You are currently browsing the category archive for the ‘Tematrio’ category.

En tematrio om barndomsskildringar:

temabarndom Berätta om tre barndomsskildringar!

1. Angela’s Ashes av Frank McCourt. Självbiografisk roman om fattig uppväxt i USA och Limerick, Nordirland. Frank föds i USA, men familjen återvänder till Irland när han är fyra. Fadern är alkoholist och super upp större delen av löningspengarna. När han är på humör lär han barnen sånger och historier från sitt Irland. När Frank är 11 lämnar fadern modern Angela och de fyra barnen åt sitt öde. Frank, som är äldst, får ta stort ansvar.

2. Paper moon av Joe David Brown. Addie är 11 år och åker runt i den amerikanska södern under depressionsåren tillsammans med bondfångaren Long Boy. Han kanske är hennes pappa. Eller så är han inte det. De gör affärer med biblar, säljer bomull som inte finns, förvirrar tant i kassan och får ut mer pengar på växel än vad de skulle få och förvarar pengarna i en cigarrlåda i handskfacket i bilen. De gör oxå större affärer, med andra inblandade. En av de första böckerna jag läste om depressionsåren. Och en av de finaste.

3. Underdog av Torbjörn Flygt. Johan växer upp tillsammans med sin syster Monica och mamma Bodil på 70-80-talen. Mamma arbetar på fabrik och familjen bor i Malmös arbetarkvarter. Vi får följa Johan från första klass tills han börjar läsa juridik på universitet. Om att kämpa sig fram i tillvaron, om hur svårt det är att bli fri från sina band och om allt annat som påverkar en när man växer upp. Så fint och så jobbigt. Kanske är det läge att läsa om den här…

Annonser

Näst i raden av mina tematrios blir den här:

Berätta om tre böcker du lämnat outlästa och fundera lite kring varför du inte läste ut dem.

temautom1. Min senaste outlästa bok är Around the Quator av Mark Twain. Den är bra, välskriven, Twain är humoristisk, men…det är något med boken som gör att jag inte kommer mig för att fortsätta läsa den. Den har lixom för lång startsträcka innan jag kommer in i den. Det är inte bara att slå upp den där bokmärket är och börja, utan jag behöver ofta bläddra tillbaka en halv eller en sida för att komma ihåg vart i handlingen jag var. Orka det, lisom.

2. Dagen efter av Lionel Shriver. Också en bok som inte går att ”snuttläsa”, utan kräver sina sittningar. Jag låg en hel lördagseftermiddag och läste med stor behållning, men sedan har den blivit liggande. Inte helt okomplicerad handling att hålla reda på.

3. De osannolika systrarna Mitford av Cecilia Hagen. Här står författaren i vägen för sin egen bok. Hon är i texten hela tiden, istf att låta systrarna komma fram. Eeenormt störande, så den slutade jag läsa. Och gav sen till Myrorna. Sånt trams vill jag bara inte ha i min bokhylla.

När jag inte har geist nog att läsa böcker, kan jag ju iaf skriva om dem. Jag hakade på Lyrans tematrio i början, men kom lixom av mig. Nu känns som ett toppenläge att fortsätta. Jag betar av dem en i taget, i nån ordning som jag tycker känns bra. Först ut är den senaste, som handlar om språk.

temasprakBerätta om tre romaner/texter du tycker mycket om på grund av dess språkliga utformning.

1. Allt av Martina Lowden. Hon leker med både språket och de traditionella bildern av ”läsaren” i relation till ”texten” och även vad en ”text” är.

2. Extremt högt och otroligt nära av Jonathan Safran Foer. För oväntade ordvändningar

3. Egalias döttrar av Gerd Brantenberg. För att hon på ett så skickligt sätt visar hur språket styr våra tankar.

Lyran har dragit igång vad hon kallar en tematrio och första trion ska vara böcker skrivna av författare som fått Nobelpriset. Jag hakar på, även fast jag inte har läst många nobelpristagare! Utan inbördes ordning kommer:

  1. Martha av Doris Lessing. Jag förundrades över det inkännande i beskrivningen av Martha.
  2. Vredens druvor av John Steinbeck. Ett av mina första möten med en nobelpristagare. Jag läste den i gymnasiet när jag hade fått tag på en lista med s.k ”klassiker” och fick en känsla av ”äntligen läsning att bita i”. Den fungerar för mig lite som Mannen utan öde fungerar för Lyran.
  3. Mannen utan öde av Imre Kertész är mitt tredje val. Den är lågmäld och fruktansvärd och jag förundras och fascineras över sättet att icke-skildra något så fruktansvärt  som koncentrationslägret.
%d bloggare gillar detta: