har alltid tyckt att det sett så tråkigt ut att bli hälsad av folket sådär och alltid funderat vad kungligheter pratar om när de åker förbi folket så där. Nu vet vad jag vad de kan göra 😉

Bennett väljer en tacksam person att illustrera hur fängslande läsandet kan vara. Dronningen är, som så ofta offentliga personer är, fångad i en rollbeskrivning som hon själv inte varit med om att utforma och när då något ohejdbart -som passionen för läsning- drabbar henne, så kliver hon utanför rollbeskrivningen, ja, börjar vilja skriva om den. Folk höjer på ögonbrynen åt att hon inte gör som hon alltid har gjort. Minisociologiskt experiment på 124 sidor, minsann! Mycket roligt.

Boken karaktäriseras av en lågmäld brittisk humor som passar utmärkt väl till historien. Det är en mycket kärleksfylld historia som Bennett skriver. Rekommenderas varmt 🙂

”Den gode tolken” av John Le Carré

Den här boken har jag inte förstått slutet på, tror jag. Kanske är det vådan av att läsa thrillers och deckare innan man ska sova. Eller så förstod jag den helt enkelt inte. Jag arbetar nästan dagligen med tolk och har funderat mycket kring deras arbete, roll och annat som rör tvåspråkighet, språkinlärning och vad det betyder för kommunikation mellan människor att få ett budskap översatt till ett annat språk innan det förstås.  Lite grann därför blev jag inspirerad till att läsa den här boken.

Bruno ”Salvo” Salvador har ett språköra likt ingen annan. Han är född i Kongo och har bott både där och i England. Han utbildade sig till tolk och talar ett antal afrikanska språk och dialekter. Förutom att tolka vid affärsuppgörelser och liknande arbetar han vid sidan av för den brittiska säkerhetstjänsten. Av dem får han i uppdrag att tolka på en konferens det ett konsortium, finansiärer och några inofficiella ledare ska försöka tvångsinföra något slags demokrati i östra Kongo. Mitt ute i ingenstans, under 48 timmar, ska dessa forma fiender försöka enas. Viljan till försoning tycks, till Salvos förvåning faktiskt finnas. När arbetet/konferensen väl börjar så upptäcker han att det minsann inte alls är demokrati som ska föras in i landet, utan mineraltillgångar som ska föras ut, med en kupp som avledningsmanöver. Så långt är jag med.

Jag gillar hur le Carré låter Salvo drabbas av svåra intrarollkonflikter: han slits mellan sin brittiska identitet och sin afrikanska, sin lojalitet med Afrika/Kongo och sina mäktiga uppdragsgivare. Han inser till sin fasa vad som är på gång när arbetet redan är påbörjat och det måste ju avslutas, väl? Ety en tolk ska ju vara neutral och endast möjliggöra kommunikation. Eller?

När konferensen är slut påbörjas egentligen Salvos egentliga arbete och det är när han har ”jobbat” ett tag som le Carré tappar bort mig. Eller jag honom, eller hur vi ska säga. Jag hänger inte med i inte alla turer, allt intrigerande och jag har brutalt svårt att skilja personerna ifrån varandra, det är mest namn som glider förbi.

Det finns mycket jag gillar med Den gode tolken. Jag har till exempel lärt mig att jag nog inte ska läsa mer le Carré, för det här intrigerandet är inget för mig, det blir för snurrigt. En av de saker jag mest uppskattade med boken var faktiskt avsnitten om Salvo själv, hans uppväxt och vägen fram till när vi möter honom i boken. Jag gillade oxå att läsa om hur mycket han brottas med sin egen roll i konferensarbetet. Slutsatsen av detta blir att jag nog ska läsa biografier och böcker som inte karaktäriseras som thrillers i fortsättningen. (SvDs recensent höjde boken till skyarna. Läs mer om det här. )

le Carré placerar boken till det sönderslitna Kongo och man kan, om man lämnar frågetecknen om slutet lite, diskutera imperialism, om demokrati kan införas ”uppifrån” och utifrån och vad det i så fall får kosta (man kan lika gärna diskutera det med Irak som exempel). Men jag kommer lixom inte dit. Vilket är synd, för det är ju viktiga frågor. Som jag nog kan få tankemat kring på andra sätt.

Har du läst Den gode tolken? Vad tyckte du?

”Flickan utan röst” av Colleen McCollough

Flickan utan röst fick jag av min hemlige bokvän i det allra allra första paketet. Nyutexade röntgenteknikern Harriet Purcell får arbete på ett av de största sjukhusen i Sydney (my fave-city!!) och vi får läsa i hennes dagbok om hennes liv. Hon är mäkta less på sin präktigt tråkige pojkvän och på att bo hemma. Hon är mäkta less på att försöka tryckas in i en kvinnoroll som hon inte har så mycket gemensamt med -alla förväntar sig att hon ska gifta sig. Det är 1960-tal och på sjukhuset där hon arbetar slutar kvinnorna arbeta när de gifter sig. De FÅR inte fortsätta när de stadgat sig.

Ms Harriet Purcell bryter upp med präktigt tråkig pojkvän, flyttar till sina föräldrars förfäran in i ett hus i Kings Cross (Sydneys red light district -då som nu om jag inte missminner mig) hos mrs Delviccio Schwarts, börjar dejta och umgås med Husets invånare och faller hejdlöst för hyresvärdinnans lilla tös Flo. En flicka som inte pratar och som Harriet så småningom ska kämpa om i en vårdnadstvist.

Det här är ingen bok om en kvinnas uppror mot stereotypa könsroller. Det här är heller ingen bok jag kommer att minnas för den fantastiska språkhanteringen. Men Flickan utan röst gav mig ett par timmars trevlig förströelse. Jag läser vanligen inte böcker av den här karaktären, men jag är glad att jag läste den här.  McCullough fångar känslan jag hade när jag bodde i Sydney, känslan av att allt är möjligt, att det inte finns några gränser för vad en människa kan göra och sedan the guts att göra det.

Handlingen hade lika gärna kunnat vara placerad på 80-talet som 60-talet. Att som ung tjej utbilda sig, dejta runt, välja att bosätta sig i ett socialt sett mindre fint bostadsområde i en annorlunda boendeform och ge sig in i en vårdnadstvist om ett barn känns inte unikt för 1960-talet. Visst ger det berättelsen ett slags exotisk kryddning, men inte mer.

Jag är som sagt inte jätteimpad över den här boken. Men jag läste den heller inte för att bli det, utan för att det är länge sedan jag läst något som utspelar sig i min favvostad och för att underhållas ett par timmar. Båda punkterna uppfylldes och jag är således nöjd. Tack min hemlige bokvän 🙂