You are currently browsing the category archive for the ‘Lästa böcker 2009’ category.

2009 går till historien som ett ganska torftigt läsår. Har jag räknat rätt, så har jag läst 45 böcker. Jämfört med 59 förra året och 63 året dessförinnan. Jag har inte haft den stora lusten att läsa och de stora bokkärlekarna har lixom inte infunnit sig. Inspirationen har varit desto större och kanske är det en del av problemet: jag blir översköljd av information, tips, recensioner och idéer om vad jag ska läsa. Information overload resulterar att jag repetitionslyssnar på Coq Rouge och somnar till det.

Det jag framförallt har gjort i år är att jobba. Året inleddes med arbetslöshet som jag bland annat tillbringade med att städa ur lägenheten på Jobborten, eftersom veckopendlandet äntligen äntligen var över! I mars fick jag hastigt och lustigt arbete. Som jag nätt och jämt hann lära mig behärska innan jag i juni hastigt och lustigt fick ett annat arbete, i samma hus. Som dessutom är en tillsvidaretjänst! De senaste nio månaderna har jag mest lärt mig saker på jobbet (jo, jag har jobbat (som i ”uträttat”) en del oxå. Men mest lärt mig saker). Läst och försökt begripa jobbrelaterade saker. Lagar och regler och förordningar och administrativa föreskrifter. Jag tappade ork och inspiration att blogga, så jag försökte mig på en paus i bloggandet, men kunde inte hålla mig längre än ca 1 månad.

I år ser jag oxå tydliga mönster i hur jag väljer böcker. Jag har försökt hantera det här med krävande heltidsarbete genom att läsa flera böcker av typen Lev Enklare och The To-Do List. Jag har flytt min orkeskrävande tillvaro genom att läsa författare som Lauren Weisburger och Alexandra Potter. Efter det här året får jag sluta säga jag läser inte chick-litt. När jag har orkat har jag läst klassiker som Dvärgen och Middlesex. Jag har skaffat mig tankemat kring frågor jag stöter på i min vardag: arbetskraftsinvandring och psykisk ohälsa genom att läsa mer om dessa frågor. Jag var med i ytterligare en omgång av Pocket och Prassel och det var lika bra som de tidigare.

En av de starkaste läsupplevelserna var just Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. En annan var Middlesex. Jag upptäckte Simon Kernicks blodiga böcker och läste mer av Jhumpa Lahiri. Jag läste min första Paul Auster och blev bubblande glad. Men inte läste jag nån fler av honom, för det. Jag var helt enkelt inte sugen.

Bring nolltio on (japp, jag hör folk kalla innevarande år för detta). Jag önskar mer ork och läslust!

Heather Hamilton arbetar som assistent till en bröllopsfotograf i London och är singel efter att ha kommit på sin pojkvän med att vara otrogen. Hon går ständigt omkring och önskar sig saker. Enkla saker som att det ska finnas en ledig plats på tunnelbanan, att hon ska slippa stå och vänta i köer, att hon ska slippa vänta vid rödljus. Saker som skulle göra hennes vardag bekvämare. Hon önskar sig oxå saker som att det ska sluta regna, att hennes göörsnygga granne ska bli kär i henne och att hon ska få den perfekta mannen. Slentrianmässigt gjorda önskningar i nån sorts frustration över att tillvaron inte är den mest optimala. Så köper hon en lucky heather av en zigernare och.. det slutar regna, hon får en sittplats på tunnelbanan, hon får en stilig flatmate och börjar dejta James, kanske den perfekta mannen! Be careful what you wish for handlar förstås om huruvida man alltid behöver det man önskar sig. Och huruvida det är en välsignelse eller en förbannelse att få sina önskningar infriade.

I både Who’s that girl och den här använder Potter tankar som jag själv har lekt med: vad skulle jag säga om jag mötte mig själv för tio år sedan, respektive vad händer om jag får allt jag önskar mig. De passar båda om man är ute efter avkoppling och mysläsning, där inga obehagliga överraskningar väntar. Där finns både ljuv pirrande förälskelse och komplikationer som får en att undra hur det ska gå med den kärleken, den kärleken.

Trots att jag gillar det jag läser, upptäcker jag snart att jag hoppar över mer och mer i texten. Potters ständiga beskrivande av saker och ting blir tjatigt och jag lär mig snabbt när hon blir det. Jag hoppar till vad jag på förhand har listat ut är stycken som driver handlingen framåt. Sen går jag tillbaka i texten och bekräftar min gissning att det jag hoppade inte gjorde varken till eller från för min förståelse av handlingen. Däremot mycket för att minska min irritation.

Potter upprepar oxå saker och ting i onödan. Två gånger lägger Heather ihop två och två och förståår sambanden mellan hennes turamulett och de händelser som inträffar. Första gången har läsaren sen länge sett de sambanden, men okej då, skönt att få bekräftat att Heather oxå gör det. Andra gången är det bara mer utvecklat, utan att föra handlingen framåt ett dugg. Läsaren har där förstått för länge sen och det finns inget behov av att förtydliga igen. Alls.

Handlingen i Be careful what you wish for kommer knappt med några överraskningar alls, utan jag noterar att det jag hade förutspått faktiskt inträffade. En inte oviktig detalj för lyckad avkopplingsläsning! Dock listade jag inte ut hur det klart väntade lyckliga slutet skulle inträffa. Något som både karaktärerna och boken som helhet vann på.

För nåt år(?)  sen hittade jag Drömmen om transibiriska järnvägen av Bo E Åkermark (red.) på nåt antikvariat. Det är en fantastisk antologi av idel kända (och en del för mig okända) författare på ett enda tema: att resa längs transibiriska järnvägen. Bland annat skrev Jules Verne om den i Tsarens kurir och Sven Hedin skrev dokumentärt om den på 30-talet. Att resa längs Transib tycks vara att resa i sällskap av charmiga medresenärer (motresenärer i vissa fall, kanske); trevliga samtalspartners, god mat av både rysk och kinesisk härkomst; stränga regler, rutiner och vanor. Och i sällskap av viss tristess.

Urvalet av författarna har medvetet begränsats: det finns inga ryska författare representerade i antologin. Redaktören ger ändock i sitt förord ett litet tips på en sådan, ifall man efter 200 sidor reselektyr skulle vara sugen på mera reseporr.

Ca 200 sidor tågporr! Eller snarare tågreseporr!  Det är oxå litteraturporr, ety läsaren (ellet åtm jag) blir sugen på att både resa längs transibiriska järnvägen OCH att läsa fler bra böcker (som mer av Jules Verne och Tolstoj, t.ex). Hela boken är ett brilliant exempel på att tåg och litteratur hör i hop. Både att läsa på tåg och att läsa om tåg. Och att läsa om att läsa på tåg.

Petra på En annan sida skriver oxå om transib:

Lite ommöblering i vardagsrummet har nu möjliggjort en alldeles underbar läs-&myshörna under trappan. Förträfflig för te- och bokstunder. Framförallt om man virar in sig i täcket och får äta choklad samtidigt som man läser! Mysandes där har jag nyligen plöjt

  • Jerry Williams s.k självbiografi, en bok som inte fick mig att gilla honom mindre, trots vissa frågetecken kring fakta och fiktion. Vilken rocklegend!
  • Anders Öhrmans Komma ut. Berättelser ur garderoben, en intervjubok där tjejer och killar berättar hur det var att komma ut för sin omgivning. Tårar i ögonvrån genom nästan hela boken, så himla fint och fasansfullt om att berätta om det innersta för de närmaste. Så modigt och så himla onödigt att heteronormen ska vara så stark.

Jag har oxå läst ut Reading Lolita in Tehran, som jag nog hade haft större behållning av om jag, förutom Lolita även hade läst The Great Gatsby, Henry James och Jane Austen. Bra om litteratur som situations(o)beroende och som sprängstoff i ett styrt samhälle. Sugen på att läsa ovan nämnda verk/författare och mer av arabisktalande/-skrivande författare.

På väg hem från en av höstens alla utbildningar jag går plöjde jag Alexandramannen. Vår tids största nätsexhärva av journalisten Katia Wagner. En makalös historia om att bli lurad på Internet för att sen bli utnyttjad IRL. Där både offren och förövaren, just Alexandramannen, intervjuas och visar bilden av ett samhälle utan kunskap och möjligheter att skydda sina unga (kvinnliga) medborgare. Jag vill kunna säga att det här skedde i Internetanvändandets barndom i Sverige, i slutet av 90-talet och början av 00-talet, men det vore att ljuga. Tyvärr. Duktigt läskig bok som varenda förälder, lärare och soc.sekreterare borde läsa. Pronto!

Den nya läshörnan till trots, så dalar inspirationen som alltid så här års. Jag läser väl en del, men vi får väl se när jag bloggar igen.

Dvärgen är anställd vid hovet i ett litet furstendöme i renässansitalien. Han är 26 tum hög och reagerar med ilska på det mesta som andra reagerar med glädje/kärlek/insert valfri positiv känsla.  Han avskyr mänskosläktet, likväl som han avskyr sitt eget släkte. Han har ett stort behov av ensamhet och har ordnat det så att de dvärgar som tidigare fanns på slottet sålts. Och dräpt den sista. Fast att han avskyr allt är faktist inte sant. Han beundrar fursten (nästan), ohejdat, älskar krig och våld och förstörelse. Lika starkt som han beundrar fursten avskyr han furstinnan. Han är så arg på allt att jag mest fnissar i början av läsningen för att det blir så komiskt.

Han skriver ned sina iakttagelser och det är nedteckningarna vi läser. Furstendömet får besök av Bernardo, som karvar i lik, målar av furstinnan med ett gåtlikt leende och målar Jesu sista måltid. Furstendömet drar i krig till dvärgens stora förtjusning. Han får åka med fursten i en likadan (fast pytteliten) rustning. Han iakttar slagfältet ovanifrån och man riktigt ser honom framför sig där han slåss med skuggor och låtsasfajtas med sin pyttevärja och är jättestolt. Fast han kommer hem från kriget med blodig värja på riktigt. Furstendömet ska sluta fred med sin granne och fiende sedan generationer och dvärgen tar ett initiativ under festkvällen som får fursten att vända honom ryggen. Och sen går det mest utför. Skrattet har förstås fastnat i halsen långt innan dess.

När ett av mina kusinbarn var ca 1,5 år gammalt, så bodde Fantastiskheten och jag ett par veckor hos henne och hennes familj. Vi upptäckte snabbt att den lilla varelsen hade ett morgonhumör utav Guds nåde. Hon var som ett litet åskmoln strax under knähöjd som det kom små blixtar ur: btink, btink (små blixtar gör ju oxå små ljud). Hon var toksöt, men ack så förbannad där på morgonkvisten och ibland fick man hålla sig ordentligt för garv, där hon kom btink, btink. Jag får upp en liknande bild av dvärgen. Btink, btink, men gone evil. Åskmoln med liten blodig värja i handen som inte drar sig för att okynneshoppa på folk i rena ilskan och dräpa dem. En skitarg dvärg med blodig värja som stolt går omkring i sin rustning även fast kriget är över.
Dvärgen är förfördelad redan innan födseln. Hans släkte föds av människor, och säljs som narrar och/eller uppassare till hoven. Han är tvingad till underkastelse och ilskan, hatet och avskyn, dvs förhållningssättet, är hans enda möjlighet att påverka sin omvärld. Ja, och så våldet då. I den mån han kommer åt att utöva det. En dvärg, d.v.s väsenskild från människan, är en genial skildring av ondska, som skild från människans andra, goda, egenskaper. Dvärgen är det första jag läser av Lagerkvist, men nog inte det sista. Jag har fördomar om s.k klassiker att språket ska vara svårgenomträngligt och ålderdomligt och blir alltså förvånad när så inte är fallet här. Den här boken kommer jag att bära med mig länge.

Jag har gått och sneglat på Mias självbiografi sedan den kom ut. Hennes andra bok om självkänsla, Mera självkänsla, står i min bokhylla och även om jag tycker hon är lite för mycket för mig, så har hon faktiskt gjort en beundransvärd resa. Från hemlös knarkare till proffessionell vägledare. Så dumt! är hennes historia om hur det blev som det vart när det inte vart som det skulle. Med början från hennes sista dygn som knarkare får vi hennes historia.

Och det är verkligen så dumt:

-så mycket dumt hon har gjort mot andra och mot sig själv

-så dumt, alltså elakt, hon har betett sig mot andra

-så dumt, alltså, korkat, hon har gjort.

-så dumt att det blev som det blev, för hon var ju alldelens vanlig från början.

Och det är så dumt, för hon är ju så smart. Faktiskt. Bokens Mia ger inte alls ett korkat intryck, utan hon verkar rätt smart.

Jag plöjde den här på en kväll, ca 320 sidor i pocket, men den stannar kvar längre än så. Det är en modig bok. Hon har gjort sig själv och sin familj väldigt illa och det är modigt att skriva en bok om det. Så hela världen får hennes historia. Se hennes misstag. Boken  liknar James Freys A million little pieces, och det är förstås för att det är en liknande, men helt annan historia. Mia är förstås någon helt annan. Fast båda följer 12-stegsmetoden, båda bestämmer sig för att vara nyktra och drogfria och klarar det. Vilket ju statistiskt sett är rätt unikt.

Skadad följde med hem sist jag var i eländesskildringsmode. Cathy Glass är fosterförälder och skriver om de barn hon tar hand om. Skadad handlar om åttaåriga Jodie, en aggressiv och utåtagerande tös som inga andra fosterföräldrar har mäktat med. Hon skär sig själv, slåss och Cathy upptäcker även att hon har tre olika personligheter. Jodie drömmer mardrömmar och ser ”ögon” på sovrumsväggarna som stirrar på henne. Till skillnad från andra fosterbarn Cathy har haft så har Jodie massor av grejer med sig när hon kommer: leksaker och kläder. Jodies föräldrar är båda missbrukare och familjen har stått på socialens ”watch list” sedan Jodie föddes. Ingenting har dock upptäckts. Vad är det som har fått Jodie sådan?

Bit för bit får dock Cathy reda på vad Jodie utsatts för. Hon får reda på vad fosterföräldrarna och idel ”fastrar” och ”farbröder” har utsatt Jodie för. Händelser som förmodligen har gett henne ett begåvningshandikapp och som har gjort att hon aldrig kommer att växa upp som en ”vanlig” människa, utan för alltid traumatiserad. Skadad är förutom historien om ett trasigt barn historien om ett oseende samhälle, inkompetenta socialsekreterare och den betongkoloss som det byråkratiska sociala skyddsnätet kan vara.

Förlaget beskriver boken som ”djupt rörande” där fosterhemmets kärlek får ett trasigt barn att visa sina hemligheter. Och visst, den är fylld med kärlek. Glass gör ett fantastiskt jobb. Men det jävliga i vad Jodie blivit utsatt för syns lixom inte i det djupt rörande. Jodies hemlighet är inte bara smärtsam och fruktansvärd, utan kanske det största av vuxenvärldens svek mot ett barn. Ibland skjuts det verkligen för lite…

På väg till tåget som skulle ta mig till bästa syster K och så småningom Bokmässan inser jag att jag har glömt min pendlingsläsning! Jag har inte en bok med mig och ska sitta i flera timmar på tåg. K-a-t-a-s-t-r-o-f. Slinker in på Pressbyrån på stationen (som i mitt tyckte inte har haft så mycket att erbjuda hittills) för att försöka råda bot på krisen. Min far hade en dröm fick följa med därifrån.

Det är väl knappast obekant för någon numera att Obama växte upp med sin vita mor på Hawaii och med sin svarte far i Kenya. Han växer upp med drömmar om sin far*, en far han endast känner via historier om honom som ständigt återberättas. Obama träffar sin far vid ett enda tillfälle.

Obama slutar aldrig att reflektera över sin omvärld, vare sig det är det Indonesien där han tillbringar ett par år av sin barndom; det Los Angeles där han studerar på college; sin vita morfars umgänge eller sin kenyanska släkt på fädernet; eller de svarta han försöker organisera i Chicago. Han försöker förstå vem han är i förhållande till sin familj och det samhälle han är uppväxt i. Han förstår att han lever i och mellan olika världar:

Som det var nu lärde jag mig att växla fram och tillbaka mellan mina svarta och vita världar. Jag förstod att de hade sina egna språk och sedvänjor och betydelsestrukturer…

Han försöker förstå de drömmar hans far hade* genom att själv så småningom åka till Kenya och träffa den andra halvan av sin familj. Hans svarta kamrater och hans morfars svarta vänner försöker få honom att förstå att de hela tiden spelar på ”den vites” spelplan. Den unge Obama försöker förstå genom att skaffa sig mera kunskap. Han blir förfärad av att upptäcka en tidningsartikel om en svart man som genomgått behandlingar för att bli vit. Obama ser dock inte vattentäta skott mellan världarna, citatet ovan fortsätter nämligen med:

…och jag var övertygad om att jag kunde få dem att hänga samman om jag bara hjälpte till lite med översättandet ( s 101).

Lite senare konstaterar han

Min identitet kanske tog sin början i min ras, men den var inte, fick inte vara, färdig i och med det.

Identitet skapas (förmodligen inte enbart, men till stor del) i interaktion mellan individ och samhälle. För att förstå vem man är, så behöver man nog förstå varifrån man kommer och i vilken värld man född i. Obama skildrar sina försök på ett strålande sätt och med en poetisk penna i Min far hade en dröm. Boken kan inte enbart läsas som en amerikansk presidents tidiga memoarer, utan med stor behållning som en ung persons sökande efter sig själv. En ung person som är resultatet av ett möte mellan två personer tillhörande olika världar, både geografiskt och socialt.

*Formuleringarna anspelar förstås på den engelska titeln Dreams of my father, en i mitt tycke bättre titel.

Periodvis dras jag till riktiga eländesböcker. Såna där skildringar av olyckliga, trasiga, misshandlade, skadade människor. De  ska vara BOATS*, dessutom och gärna självbiografiska, det vill säga att det är pojken i boken som har skrivit den (undrar vad det bokvalet säger om mig…).  När ingen annan ser av Duncan Fairhurst är en sån bok. Hans far utnyttjar honom sexuellt under tio års tid, från det att Duncan är fyra tills han är fjorton år. Duncan flyr in i allehanda droger för att döva känslorna och dölja för sig själv vad han utsatts för. Tills det inte funkar längre.

Fairhurst beskriver rakt, naket och obönhörligt om det som sker och sina känslor kring det. Han älskar sin far och den uppmärksamhet han får, men hatar det fadern utsätter honom för. Ändå saknar han uppmärksamheten när övergreppen slutar. Han går i terapi och inser att han blir svartsjuk, när han av terapeuten får frågan om han tror att fadern hade andra offer. Vilka känslor (från offrets sida) att förknippas med sexuella övergrepp: kärlek och svartsjuka!

Duncan lär av sin far att egenintresset är det enda som ska styra ens handlingar och han drar sig inte för att ljuga för sina vänner om det gynnar honom själv. Något som slår tillbaka på honom när han för en gångs skull försöker vara ärlig.

Det är bitvis starkt motbjudande läsning och illamåendet är rent fysiskt. Anledningen är inte enbart det fruktansvärt egoistiska i att förgripa sig på ett barn (och dessutom sitt eget!), utan även för att Fairhurst inget lämnar åt läsarens fantasi. Inget om övergreppen och inget om Duncans upplevelse av det. Det är en intelligent redogörelse, utan distans eller överslätande förklaringar. Fairhurst beskriver det komplexa och i att vara offer för en pedofil som tillika är ens förälder. Att älska och samtidigt hata. Att behöva närhet och samtidigt sky den som ska ge det. Att vara rädd för den som ska förse en med trygghet och värme.

* Based On A True Story.

I uuunderbar miljö: dimmigt/regnigt/höstigt England, @Cambride University (aka-porr!) utspelar sig Georges För hennes eget bästa. Studenten Elena mördas en tidig, dimmig morgon under sin joggingtur. Det visar sig att hon är kontroversiell på skolan eftersom hon trotsar de sociala konventionerna hennes handikapp för med sig och lever ett ”vanligt” studentliv. Hennes far arbetar dessutom på universitetet och det går ryken om att Elena går där enbart tack vare honom och enbart för att han vill ha henne nära. Hon har en ”mentor” bland de handikappade studenterna som har ett inte helt okomplicerat förhållande till Elena. Och hennes familjekonstellation är heller inte fri från potentiella ”fiender”. Det visar sig att det är en härva av starka känslor: kärlek, svartsjuka och hat som Kommissarie Lynley och hans assistent Barbara Havers är på väg ner i. Och båda har de egna privata problem att brottas med, där känslor av minst samma styrka är involverade.

Jag har bara läst I minnets labyrint av Elizabeth George tidigare och visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig av hennes författarskap. Jag visste inte att jag kunde vänta mig sammansatta personlighetsporträtt, djupa analyser och sådan spänning. Inte för att jag vet hur mina förväntningar var justerade, men förvånad blev jag ivf. För hennes eget bästa är en av de bättre deckarna jag har läst, även om tempot inte på långa vägar är sådant som i Kernicks böcker.

Jag har förresten alltid trott att George är britt. Men det är hon ju inte. Hon är ju amerikanska! Såna fördomar jag har om folk 😉

%d bloggare gillar detta: