You are currently browsing the tag archive for the ‘Bokfemman’ tag.

mm, den här veckans bokfemma ska jag suga riktigt länge på!

Den här veckan handlar det om att välja böcker man associerar till ordet ”mamma”. Jag tycker mycket mycket om min mamma och det finns massor av böcker jag förknippar med henne! (och det inte bara för att hon jobbar som bibliotekarie (f.ö hennes drömjobb!)).

Jag återkommer… 🙂

Annonser

Så var det då dags, den sista bokfemman ska skrivas. Temat den här gången var valfritt. Vilket tema som helst, alltså. Inte helt lätt, för en bokfemmefunderare van att tankarna ska styras i en viss riktning.

Funderar ett slag att följa bokidiotens exempel att lista mina favoritfemmor, riktigt bra tänkt för övrigt. En avslutnings- och sorgefemma med en hyllningstwist. Men nej, det kändes inte riktigt rätt. (Jag har faktiskt fortfarande ett par bokfemmor oifyllda, som jag har tänkt ta tag i när jag får tid, lust och inspiration. De är ju faktiskt tidsobundna.) Så vilket tema ska jag välja då?

De senaste dagarna har vi diskuterat mycket böcker, läsning och språk på jobbet. Jag befinner mig i en period där jag bara orkar med Hamiltonböckerna på ljudbok och enbart därför att de är välbekanta och avstressande. Oftast somnar jag ändå mitt i dem på tåget hem. Frustrerat inser jag vad mycket böcker det finns som jag just nu inte orkar läsa (för att intrycken är så många på jobbet -där det för övrigt finns läsning så att jag storknar); vad jag saknar läsningen, att diskutera nylästa böcker och att få ge tips. Och vips, här dök ju temat upp:

Fem böcker jag önskar att jag hade ro och ork att läsa just nu:

  • ”Mandarinerna” av Simone de Beauvoir. För att jag inte vet något om henne, för att jag i första hand är mer intresserad av henne som person och hennes liv än ”Det andra könet” (som iofs heller inte är ointressant).
  • ”A judgement in stone” av Ruth Rendell. Som bokhoras Helena skriver, desarmerar…Rendell hela den traditionella detektivromanens uppbyggnad genom att presentera läsaren mördare, offer och motiv i bokens första mening: Eunice Parchman killed the Coverdale family because she could not read or write. Och då är det ju kört, min nyfikenhet är ju väckt, så jag vill ju läsa vidare, för att få reda på varför jag ska läsa vidare. Vem var Eunice? Varför är hennes analfabetism motiv nog att mörda just the Coverdales? Boken är dessutom föredömligt tunn, 188 sidor (något som höjer min frustrationsgrad liiite till -jag orkar inte ens läsa en relativt tunn bok!)
  • ”The state of Africa” av Martin Meredith (vars efternamn osökt får mig att tänka på Grey’s anatomy, hur mycket jag tycker om den Meredith..konstigt nog ökar detta faktum oxå min längtan efter att läsa boken). Jag har en väääldigt begränsad kunskap om Afrika. Vi läste knappt nåt om den i skolan, annat än att mycket kort beröra koloniernas självständighet. Jag fick upp ögonen för vilken vit fläck den kontinenten representerar på min egen omvärldskarta och inser att jag behöver göra något åt det. För min högst personliga del, alltså. För att jag vill veta. Jag vet inte varifrån jag fick tipset om boken, men läser på en hemsida att den är En politisk inblick i Afrikas strävan till demokrati efter kolonialismen fram till nu. Vilket är precis vad jag behöver fylla på mina kunskaper med.
  • ”Encyclopedia of snow” av Sarah Miano. För att den verkar så fantastiskt fint skriven.
  • ”Flickan under gatan” av Roslund och Hellström. För att den sägs vara en blandvändare.

Vad vill du läsa just nu?

Änteligen har jag tid och lust med en bokfemma! Måndagar har hittills varit heliga bokfemmedagar och har det varit lugnt på kundtjänstfronten, så har jag kunnat sitta och fundera på lämpliga kandidater. Den strategin funkar inte med det nya jobbet, kan jag säga 😉

Men nu är det dags iaf. Veckans femma handlar om resande och främmande kulturer. Min femma följer nedan.

*Shantaram av Gregory Roberts är den allra första jag tänker på. Jag älskade boken och skulle kunna resa till Indien i ett nafs!

*Tusen strålande solar av Khaled Housseini.
*På tunn is av Jenny Diski. Om att resa till Antarktis och samtidigt resa inombords. Kloka tankar om att resa själv i sällskap med människor man inte känner och att vilja dra sig tillbaka istf att ta chansen att umgås. Och vem har inte velat åka till Antarktis? 😉

I veckan vill Malin veta vad för serier man läser. Bokserier, alltså. När jag först läste inlägget, så stönade jag inombords: jag läääser ju inga serier, ååååh, jag som ville få en rolig bokfemma. Och sen började jag fundera, läste lite hos Pi och bokidioten och kom på att jag visst läser serier. Att faktiskt några av de bästa böckerna/historierna jag har läst har hört till serier. Så då fick jag blänga på mig själv och himla över hur lite jag kan om mina läsvanor, egentligen. Jag uppskattade serier mer när jag var mindre, så jag har delat upp mina serier i nutid och dåtid. Håll till godo.

Serier jag har uppskattat i någorlunda nutid

Stieg Larssons millennietrilogi. Skarpt, insiktsfullt och med en av världens coolaste hjältinna. Det är alltid tråkigt att människor dör i förtid och extra synd om de är begåvade författare och skriver bladvändare som gör att klockan är 04 är man släcker lampan och sedan försover sig.

Sjöwall/Wahlöös böcker om Beck. Feelgoodböcker som med fördel lyssnas på. Som Guillou fast på 1960-talet. Och där film-Beck ska spelas av Gösta Ekman och Gunvald av Rolf Lassgård.

Hamilton-serien av Guillou (tack, bokidioten!). Jag behöver egentligen inte skriva något mer om mitt förhållande till Hamilton och Guillou, ni vet redan hur förtjust jag är i Carl Gustaf Gilbert Hamilton.

Serier som jag tidigare har uppskattat
Isfolketserien av Margit Sandemo. Som hormonstinn fjortonåring fick jag låna Isfolket-serien av min bästa vän och ojojoj, vad jag plöjde de böckerna. Släktsaga, kärlek, trolldom, ond bråd död och en maaaaassa ”tantsnusk”. 47 delar släktsaga, kärlek, trolldom, ond bråd död och tantsnusk. Klockrätt tonåringslitteratur mao 😉

Britta och Silver-serien av Lisbeth Pahnkhe (tack, Pi). Jag var en riktig hästtjej när jag var liten. Hemmavid. Jag har sammanlagt ridit ca 4 gånger i livet och tillbringat väldigt lätträknade timmar i ett stall, men hemma på min kammare drömde jag mig på bort på ridläger, dressyrkurser och på sommarritter. Och jag var så avis på Britta för hennes Silver, men läste ändå böckerna med stor behållning.

Biggles av W.E Johns. Jag var så kär i Ginger när jag var mindre! Och jag älskade äventyren, problemlösandet och framförallt att det flögs en massa! (Kanske var det ödesbestämt att jag skulle flytta ihop med en flygnörd? 😉

Gömda-serien av Liza Marklund. De första böckerna, de som är skrivna av Liza och Maria tillsammans läste jag och förfärades över. Jag kom ihåg att jag var så förbannad över hur hon blev behandlad och hur tandlöst samhället var i det skydd hon erbjöd. I jobbet har jag stött på människor med som har levt under hot och har än en gång tvingats inse vilka begränsade liv de lever och hur mycket av det övriga livet som förutsätter att man kan dela med sig av personnummer, namn och adress.

Tre deckare av Robert Arthur (gick oxå under namnet Alfred Hitchcock och tre deckare). Tre ungdomar har en liten deckarbyrå med ett litet kontor i en husvagn gömd på ett skrotuppslag och får en massa konstiga uppdrag. Problemlösning och äventyr 🙂

Ni ser, det blev ju en hel radda serier!

Denna veckas bokfemma handlar om filmatiseringar. Jag är väldigt tveksam till filmatiseringar av böcker, generellt sett. En filmatisering är alltid något annat än boken själv och lyckas sällan spegla boken, även om filmen sedd för sig själv kan vara bra.

Som hjälp för minnet länkar Malin till Based on the book, där man kan se böcker som filmatiserats. Väl där inser jag att jag har sett massor av filmer utan att ens ha vetat att de varit baserade på böcker! Fight Club är ett sånt exempel. Jag förlorar mig i filmfunderingar ett tag och kommer lite ur bokfemme-läge. Så tack, Malin 🙂

Min bokfemma tar upp bra filmer som är inspirerade/baserade på böcker.

Den första jag tänker på är LotR-trilogin. Jag har aldrig lyckats läsa böckerna utan att somna, med däremot lyssnat på första och andra delen med stor förtjusning. Och filmerna är makalösa. De fångar mycket av stämningen och framförallt det hemska i böckerna, men jag saknar Tom Bombadill i filmerna.

Fiendens fiende av Jan Guillou gick som miniserie i 8 delar nån gång typ tidigt 90-tal. Guillou var ju något av en husgud hemma och i Fiendens fiende spelas Hamilton av en väldigt sexig Peter Haber (som för övrigt är väldigt lik en ung Carl XVI Gustaf). Det är länge sedan jag har sett den nu, så jag kan inte påminna mig hur lik serien är boken, men jag minns den som bra.

Chocolat såg jag som utbytesstudent på en förortsbiograf i Sydney (den terminen blev det öht mycket film, ety den biografen var riiiktigt billig!), faktiskt före jag läste boken. Filmen fångar det sensuella med choklad betydligt bättre än boken och gör mig alltid vansinnigt sugen på varm choklad med vispgrädde. Boken var en njasådär.

En fantastisk historia som fungerar mycket bra både som bok och som film är Cunninghams The hours. Jag sträckläste boken i en säng med utsikt över en höststad och oooh-ade och aah-ade mig igenom den. Filmen fångade, faktiskt på samma sätt som boken, stämningen, så jag ooh-ade och aaah-ade mig igenom den oxå. Bok och film lämnade kvar samma känsla i mitt bröst

Den sista fimatiseringen, The Devil wears Prada, är enbart med på listan som exempel på vad som kan hända om Hollywood får tag på en i grunden rätt bra bok. Möjlig spoilervarning ahead: filmen är i skyhög utsträckning baserad på hur snygg utsida, d.v.s kläder och utseende, förbättrar möjligheterna för Andrea att göra karriär på tidningen. I filmatiseringen har de helt lyft ut tveksamheten som Andrea känner inför att helt ändra klädstil när hon inser hur mycket ytan faktiskt avgör. Filmen får henne att framstå som en mycket lyckligare flicka när hon har fått på sig dyra märkeskläder och plattat håret, vilket jag tycker tar bort en hel dimension av bokens handling. I boken funkar ju Andrea som de  ”vanliga” människornas spion inne i modemekkas högkvarter och står som kontrast till de sjuka ideal som gäller där, medan hon i filmen lätt och ledigt bara accepterar spelreglerna och idealen som gäller där och det istället är vännerna utanför jobbet som får representera de ”vanliga” människorna. Filmen funkar förstås om man vill se märkeskläder och en fantastisk Meryl Streep, men den fångar inte alls vad boken handlar om!

Vad tycker ni om filmatiseringar?

Mmm, hon har lyckats igen, Malin! Den här veckans bokfemma handlar om språk. En bra historia räcker inte för att jag ska älska en bok. En bra berättad historia räcker längre, men jag älskar väl skrivna historier. Där språket visar nya vindlingar; där nya tankar uttrycks med enkla ord; där gamla tankar uttrycks på sätt jag inte visste att orden räckte till för; där mina tankar får vindlas ett varv för att orden uttrycker saker jag inte har tänkt på; där författaren tar språket till en annan nivå. Men utan att vara pretentiöst, tack! Elegant språkhantering får mig på fall, såväl i skrivet som talat språk.

Elmer Diktonius (tror jag det var) uttryckte det som att ”det dunkelt sagda, är det dunkelt tänkta” och visst ligger det något i det. Men inte alltid, förstås. Det dunkelt sagda kan ibland vara klart tänkt, men med ”en flaskhals i översättningen”, som Guillou uttrycker det i Coq Rouge. Och det dunkelt tänkta kan förstås ibland bara vara fint förpackat.

Nog om ord och språk nu, här är fem titlar jag förknippar med språk:

The meaning of everything” av Simon Wincester är den första boken jag tänker på. Den handlar om hur the Oxford English Dictionary kom till. Innan jag läste den, så hade jag aldrig ställt mig frågan hur man faktiskt gör en ordbok; hur man fixerar ett språk, så att det får plats i en ordbok. Jag har lixom bara använt ordböcker, utan att förundras över vilket arbete som ligger bakom. Är man det minsta intresserad av ord och språk, så kan den här vara en riktig uppenbarelse. Det var den iaf för mig (mer vad jag tyckte om boken kan du läsa här)

Den andra boken jag tänker på är Doris Lessings ”Martha Quest”. Däri finns ett par meningar i en passage som jag älskar. Martha är på väg hem till farmen, lite irriterad över saker och ting och uppe i sig själv, men noterar till slut naturen omkring sig: ”she noted too, that she was walking very fast, quite blind to the beauties of the trees and grass. For it was evening, and very beautiful…” Upptäckten står som en sådan kontrast till hur hon i meningen innan irriterar sig över att hon ”…was watching the movements of her mind as if she were observing a machine” (observationen av naturen i kontrast till den rationella observationen av förnuftet som maskin)  (s 73 i upplagan som är tryckt 1993).

Lessing använder ordet ”beauties” istället för ”beauty”, för att markera skönheten i träden för sig och gräset för sig, men även dem tillsammans. ”The beauty” of trees hade enbart markerat skönheten i landskap som en helhet, men Lessing poängterar att även delarna i helheten är vackra, sedda för sig. Jag fick läsa om meningen en gång för att förvissa mig om att jag hade läst rätt och sen ett par gånger till för att det var så vackert. (Mer om vad jag tyckte om boken finns här.)

Listans tredje kandidat är Siri Hustvedts ”What I loved”. Hon har en förmåga att beskriva skeenden som oerhört utdragna, men utan att de på något sätt blir tråkiga. De är istället så händelsemättade att alla ord behövs. Plågsam är njutningen att ta sig igenom boken, då språket måste genomnjutas. Det gör dels att boken räcker länge, men oxå att man inte kan skynda sig, även fast man vill veta hur det ska gå. Att läsa Hustvedt är som att vada i kola mot en strand av choklad, man vill inte skynda sig för att kola är gott, men samtidigt skynda sig för att choklad är gott 😉

Bok nummer fyra är Flickan som lekte med elden av Stieg Larsson. Enligt mig den bästa i trilogin och med på denna bokfemma, eftersom man (jag!) inte märkte språket. Larssons bok är ett utmärkt exempel på när språket fungerar som ett verktyg för att föra handlingen framåt, utan att läsaren varken fastnar i språket på väg in i berättelsen för att det är för torftigt eller stannar i språket för att det är så vackert. Som läsare skjutsas man utan krusiduller direkt in i det viktiga, nämligen handlingen. Språket kan mycket väl ”bara” vara funktionellt, vilket verkligen inte är så ”bara”. En konst att bemästra även språket som sådant, märk väl.

Bokfemmans sista bok är med som motpol till Larsson och faktiskt som varning: Ellis Peters ”Ett helgon till varje pris”. Den finns i en embarmeligt deprimerande översättning av Jan Gehlin och borde användas vid översättarutbildningar som avskräckande exempel. Jag irriterade mig till slut så mycket på den undermåliga språkhanteringen att jag inte kunde koncentrera mig på handlingen, utan fick sluta läsa. Karln hade bevarat den engelska meningsbyggnaden i princip intakt! Visst ska man försöka bevara den känsla som originalspråket vill förmedla, men herregud…!! Översättningen av den här boken har gjort mig ytterst skeptisk mot översatta böcker och jag läser alltid ett par sidor innan jag lånar/köper dem, för att inte göra samma misstag igen (något jag ändå gjorde med den svenska översättningen av John Dickies Cosa Nostra -igen en totalt olidlig läsning pga kass översättning).

Äntligen en ny bokfemma! Malin börjar det nya året med ett relativt enkelt tema: 5 böcker relaterade till ”senaste”.

*Senaste bok att bli inskriven i min bokbok: ”Charlie” av Margaret Suber. Tack till The Girl Least Likely Tos inspirerande tips! Jag älskade Radclyffe Halls ”Ensamhetens brunn” och Charlie ska visst vara den första svenska lesbiska romanen. Längtar till nästa bibblobesök!

*Senaste påbörjade bok: Shantaram av Gregory Davis Robert. Förra årets äventyrsbok, kan man väl säga. Ska visst bli film och har en egen hemsida. 200 sidor in i den 900-sidiga tegelstenen är jag förtjust. Jag föreställer mig att det, när jag öppnar boken, virvlar upp indiska kryddor, ljud av larmet från stadslivet i Bombay och små bilder föreställande kvinnor i indiska färgglada saris och kor på gatorna. Inbillar mig ibland att jag inte ska orka igenom hela boken, men när sen tänker jag att ”bara en sida till” och vips har det gått en timme 🙂

*Senaste utgallrade bok: Järnvägsresandets historia av Wolfgang Schivelbusch. Kurslitteratur från en kurs i tvärvetenskap jag läste första terminen. Bra om hur uppfattningen av tid och rum förändras när järnvägen byggs över Amerika (jfr m Storbrittanien), men jag har bara läst den en endaste gång. Och nu vill jag bli av med den. Anyone? 😉

*Senaste bok att längta efter: A ripple from the Storm av Doris Lessing. Tillsammans med The Four-gated city av samma författare, så ligger den i ett paket från Adlibris som bara väntar på att jag hämta det.

*Senaste bok in på min böcker-jag-önskar-att-jag-ägde-lista: The library at night av Alberto Manuel. Har jag önskat mig sedan jag fick höra talas om den. Önskade mig den dock inte i julklapp, varför vet jag inte. Det är den engelska varianten jag önskar mig. Och får jag inte den, så önskar jag mig oxå A history of reading av samma karl.

Malin vill att vi den här veckan listar årets bästa läsupplevelser. Jag behöver uppdatera listan som jag skrev inspirerad av bokhoras uppmaning. Här kommer alltså en topp fem, utan inbördes rangordning.

*”Vad jag älskade” av Siri Hustvedt. En bok jag inte hade läst om jag inte hade läst bokbloggar, för jag hade inte självmant valt den i bokhyllan, tror jag. Eget inlägg om den förtjusande skapelse kommer, så här nöjer jag mig med att säga lääääääs! Hon har en fantastisk förmåga att dra-a-a ut på skeendena i boken, inte så att det blir långtråkigt, utan händelsemättat. Massa tid att läsa ut boken=massa tid för njutning. Leo berättar för oss om sin 25-åriga vänskap med konstnären Bill och hur det urartar på flera sätt. Det låter som en rätt banal historia, men ack, nej.

*”A Thousand Splendid Suns” av Khaled Housseini. Av författaren till Flyga Drake, om två kvinnor i Afghanistan vars historier sammanflätas och vänskap uppstår trots att förutsättningarna verkligen inte är de bästa. Det är oxå en historia om Afghanistan, från Sovjettiden, talibanerna, til kriget i början av 2000-talet. Houssenini skildrar ett lands historia på ett väldigt skickligt sätt genom vanliga människors liv. Den skildrar oxå de praktiska konsekvenserna av talibanstyret och mäns och kvinnors olika värde. Och självklart finns det chääääärlek med i bilden. Både i form av vänskap, kärlek mellan förälder (i en vidare betydelse) och barn och romantisk kärlek.

*”Martha Quest” av Doris Lessing. Så bra skrivet om funderingar som tonåring och ung vuxen och så mycket tankemat om tillvaron, oxå från en uppväxande flickas perspektiv. Stor igenkänningsfaktor, trots att boken är skriven på 50-talet och utspelar sig på 20-30-talet. Martha är så typiskt tonårig att jag ömsom tycker om henne, tycker synd om henne, tycker hon är dum i huvet och ömsom lider med henne. Det ska bli JÄTTEspännande att läsa resten av böckerna i kvintetten!

Kvar från min tidigare lista ligger
*”På tunn is”: en resa till Antarktis av Jenny Diski
*”The known world” av Edward P Jones.

Har ni läst några av de här? Vad tyckte ni?

Här kommer så en femma om min mamma (möjligen kan man tycka att den kommer lite sent, men det tycker inte jag 😉 Den handlar om vilka böcker man associerar till ”mamma”. Min mamma tog punktligt med mig och min lillasyster till biblioteket var tredje fredag: vi fick först låna fem böcker var, när vi blev större blev det tio och sen blev det femton var. Hon är den av mina föräldrar jag främst förknippar med läsning och det är hon som har förmedlat vilken glädje läsning kan vara. Jag har valt böcker jag förknippar med min mamma, vilket inte var helt lätt, eftersom hon läser så himla mycket!

Det första jag tänker på är Guillous Hamilton-böcker. Den allra första ljudboken mamma köpte var Coq Rouge och den är fullkomligt sönderlyssnad både av henne, min lillasyster och mig. Hamiltonfascinationen gäller även filmerna, där Hamilton-skådisar i filmerna jämförs med varandra (och vi är fullkomligt överens om att Peter Haber är den överlägset bästa -och vilket cover som Sunes pappa, sen!). Öht är Guillou en av mammas favoritförfattare.

Sagan om ringen-böckerna måste oxå nämnas. De har min mamma läst, lyssnat på och sett på bio. (Och mamma sparade popcornburken med Aragorns bild på lääänge efter att vi hade sett filmerna ;).

 

Sen tänker jag på ”På andra sidan midnatt” av Sidney Sheldon. Dels för att det var en av de första vuxenböckerna jag läste (och som jag tog ur mammas bokhylla) och dels för att hon alltid satt uppe och väntade, just på andra sidan midnatt, när jag och/eller syrran var ute och hade oss.

 

Jag och och min passionerade bibliotekarie till mamma hade en underbar diskussion om vad som kunde hända om böckerna kunde prata med oss. Veckan efter vi hade pratat hörde jag talas om Manuels Nattens bibliotek… (och även fast hon säger sig inte ha tid att läsa mer än vad jobbet och studierna kräver, så beställde hon den…!)

 

På listans femte plats kommer Bibeln, vilken nog har påverkat mig mer än någon annan bok min mamma har läst, tror jag. Den var en rätt central del den första tiden i mitt liv, vilket (bland annat) resulterade i att jag tidigt lärde mig att det inte var underligt att vara unik/konstig i ett sammanhang, så länge som det bara finns gemenskap, där eller i något annat sammanhang. Erfarenheterna jag fick tror jag oxå har gjort att jag idag är tolerantare mot människor som lever annorlunda än mig. Sen har jag självklart med mig saker som respekt och ”behandla din nästa som dig själv” direkt från Bibeln. Min uppväxt lärde mig oxå rätt tidigt att det finns olika sätt att se på världens skapelse och vad vi människor är här på jorden för… och allt det är mammas fel 😉

När jag satt och finurlade på förra veckans bokfemma, så kom jag oftare på författare jag skulle vilja ha som middagsgäster. Vilket Malin visst oxå hade tänkt på, för just det är uppdraget för veckans bokfemma.

Veckans tema är middagsbjudning, men den här gången för författare. Nämn fem författare som du skulle vilja bjuda hem på middag och motivera varför

Jag önskar verkligen att Jenny Diski skulle vilja komma, även om jag nog misstänker att hon är lite för mycket ensamvarg för det. Men finge jag önska, så skulle jag vääldigt gärna ha henne på middag. Flera är vi som har konstaterat att hon verkar så genomsympatisk och varför vill man inte ha en sympatisk gäst på middag?

Sir Arthur Conan Doyle. För att det sägs att han var som Sherlock, fast fanns på riktigt. Och jag vill ju lära känna Sherlock och vad kan då vara bättre än att lära känna hans verklige förebild?(Om nu ryktet är sant, vill säga…)

Jeffrey D. Sachs (”The end of poverty”). För att jag vill höra mer om hans tankar om hur vi kan utrota fattigdomen. Och för att jag tror samtalet mellan mellan honom, Diski och Doyle skulle bli väldigt intressant.

Radclyffe Hall (”Ensamhetens brunn”). För att höra vad hon tycker om världen av idag jämfört med världen när hon levde och verkade. Om situationen för homosexuella då och nu, men annat oxå.

Mark Levengood Han har ett sånt underfundigt sätt att betrakta världen på och är så bra på att förmedla det. Sen verkar han vara en sån riktig mysnisse. Och vem vill inte ha en mysnisse på middag? Vilken stämningshöjare, lixom. Fast jag bjuder faktiskt inte honom för att han är författare främst, utan för hans sätt att förmedla sig själv på. Kanske skulle han och Hall ha en del synpunkter att dela med varandra.

Igen upptäcker jag i efterhand att jag att jag har valt middagsgäster som skulle göra intressanta kommentarer om vår samtid, eftersom de är goda iakttagare. Jag hoppas dessutom att de skulle uppskatta varandras sälllskap

Men tänk, gud förbjude, att deras främsta kommunikationsverktyg är just det skrivna ordet och att de i själva verket är fnösketorra som middagsgäster? I så fall får jag släppa min nyfikenhet loss och köra 200 frågor 🙂 Fast jag tror inte att jag behöver det. De verkar så klarsynta i sitt sätt att betrakta världen att de nog skulle hitta samtalsämnen även med varandra.

Annonser
%d bloggare gillar detta: