Fransmannen Daniel Pennac har skrivit en bok om läsande, riskerna med att tvinga människor (framförallt skolungdom) att läsa och läsarens rättigheter. Det är en underbar liten bok skriven av en passionerad läsare för passionerade läsare (och kanske oxå för de som -ännu- inte är så passionerade).

Verbet läsa tål inte imperativ… Man kan ju alltid försöka. Låt oss göra det:… ”Läs! Men läs då, för tusan, jag befaller dig att läsa!” (s 11)

Han listar läsarens rättigheter.

  1. Först rätten att inte utnyttja sina rättigheter: Rätten att inte läsa.
  2. Rätten att hoppa över sidor. För att det är jag som läsare som bestämmer. Och detär min läsning
  3. Rätten att inte läsa färdigt en bok. Igen, för att det är jag som bestämmer. Och livet är för kort för dåliga böcker. Pennac tar upp att känna nederlag när man lägger ifrån sig en bok utan att ha slutfört den. Men han talar om att det är helt okej, att vi mognar som läsare och att böckerna väntar på oss. De åldras inte som årgångsviner. Vad skönt att höra, eller hur?
  4. Rätten att läsa om. Att återupptäcka, att minnas.
  5. Rätten att läsa vadsomhelst. Pennac gör skillnad mellan industriell litteratur (”dåliga romaner”) och livskamrater (”bra romaner”. Industriell litteratur reproducerar redan etablerade former, som går ut på att förenkla. Livskamrater väljer vi för att vi vill ha mer än anekdoten, mer än en bra historia. Pennac menar dessutom att vi till slut väljer livskamraterna, men att valet måste vara varje läsares eget.
  6. Rätten till bovarysmen . ”Lusten och förmågan hos människan att uppfatta sig som en annan än den hon är”, d.v.s det gäller att inte hindra flickan från att samla på Harlekinromaner (bokens exempel), eftersom det oxå tar från henne ”nöjet att av egen kraft avslöja de schabloner som får henne att drömma sig bort”. Pennac menar oxå att det är vårt första tillstånd som läsare, men att vi kommer ifrån det.
  7. Rätten att läsa varsomhelst För att det går att läsa överallt. Eller ja, utom möjligen när man kör bil.
  8. Rätten att läsa här och där.  Pennac menar här och där i böckerna, men jag tycker man kan läsa varsomhelst på fysiska platser oxå. För mig går det bäst att läsa på ställen där man kan sitta. Eller stå, men helst sitta. Det funkar som ett bra sätt att skärma av andra visuella intryck och på ett ögonblick fly(tta) någon annanstans.
  9. Rätten att läsa högt.
  10. Rätten att tiga. ” [Människan] bor tillsammans med andra för att hon är ett flockdjur, men läser fö för att hon vet att hon är ensam. Detta läsande är ett sällskap för henne, som inte tar någon annans plats men som inget annat sällskap skulle kunna ersätta”. Bara för att man läser, så beyder det inte att man vill, eller ska behöva, prata om det. Läsning är en privatsak.

Och om hitta tid för läsning:

Men när jag tittar på mitt dagsschema -vad skall jag dra in på för att få min dagliga lässtund? Kompistiden? Tevetittandet? Förflyttningarna? Familjekvällarna? Läxorna? Var hitta tid för att läsa?  Ett stort problem. Som inte är något. Så fort man ställer sig frågan när man skall få tid att läsa innebär det att man inte har lust till det. För när man tittar närmare på problemet visar det sig att ingen någonsin har tid att läsa… Livet är ett ständigt hinder för läsande…Läsandet är alltid stulen tid. Stulen från va? Låt oss kalla det: plikten att leva…Lästiden, liksom den tid då man älskar, späder ut livstiden. Om man betraktade kärlek ur tidsplaneringsperspektiv – vem skulle då ta sig tid att älska? Vem har tid att vara förälskad? Men har man någonsin sett en förälskad människa som inte har tid att älska? Jag har aldrig haft tid att läsa, men ingenting, absolut ingenting har någonsin kunna hindra mig från att läsa färdigt en roman jag tyckte om. Läsandet är inte avhängigt planeringen av ens sociala liv, det är, liksom kärleken, ett sätt att vara. Frågan  gäller inte att ta reda på om jag har tid eller ej att läsa (tid som ingen för övrigt kommer att ge mig), utan om jag unnar mig lyckan att vara läsare – eller ej.  (s 133-134)

Som sagt, den här är fantastisk! 🙂