Tvivel lägrar sig över Camillas Boklåda. Tvivel om bloggens fortsatta existens.

Jag är tveksam till om jag längre tycker det är roligt att blogga om böcker. Jag läser fortfarande böcker, och bloggar om böcker och tidningar om böcker och recensioner om böcker.

Dock växer högarna med oombloggade böcker och de representerar enbart ”måsten”. De blir liggande på skrivbordet och är mest i vägen. Jag vill ju gå vidare mot nya bokkärlekar, nya äventyr, nya verk att förälska mig i!

Böcker och läsning ska ju inte vara förknippat med måsten i min värld, så kanske är det dags att sluta. Eller kanske att skriva även om annat, på en annan plats. Där kanske böckerna är med på ett hörn. Tillsammans med en massa annat.

Varför läser ni min blogg? Vad är bra med den?

Min utrensning frigör fler böcker som söker nya ägare:

von Wright, G H (2003) Vetenskapen och förnuftet Bonnier Förlag. 20 kr

von Wright, G H (2003) Myten om framsteget Bonnier Förlag. 20 kr

Lessing, D (1995) A ripple from the storm. Harper Perennial. 50 kr

Lessing, D (2002) A proper marriage. flamingo modern classic. 50 kr

Lessing, D (1993) The four-gated City. flamingo modern classic. 50 kr

Alla böckerna är faktiskt olästa. Kommer från rök- och djurfritt hem. Vid intresse, maila mig på camillasbokladasnabelagmailpunktcom. Frakt tillkommer på priserna.

Äntligen har oxå jag stiftat bekantskap med Arvid Stjärnblom och Lydia Stille. Jag har läst både Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken och Gun-Britt Sundströms För Lydia

Arvid och Lydia förälskar sig en sommar i 1900-talets början. De skiljs åt, men kan inte sluta tänka på varandra. Livet drabbar dem båda två och först gifter sig Lydia och därefter Arvid. Bara inte med varandra. De lever sina liv, som man gör, med barn och man och bekymmer. Och kan inte sluta tänka på varandra. Och så träffas de. Och kan inte låta bli varandra.

Söderberg berättar Arvids historia och jag tyckte allt när jag läste den att Lydias sida av historien oxå behövde berättas. Jag tyckte dessutom att Lydia hörde hemma i en modernare tid. Jag förstår varför Sundström placerade historien i 1970-talet. Grundhistorien funkar dock i båda tidsåldrarna, då trohet/otrohet och stark kärlek väl är ganska tidlösa ting.

Jag har blandade känslor inför både Arvid och Lydia och deras förhållande, ety jag tycker inte om otrohet. Det är elakt, egoistiskt och fegt, men i Lydia och Arvids fall dessutom enda möjligheten för dem att få varandra. Å ena sidan håller jag på den starka kärleken och den uppenbara attraktionen som finns mellan de två. Å andra sidan tycker jag de är lumpna och fega. Och jag vacklar än hit, än dit.

Lydia är befriande modig som går emot samhällets konventioner, även om det kostar henne mycket. Arvid är fast i sina illusioner om kvinnan. Och så är de så innerligen kära. Och låter de så kallade köttsliga lustarna styra. Dock inte utan att våndas över det. Och jag fortsätter att vackla.

Söderberg berättar historien vackert, även om jag inte faller så fullständigt för språkhanteringen som andra gör. Otrohetshistorien står lixom i vägen och skaver. Bokmania poängterar det vackra i hur Söderberg använder årstiderna i boken och jo, ja, det är väl fint. Men så är otroheten där och skaver igen. Och skildringen av Stockholm som Söderberg gör är nog vackra, men de är alls inte så centrala i min läsning. För där är nåt som skaver.

Jag tycker mig i Sundströms bok se tankeembryon till Maken, när hon låter Lydia resonera fram och tillbaka kring sin situation. För Lydia kom 1973  och Maken 1976.

Jag är dock helt enig med mig själv i att båda böckerna faktiskt är stora läsupplevelser. Framförallt tillsammans.

The complete notes av Bill Bryson innehåller dels reseskildringen Notes from a small island och krönikesamlingen Notes from a big country.

Bryson har fattat beslutet att flytta från det Storbrittannien han har bott i i 20 år. Som avslutning på denna sin vistelse gör han en sjuveckorsresa med allmänna kommunikationer runt det land han står i begrepp att lämna. Notes from a small island är hans skildring av den resan.

Bryson är underbar som reseskildrare. Han utger sig inte för att göra någon opartisk skildring, utan skriver om vad han tycker om sina reseupplevelser och vad han bygger sina uppfattningar på. Detta på ett personligt plan som dessutom gör att han framstår som en trevlig prick. Han är en vaken iakttagare och en humoristisk berättare. Jag älskar hans beskrivningar av det brittiska landskapet, det brittiska folkets vanor och quirks (om man nu kan tala om ett helt folk på det generaliserande sättet) och jag älskar det sätt på vilket han lyckas bibehålla ett utifrånperspektiv på det land han ändå har bott 20 år i.

Jag har sedan tidigare varit sugen på att åka till Storbrittannien och se annat än London och biten mellan London och Harwich. Mitt sug har inte blivit mindre efter Notes from a small island. Dock gör jag förmodligen klokt i att undvika landets allmänna kommunikationer. Eller åtminstone beväpna mig med ansenliga mängder tålamod.

I krönikesamlingen Notes from a big country får vi läsa kröniker Bryson skrev sedan han flyttat till USA. De skrevs på uppdrag av, och blev sedan publicerade i, en brittisk tidning. Mestadels handlar det om hans fascination och frustration över det amerikanska samhället och det amerikanska folket.

Bryson gör sig bättre i det längre formatet, åtm i en sådan här samlingsvolym. Han har skarpa ögon och gör bra iakttagelser och möjligen funkar krönikorna att läsa var och en för sig med en (lång?) tids mellanrum, men att sträckläsa dem direkt efter 265 sidor av Bryson om ett ämne funkar sämre.

Eller nej, jag ändrar mig lite. Brysons krönikor funkar utmärkt som högläsning i den nervösa väntan som karaktäriserar sista dagens budgivning på ett hus jag väldigtväldigtväldigt gärna vill ha. Den nervösa väntan som i sig karaktäriseras av perioder av koncentration som är precis två Brysonkrönikor långa följt av ett ryckigt språng upp ur läsfåtöljen fram till mobiltelefonen för att se om något har inträffat (som att mäklaren har ringt eller att ytterligare ett bud har inkommit, trots att tystnaden talar emot detta).

Bryson har en förmåga att berätta om nästan vad som helst så att det blir intressant och greppbart. Jag var omåttligt förtjust i hans En kortfattad historik över nästan allting och är nästan lika förtjust i At Home. A short history of private life.

Bryson bor i en engelsk prästgård byggd 1851. I boken går han genom rummen ett efter ett och berättar dess historia. Både hur rummet nu används av Bryson och hans familj, hur den tidigare ägaren använde det, men framförallt hur rummet blev det rum vi idag använder det till. Han driver tesen att allt som händer i världen till slut hamnar i hemmet, at home och visar genom sin vandring genom huset att så är fallet.

Att gå genom barnkammaren blir en historisk översikt över hur barndomen var under den viktorianska eran. I hallen lär vi oss varför engelskans hall kan betyda både stora salar (som i Royal Albert Hall) och korridor. I köket bland annat om varför just salt och peppar är de kryddor som står på bordet. Förutom  matnyttigheter om det engelska kloaksystemets framväxt (och mindre matnyttigheter som att en toalettuppfinnare hette Crapper), sjukdomshistoria, klädhistoria (som varför kavajer har en rad knappar i slutet av ärmarna), får vi oss även till liv saker som hände året då huset byggdes. Bryson tar oss även med till flera excentriska brittiska hem.

Boken är lika mycket en historia om ord och begrepp (varifrån kommer begreppet ”the drawing room”?), som historien om det moderna brittiska samhällets framväxt. En oerhört fascinerande och tillika underhållande läsning, om det som man lätt kan avfärda som ”bara” ett hem. En sån där bok som man tittar upp ur och till sin brevid sig i sängen läsande partner och säger saker som ”vet du vad råtta heter på latin?” och ”har du sett vilket excentriskt hus?”.

Flera gånger under läsningen gång funderar jag på hur intressant en motsvarande bok om det moderna svenska hemmets framväxt vore. Hur kom t ex ordet ”vardagsrum” till? Och hur gick rummet som tidigare hette salen eller finrummet till att bli just var dags rum? Hur kommer det sig att vi svenskar tar av oss skorna i hallen, men att våra amerikanska kamrater inte gör det? Varför ser våra sängkläder annorlunda ut än amerikaner/britters?

Jag började slalomläsa den här tillsammans med Den franske löjtnantens kvinna, men fick sluta, då en bok per tidsepok räcker. Dock kompletterar de varandra, så båda förtjänas att läsas i anslutning till varandra.

Den franske löjtnantens kvinna är min första John Fowles. Det är oxå lokalbefolkningens benämning på en socialt utstött kvinna i byn Lyme Regis och, självklart, bokens huvudperson. Hon heter egentligen Sarah Woodruff och är så otidsenlig i det viktorianska samhället hon är utstött från. Så självständig, så egensinnig. Det är som…komme hon från en annan… modernare tidsålder. Den unge fossilletande adelsmannen Charles Smithson förälskar sig handlöst i henne. Men han är förlovad. Och hon är en utstött kvinna av en annan klass. I ett samhälle så hårt reglerat av konventioner och socialt tryck. Där sociala normer och koder så totalt reglerar umgänget människor emellan.

Charles slår till slut upp sin förlovning för Sarahs skull. I tron att han ska få henne. I tron att om han bara handlar enligt tidens konventioner så kommer hon att svara enligt tidens konventioner, så förutsägbar som tiden är.

Ung reflekterande man fast i viktorianskt samhälle möter självständig kvinna som fullständigt struntar i konvenansen och går sin egen väg. Ung man blir handlöst förälskad och gör allt för att få självständig kvinna. I bok skriven av fräck författare som inte tvekar att leka med romanen som form, skriva in sig själv i boken eller tilltala och diskutera lite med läsaren. Uppfriskande.

Jag lider ibland med Charles där han utsätts för Fowles sätt att slänga in en kvinna med (åtm) 1960-talsåsikter i hans ack så reglerade sociala liv. Och fullständigt vända upp och ner på det. Det visar å andra sidan med all önskvärd tydlighet hur fast Charles som man är i sin egen tid. Och hur roligt det blir att kontrastera tidsåldrar mot varandra för att visa det. Emellanåt har boken några trista transportsträckor, men de uppvägs av formen och historien. En riktigt riktigt bra läsupplevelse!

Recensionsexemplar från Bonniers.

Hittills tror jag inte jag har blivit besviken på Sekwas böcker. Vi ses på Place de la Sorbonne är inget undantag. Artonåriga Louise sitter på ett café vid Place de la Sorbonne och väntar på sin mamma. Mamman har, efter månaders frånvaro, lämnat ett meddelande på Louise telefonsvarare om att ses kl 11 vid ett specifikt café vid Place de la Sorbonne. Äntligen!

Glädjen över ett återseende grumlas av Louise vetskap att mamman kanske inte kommer. Att hon kanske ”blev  förföljd av en lejd mördare…gick och röstade åt en gammal faster som var förkyld…Räddade en katt från att bli dränkt… Tog en sömntablett istället för en vitamin tablett” eller något annat uppfunnet i stunden.

Så över en purjolökspaj, ett par koppar kaffe, en mjölkdrink och kanske något ytterligare ätbart minns Louise sin mamma. Sin modellande, Vogueprydande, underbart vackra mamma. Sin nerknarkade, av sin dotter från döden räddade, älskade, underbara mamma. Ett kärleksfullt, melankoliskt, porträtt av en högt älskad mamma. En kärlek kantad av besvikelse, nytt hopp, oro, ilska och sorg.

Rakt in i hjärtat går den här boken. Så enkel, så underbar.

Jag har sorterat ut några böcker som jag vill sälja. Hör av er på camillasbokladaatgmailpunktcom om ni vill shoppa. Frakt tillkommer.

Klein, N (2000) No Logo. Ordfront. 20 kr

Levin, L (2002) Ideologi och strategi. Svensk politik under 130 år. Norstedts Juridik. Upplaga 5:1 30 kr

Locke, J (2006) Andra avhandlingen om styrelseskicket. Daidalos. 30 kr

Foucault, M (2003) Övervakning och straff. Arkiv förlag. Fjärde upplagan 20 kr

Foucault, M (1993) Diskursens ordning. Brutus Östlings Förlag 20 kr

Som många andra som var på Bokmässan*, så fick jag en give-away i form av en gratis ljudboksnedladdning från Laudio, nämligen Johan Theorins Sankta Psyko. Jag har aldrig läst något av Theorin, och faktiskt inte varit sugen heller, så en gratis ljudbok var förmodligen den perfekta övertalningen.

Jan Hauger är utbildad förskolelärare och söker arbete på en förskola som ligger intill det rättspsykiatriska sjukhuset Sankta Patricia, i folkmun kallat Sankta Psyko. Han har en alldeles egen anledning till att söka arbete där. Själv är han oxå lite egen med egna hemligheter.

Förskolans barn har en förälder som är intagen på Sankta Psyko och har en egen förbindelse med sjukhuset, så att barnen lätt ska kunna hälsa på sina föräldrar. Allt för att barnen ska få växa upp med goda relationer till även den förälder som är intagen. Han får jobbet och flyttar till en övermöblerad andrahandslägenhet i det fiktiva samhället Valla där förskolan ligger.

Det är strängeligen förbjudet för skolans pedagoger att prata med barnen om deras besök på sjukhuset, lixom för dem att besöka sjukhuset. Såklart bäddar det för nyfikna frågor från den nyanställde. Reglerna i kombination med att Jan har en egen anledning till att vilja utforska sjukhuset och dess patienter är ett upplägg som verkligen bjuder in till regelbrott.

Jag tycker boken är direkt långsam från början. Kanske för att jag väntar på att något ska hända, att handlingen ska ta fart. Långsamt långsamt får vi ta del av Jans hemligheter, lära känna personalen på förskolan och även ta del av andra hemligheter. Och långsamt långsamt berättas bakgrunden till Jans uppsökande av förskolan. Sent omsider tar det så äntligen fart och då går det desto fortare. Jag tycker att Theorin äntligen skärper sig i slutet och knyter ihop alla lösa trådar som han har ägnat all evärderlig tid åt att lägga ut åt läsaren. Där i slutet känner jag äntligen något slags medlidande med Hauger.

Sedan har inläsaren Magnus Krepper ett sätt att uttala ”l”-ljudet som jag irriterar mig på boken igenom.

Så nej, som premiärläsning av Theorin var det här ingen höjdare. Vad ska jag läsa av honom som är bättre?

Bokbabbel och Calliope har oxå läst.

*ja, jag var där. Jag har bara inte bloggat om det.

Att ha läst fel i busstidtabellen är inte fel alla gånger. Igår skyndade jag mig mot bussen hem, enbart för att upptäcka att den buss jag hade tänkt åka enbart går på skoldagar. 36 minuter till nästa buss.

Dessa 36 minuter räckte för att läsa ut Lotta Sjöbergs Family Living. Den ostädade sanningen samt Berglins Varje dag man inte köper pizza är en seger. Jag fick tips om den första av någon blogg någonstans och när jag skulle låna den på bibblan där  Berglin  upp under rubriken Liknande Titlar på bibblans hemsida.

Family Living har en facebook-grupp dit hågade människor kan skicka in bilder på sin ostädade verklighet. En skön motvikt till inredningsprogrammens och homestylingens vita avskalade prydlighet. Family Living är fint tecknade enrutingar (förvisso över hela sidor) om att få ihop den där delen av livet som är vardag och verklighet: om att få fysisk plats för hela familjen, om städning, vardagspusslet, om barnuppfostran, föräldrarollen och kärlek.

Varje dag man inte köper pizza är en seger är en samlingsvolym med tema vardagspussel. Som vanligt är Berglins skarpa iakttagare av vardagens små förtretligheter och skildrar det med en underbart torr humor.

%d bloggare gillar detta: