You are currently browsing the tag archive for the ‘originalspråk engelska’ tag.

Jag gillar inte chick-lit. Den genren ger mig ingen intellektuell utmaning, ingen tankemat och jag irriterar mig oftast för mycket på handlingen eller huvudpersonerna för att det ska fungera som underhållning. Det finns två undantag. Vattenmelonen av Marian Keyes och Djävulen bär Prada av Lauren Weisburger. Eller fanns. Nu finns det tre.

Alla var där är det tredje undantaget. Samma koncept som i Djävulen…: smart flicka med tråkig garderob får helt oväntat jobb i bransch där mode, märken och människor är det viktigaste som finns. Hennes tidigare liv ersätts alltmer av jobbet som tar nästan all vaken tid. Och hennes garderob förändras (d.v.s förbättras) med det nya jobbet. Och så finns det två intressanta män som är så olika och så attraherande. Vännerna har tålamod, men börjar till slut tröttna och ställer ultimatum. Hur ska det gå? Ska hon förlora det hon tidigare hade, för att det nya arbetet tvingar henne?

I Djävueln var det flärdtidnings-/modebranschen, i Alla var där är det pr-branschen. Och det funkar den här gången oxå (varför ändra ett vinnande koncept?) Långt inne i mig finns en Camilla som lockas av mode, kläder och fläärd, av det fiina folket och Weisberger talar direkt till den Camillan. Det finns dessutom lite förälskelse och det där spända ovisshetsstadiet precis i början när man har träffat någon lyckas Weisberger fånga på pricken. Jag kommer på mig med att fundera på hur det var när Fantastiskheten och jag träffades..

Annonser

Äntligen är jag av med oskulden! Ja, alltså, äntligen har jag läst min första Paul Auster! Mina förhoppningar var ju skyhöga inför Siri Hustvedts What I loved (och de infriades ju med råge) och jag har generaliserat de förväntningarna till hennes mans författande. Jag har läst lite recensioner här och var och blivit ömsom peppad och ömsom avskräckt. Vilken bok skulle jag börja med? För att komma in rätt i hans författarvärld? Jag ville ju verkligen inte bli besviken!

Den bibbla jag frekventerar mest har en fantastisk pockethylla precis när man kommer in och häromdagen så stod Dårskaper i Brooklyn precis i blickfånget. En av blurbarna på framsidan sa ”en bra bok att börja med för den som ännu inte upptäckt en av samtidens främsta författarskap”. Svaret på min fråga, den tar vi!

Handlingen låter så…enkel. Så…platt. Så…händelse…fattig. Hur mycket kan en sextioårig föredetta försäljare av livförsäkringar ha att berätta? Om mötet med sin systerson som arbetar på antikvariat och dennes excentriske homosexuelle chef?

Men aj, aj, vad skenet bedrar! Tänk om Auster hade berättat godnattsagor för mig när jag var liten. Eller historier för mig på en fjällvandring. Jag älskar hans sätt att berätta historier. Det är varmt, detaljerat och jag älskar hans litteraturutvikningar och auran av det lärda. Boken är full med tänkande människor och jag bara älskar det! Jag älskar att historiens vändningar är fullständigt oväntade, men på något sätt inte överraskande. Expect the unexpected. Auster framställer vardagliga människors liv som spännande, att s.k vanliga människor är intressanta och har ett äventyr att delge oss. Och att livet i sig faktiskt kan vara ett äventyr.  Och jag fullkomligt älskar det projekt som Nat filosoferar på i slutet av boken.

Den här boken gör mig så bubblande glad inombords. Jag är verkligen inte besviken!

Vilken Auster ska jag kasta mig över härnäst?

Jag tror det var JoK på Bokhora som gjorde att jag fick upp ögonen för The rules of attraction av Bret Easton Ellis. Jag hatälskade ju American Psycho, men har inte läst något mer av dear Brett. Långt om länge moochade jag ett ex från en tjej i USA, men sen har den blivit liggande. Tills nu.

Blaséartat sex, snortande, supande, pill-poppande och skolgången mest som ett jobbigt mellanspel. Tillvaron för Laura, Sean och Paul mfl är ett tonårigt, självupptaget funderande kring var man får tag i kommande kvälls kick i form av sprit, knark och sex. Och ett evigt kringdrivande i tillvaron i väntan på kvällen, spriten, knarket och sexet. Lägg till dysfunktionella familjer som man hanterar med mera sprit och relationsfunderingar som påminner mig om min gymnasietids. Faktum är att många scener i bokens matsal känns som att de kunde ha utspelat sig i min gymnasieskolas matsal dagen efter en Luciavaka: vem gjorde vad med vem och vad betyder det? Tillsammans med en diffus känsla av tillhörighet som spiller över från gårdagens fest till dagens (bakfylle)gemenskap: ”jag var ju faktiskt där, så jag skulle kunna ha ett svar. I varje fall kan jag vara med i spekulationerna”. Möjligen knarkade och drack vi (läs: åtm jag) i betydligt mindre utsträckning.

Klickbildning, svårgenomträngliga livsavgörande sociala koder ett evigt sökande. Skolan hyser idel välbärgade studenter vars tillvaro i sig själv inte är tillräcklig. Sinnesförändrande substanser är nyckeln till, ja, vad? Under ytan kommer vi ju aldrig.

Och symtomatiskt för det nonchalanta och likgiltiga börjar boken mitt i en mening och slutar mitt i en annan.

Som helhet är det ivf skarpsynt fångat om att vara ung i ett (mini)samhälle där den informella strukturen blir viktigare än den formella, där ungdomstillvaron blir en av tydliga gränser avskild från vuxenvärlden. Jag anar ett embryo till American Psycho, där tudelningen av tillvaron verkligen är dragen till sin spets, och där ytan är allt som räknas. Men jag vette sjutton om jag gillar det, även fast det är bra. Jo, alltså, jag gör ju det, men…

På baksidan av boken Med kallt blod berättas att Herb Clutter, hans hustru och två av hans barn mördas den 15 november 1959. Vi får oxå veta att två nyligen frigivna straffångar, Dick Hickock och Perry Smith, arresteras den 30 december samma år. Dryga fem år senare, den 14 april 1965 hängs de i Kansas statsfängelse. Motivet till mordet sägs oxå vara oförklarligt. Så hur kul är en bok om ett mord där vi redan på baksidan har fått reda på brottets gärningsmän, att de är fast och har blivit dömda?

Faktiskt väldigt spännande. Nästan mer spännande än en ordinarie deckare, ety den här berättelsen är sann. Jag tummar på mina sovrutiner för att få läsa ”bara ett kapitel till”.

Truman Capote har lusläst offentliga dokument, gjort egna observationer och samtalat med personerna ifråga. Det som senare blev boken publicerades först i The New Yorker och boken har oxå journalistens noggranna hantverk över sig.

Baksidestexten säger oxå att boken ska handla om ”skoningslösa sociala mekanismer i det amerikanska samhället” och det är det som lockar mig i läsningen. Vad har fått de här två straffångarna att mörda en, som det tycks, helt oskyldig familj? Vad är det som har gått snett? Har något gått snett? Eller har författaren hållit något hemligt för mig som läsare?

Familjen presenteras så grundligt att det känns som att jag har suttit bredvid dem i vardagsrummet. Och brottet framstår som än mer oförklarligt då, då de inte kan ha haft några fiender, så rejäla och rekorderliga som de tycks ha varit.  Varvat med familjens presentationer får vi oxå brottslingarna presenterade och hur Hickocks och Smiths vägar någonsin kan korsa familjen Clutters blir alltmer långsökt ju längre in i boken jag kommer.

Bokens styrka ligger i porträtten av Hickock och Smith och det märks att författaren har lagt ner mycket tid på att lära känna dem. Jag fascineras dessutom, i litteratur som i verkligheten, av personer som lyckas se människan bakom brottslingen, som sheriffens hustru (tror jag det är) som lagar mat till fångarna.

Jag kommer gång på gång på mig själv med att vänta på deckarens psykologiska vändning, någon knorr på historien som gör det hela förklarligt eller greppbart. Men det kommer aldrig. Sakta, sakta nystas hela historien upp och när boken är avslutad, så har man faktiskt förstått hur vägarna korsades och vilket motivet var. Och verkligheten slår sannerligen dikten med hästlängder.

Men är inte titeln en felöversättning? Den engelska titeln är In Cold Blood vilket väl närmast blir ”kallblodigt” eller ”med berått mod” på svenska. ”Med kallt blod” känns väldigt svengelskt. Eller?

Den brittiska drottningen drabbas av bokmalen och istället för att läsa i syfte att senare konversera författare etc., börjar hon läsa för nöjes skull. Och vilka konsekvenser det får. Drottningen vänder blad av Alan Bennett är en snabbläst historia om hur tokigt det blir när drottningen tycker det är roligare att läsa böcker än…tja, det mesta, faktiskt.

Mitt favoritstycke är när hon, på sedvanligt drottningmanér, vid något tillfälle ska hälsas av en mängd människor som hon måste vinka till och samtidigt sitter med en bok precis under fönsterkanten, så att hon kan läsa samtidigt! Jag har alltid tyckt att det sett så tråkigt ut att bli hälsad av folket sådär och alltid funderat vad kungligheter pratar om när de åker förbi folket så där. Nu vet vad jag vad de kan göra 😉

Bennett väljer en tacksam person att illustrera hur fängslande läsandet kan vara. Dronningen är, som så ofta offentliga personer är, fångad i en rollbeskrivning som hon själv inte varit med om att utforma och när då något ohejdbart -som passionen för läsning- drabbar henne, så kliver hon utanför rollbeskrivningen, ja, börjar vilja skriva om den. Folk höjer på ögonbrynen åt att hon inte gör som hon alltid har gjort. Minisociologiskt experiment på 124 sidor, minsann! Mycket roligt.

Boken karaktäriseras av en lågmäld brittisk humor som passar utmärkt väl till historien. Det är en mycket kärleksfylld historia som Bennett skriver. Rekommenderas varmt 🙂

Den här boken har jag inte förstått slutet på, tror jag. Kanske är det vådan av att läsa thrillers och deckare innan man ska sova. Eller så förstod jag den helt enkelt inte. Jag arbetar nästan dagligen med tolk och har funderat mycket kring deras arbete, roll och annat som rör tvåspråkighet, språkinlärning och vad det betyder för kommunikation mellan människor att få ett budskap översatt till ett annat språk innan det förstås.  Lite grann därför blev jag inspirerad till att läsa den här boken.

Bruno ”Salvo” Salvador har ett språköra likt ingen annan. Han är född i Kongo och har bott både där och i England. Han utbildade sig till tolk och talar ett antal afrikanska språk och dialekter. Förutom att tolka vid affärsuppgörelser och liknande arbetar han vid sidan av för den brittiska säkerhetstjänsten. Av dem får han i uppdrag att tolka på en konferens det ett konsortium, finansiärer och några inofficiella ledare ska försöka tvångsinföra något slags demokrati i östra Kongo. Mitt ute i ingenstans, under 48 timmar, ska dessa forma fiender försöka enas. Viljan till försoning tycks, till Salvos förvåning faktiskt finnas. När arbetet/konferensen väl börjar så upptäcker han att det minsann inte alls är demokrati som ska föras in i landet, utan mineraltillgångar som ska föras ut, med en kupp som avledningsmanöver. Så långt är jag med.

Jag gillar hur le Carré låter Salvo drabbas av svåra intrarollkonflikter: han slits mellan sin brittiska identitet och sin afrikanska, sin lojalitet med Afrika/Kongo och sina mäktiga uppdragsgivare. Han inser till sin fasa vad som är på gång när arbetet redan är påbörjat och det måste ju avslutas, väl? Ety en tolk ska ju vara neutral och endast möjliggöra kommunikation. Eller?

När konferensen är slut påbörjas egentligen Salvos egentliga arbete och det är när han har ”jobbat” ett tag som le Carré tappar bort mig. Eller jag honom, eller hur vi ska säga. Jag hänger inte med i inte alla turer, allt intrigerande och jag har brutalt svårt att skilja personerna ifrån varandra, det är mest namn som glider förbi.

Det finns mycket jag gillar med Den gode tolken. Jag har till exempel lärt mig att jag nog inte ska läsa mer le Carré, för det här intrigerandet är inget för mig, det blir för snurrigt. En av de saker jag mest uppskattade med boken var faktiskt avsnitten om Salvo själv, hans uppväxt och vägen fram till när vi möter honom i boken. Jag gillade oxå att läsa om hur mycket han brottas med sin egen roll i konferensarbetet. Slutsatsen av detta blir att jag nog ska läsa biografier och böcker som inte karaktäriseras som thrillers i fortsättningen. (SvDs recensent höjde boken till skyarna. Läs mer om det här. )

le Carré placerar boken till det sönderslitna Kongo och man kan, om man lämnar frågetecknen om slutet lite, diskutera imperialism, om demokrati kan införas ”uppifrån” och utifrån och vad det i så fall får kosta (man kan lika gärna diskutera det med Irak som exempel). Men jag kommer lixom inte dit. Vilket är synd, för det är ju viktiga frågor. Som jag nog kan få tankemat kring på andra sätt.

Har du läst Den gode tolken? Vad tyckte du?

Flickan utan röst fick jag av min hemlige bokvän i det allra allra första paketet. Nyutexade röntgenteknikern Harriet Purcell får arbete på ett av de största sjukhusen i Sydney (my fave-city!!) och vi får läsa i hennes dagbok om hennes liv. Hon är mäkta less på sin präktigt tråkige pojkvän och på att bo hemma. Hon är mäkta less på att försöka tryckas in i en kvinnoroll som hon inte har så mycket gemensamt med -alla förväntar sig att hon ska gifta sig. Det är 1960-tal och på sjukhuset där hon arbetar slutar kvinnorna arbeta när de gifter sig. De FÅR inte fortsätta när de stadgat sig.

Ms Harriet Purcell bryter upp med präktigt tråkig pojkvän, flyttar till sina föräldrars förfäran in i ett hus i Kings Cross (Sydneys red light district -då som nu om jag inte missminner mig) hos mrs Delviccio Schwarts, börjar dejta och umgås med Husets invånare och faller hejdlöst för hyresvärdinnans lilla tös Flo. En flicka som inte pratar och som Harriet så småningom ska kämpa om i en vårdnadstvist.

Det här är ingen bok om en kvinnas uppror mot stereotypa könsroller. Det här är heller ingen bok jag kommer att minnas för den fantastiska språkhanteringen. Men Flickan utan röst gav mig ett par timmars trevlig förströelse. Jag läser vanligen inte böcker av den här karaktären, men jag är glad att jag läste den här.  McCullough fångar känslan jag hade när jag bodde i Sydney, känslan av att allt är möjligt, att det inte finns några gränser för vad en människa kan göra och sedan the guts att göra det.

Handlingen hade lika gärna kunnat vara placerad på 80-talet som 60-talet. Att som ung tjej utbilda sig, dejta runt, välja att bosätta sig i ett socialt sett mindre fint bostadsområde i en annorlunda boendeform och ge sig in i en vårdnadstvist om ett barn känns inte unikt för 1960-talet. Visst ger det berättelsen ett slags exotisk kryddning, men inte mer.

Jag är som sagt inte jätteimpad över den här boken. Men jag läste den heller inte för att bli det, utan för att det är länge sedan jag läst något som utspelar sig i min favvostad och för att underhållas ett par timmar. Båda punkterna uppfylldes och jag är således nöjd. Tack min hemlige bokvän 🙂

Jenna Jameson är enligt baksidestexten vår tids populäraste kvinnliga porrstjärna och även den mest omtalade genom alla tider. Att älska som en porrstjärna, en sedelärande berättelse är hennes biografi, skriven av henne själv tillsammans med journalisten Niel Strauss. 603 sidor bilder, dagbokstexter, tips, serier och berättande huller om tvärs om stjärnans liv.

Det är (mycket!!) sex, bara bröst, naket, droger, festande, kukar, strippande, pengar, girighet och våld. Hon ger exempel på transkriberade sexscener i en porrfilm (…i sin helhet, så att inga kittlande detaljer ska lämnas åt fantasin. (s 159); ger tips på hur man gör en bra avsugning (i punktform) och ger råd om hur både killar och tjejer ska göra för att a) ta sig in i porrbranschen, och b) göra bra ifrån sig när väl där. Hon diskuterar analsex och hur man på bästa sätt mentalt hanterar porrbranschen som arbetsplats (både att arbeta däri och att hantera sin privata omgivnings reaktioner).

Allt detta är överväldigande till en början, framförallt för en tös som a) inte ser på porrfilm, b) tycker att större delen av porrindustrin handlar om kvinnoförnedring. Samtidigt är boken lite kittlande och stundtals rodnar jag och vill dölja vilken bok det är jag läser, där jag sitter på järnvägsstationen i mina skor med klack, min skjorta och mina svarta uddabyxor på väg till mitt Viktiga Arbete (”tänk om någon såge att det explicit PORR jag sitter och läser!!”).

Sedan tänker jag att boken ju faktiskt handlar om en tjej som växer upp utan sin mor, med en far som jämt arbetar och lämnar Jenna och hennes bror att härja vind för våg, som blir våldtagen inte en, inte två, utan flera gånger, som hamnar i, milt uttryckt dåligt sällskap, börja knarka mer än en gång (och oxå slutar mer än en gång), men som till slut lägger av med knarket och tar ansvar för sitt liv. Bruden är fruktansvärt duktig på sitt jobb och tjänar massvis med pengar på det. Hon har skinn på näsan och vet vad hon vill. Hon startar eget företag, använder webben som distributionsforum och hittar kärlek och familj.

Det är ordet porr som får mig att tappa fattningen. Att diskutera det tillsammans med något annat -framförallt i de explicita termer Jameson använder!- gör att porren tar över. Sex är fortfarande så privat (för mig som för många andra, gissar jag) att det känns mig så främmande att slå mynt av det; att dra denna fina kärleksförklaring i smutsen genom att göra det till ett yrke. (Jag vet inte vad jag har flest fördomar om: sex som ömhetsbetygelse i ett parförhållande eller porrindustrin.) Det Jameson med flera gör är att de har sina egna gränser för vad som är privat långt bortom mina, och många andras, gränser. Det handlar nog dessutom om den fina gränsen mellan moral och moraliserande (tack Fantastiskheten för den gränsdragningen). Är porrstjärnor som, likt Jamesom, gjort ett medvetet och genomtänkt val att stanna i porrbranschen (och nu förutsätter jag, åtminstone för diskussionens skull att hon faktiskt har gjort det), moraliskt förkastliga? Moraliserar vi inte bara om dem? För att vi själv inte skulle göra de val de gör? (En tangent: läs här om att ha bibeln som rättesnöre vad gäller moralregler…)

Orden ”kvinnlig” och ”porrstjärna” känns dessutom inkompatibla: för handlar inte porrbranschen om att förnedra kvinnor? Det visar sig dock att en kvinnlig porrstjärna tjänar betydligt mycket mer än en manlig. Dock domineras branschen (åtm enl Jameson) av män, män och åter män. De äger produktionsbolagen; de skriver avtalen. Men kvinnorna är, återigen enl Jameson, stjärnorna. I en (hetero)porrfilm har killen bara en intressant kroppsdel och ska i övrigt hålla sin kropp så mycket utanför bild som möjligt, medan kvinnan är i centrum (både i kameralinsen och i tittarnas fantasier).

Att älska en porrstjärna… kommer att ta ett tag att smälta. Den utmanade många av mina föreställningar om porrbranschen (och infriade en del andra) och jag imponeras faktiskt över att Jameson har överlevt det liv hon har levt. Hon nuddar ett par gånger vid frågan varför hon blev porrskådis, men jag tycker inte vi får något riktigt bra svar. Kanske för att något bra svar inte finns? Hur kom det sig att du arbetar med det du gör just nu?

Den här har stått i min bokbok ett tag, men vad som har undgått mig ända fram tills att jag öppnade den, var att det var en novellsamling. Och vi vet ju vad jag tycker om novellsamlingar… mitt snabba läsande ger dem sällan rättvisa och jag blir irriterad på snuttifieringen. Men där satt jag på tåget med enbart Den indiske tolken som sällskap. Så vad gör man…? Ack, så glad jag blev att jag tog mig an den!

Den indiske tolken sällar sig alltså till kategorin Novellsamlingar Camilla Njutit Av (dit även Ajvide Lindqvists Pappersväggar och Truckstop hör). Nio noveller där Lahiri skildrar…de vilsenhetens villkor som gäller för människor som lever mellan två världar, enligt baksidestexten. Det handlar mestadels om kombinationen indier och Amerika, indier med olika starka kopplingar till Indien och USA och novellerna visar hur lätt en insider blir en outsider och hur lite det behövs för att man ska se på det välbekanta med nya ögon.

Den indiske tolken är tydligen Lahiris debutbok och jag imponeras av hennes bredd i berättarröster: oavsett om det är en indisk tolk, en sjuårig pojke, en tioårig flicka eller en medelålders utvandrad indisk akademiker, så är berättandet alltid trovärdigt och tankarna aldrig påklistrade.  Till mina favoriter hör När mr Pirzada kom på middag och Ett välsignat hus, då de, i mitt tycke, fångar mycket av även samhället runt karaktärerna (ehum, sociologinörd, någon? 😉 ). Det känns som att få sitta på en middag och höra nio personer berätta varsin historia. Jag känner mig priviligierad att få tillhöra detta middagssällskap, men njuter hänsynslöst. Och kanske är det så en bra novellsamling är tänkt att fungera: som bra historier runt ett middagsbord; olika historier som ändå hör i hop.

My friend Leonard (Min vän Leonard på svenska) är fortsättningen på James Freys A million little pieces (Tusen små bitar) som jag läste tidigare. Den tar vid när ”A million..” slutar, alltså när James är klar med rehab. Han avtjänar sitt fängelsestraff och åker sedan till Chicago där Den Stora Kärleken från rehab, Lilly, bor på ett ”half-way house” (jag vet att det finns en svensk benämning, men det kallas väl inte ”halvvägshus”? Eller?). De kom överens during rehab att båda bosätta sig i samma stad. Nu går det inte riktigt som James har tänkt sig med det och början på det nya livet blir allt annat än enkel. Leonard, vännen från rehabtiden, tar honom under sina vingars beskydd.

Boken ger dels svar på frågorna vad som händer James efter rehab, men är framförallt en väldigt kärleksfull skildring av ett far- och sonförhållande, skrivet av en person som (om vi nu ska tro att det Frey berättar är sanning) har ett helt annat förhållande till sin biologiske far. Freys biologiske far uppfattar jag som mer tafatt och oförstående, inte nödvändigtvis för att han älskar sin son mindre än vad Leonard gör, men för att han faktiskt inte förstår James val här i livet (droger, sprit…).

Det är trovärdigt även denna gång, även om jag läser den mer som en roman än som en självbiografi. Jag vill ha svar på hur det gick för million little pieces-James, inte hur den ”riktige” James Frey klarade sig. Jag bryr mig mindre om sanningshalten i det skrivna i den här än i den första boken. Som de flesta av James’ vänner i boken, så charmar Leonard även mig med sin förmåga att underhålla, sin generositet och undertonen av våld, brutalitet och brottslighet som sällan eller aldrig blir något annat än en underton i det rent sociala umgänget. Jag gillar honom verkligen, även om det är svårt att få något grepp om vem han verkligen är, eftersom hans fokus alltid är på att hjälpa/stötta/muntra upp/umgås med James. Det är först i bokens senare del som James (och vi!) får lära känna Leonard. Och då är det för sent.

Stilen är densamma som i A million…, inga anföringstecken vid konversationer och mycket sparsam kommatering. Det blir dock inte samma starka effekt som i A million.., eftersom kärnan i My friend Leonard inte är kampen mot Begäret, utan relationen mellan James och Leonard. Det funkar inte riktigt lika bra, även om det känns tryggt rent stilistiskt känna igen författaren.

Jag är verkligen glad att jag har fått ”lära känna” Leonard och att se att Frey kan skriva bra om inte bara starka begär, utan även stark kärlek och relationer mellan människor. My friend Leonard är, lixom A million little pieces, vacker, smärtsam och poetisk, men på helt andra sätt!

Annonser
%d bloggare gillar detta: