You are currently browsing the monthly archive for mars 2008.

Så var det då dags, den sista bokfemman ska skrivas. Temat den här gången var valfritt. Vilket tema som helst, alltså. Inte helt lätt, för en bokfemmefunderare van att tankarna ska styras i en viss riktning.

Funderar ett slag att följa bokidiotens exempel att lista mina favoritfemmor, riktigt bra tänkt för övrigt. En avslutnings- och sorgefemma med en hyllningstwist. Men nej, det kändes inte riktigt rätt. (Jag har faktiskt fortfarande ett par bokfemmor oifyllda, som jag har tänkt ta tag i när jag får tid, lust och inspiration. De är ju faktiskt tidsobundna.) Så vilket tema ska jag välja då?

De senaste dagarna har vi diskuterat mycket böcker, läsning och språk på jobbet. Jag befinner mig i en period där jag bara orkar med Hamiltonböckerna på ljudbok och enbart därför att de är välbekanta och avstressande. Oftast somnar jag ändå mitt i dem på tåget hem. Frustrerat inser jag vad mycket böcker det finns som jag just nu inte orkar läsa (för att intrycken är så många på jobbet -där det för övrigt finns läsning så att jag storknar); vad jag saknar läsningen, att diskutera nylästa böcker och att få ge tips. Och vips, här dök ju temat upp:

Fem böcker jag önskar att jag hade ro och ork att läsa just nu:

  • ”Mandarinerna” av Simone de Beauvoir. För att jag inte vet något om henne, för att jag i första hand är mer intresserad av henne som person och hennes liv än ”Det andra könet” (som iofs heller inte är ointressant).
  • ”A judgement in stone” av Ruth Rendell. Som bokhoras Helena skriver, desarmerar…Rendell hela den traditionella detektivromanens uppbyggnad genom att presentera läsaren mördare, offer och motiv i bokens första mening: Eunice Parchman killed the Coverdale family because she could not read or write. Och då är det ju kört, min nyfikenhet är ju väckt, så jag vill ju läsa vidare, för att få reda på varför jag ska läsa vidare. Vem var Eunice? Varför är hennes analfabetism motiv nog att mörda just the Coverdales? Boken är dessutom föredömligt tunn, 188 sidor (något som höjer min frustrationsgrad liiite till -jag orkar inte ens läsa en relativt tunn bok!)
  • ”The state of Africa” av Martin Meredith (vars efternamn osökt får mig att tänka på Grey’s anatomy, hur mycket jag tycker om den Meredith..konstigt nog ökar detta faktum oxå min längtan efter att läsa boken). Jag har en väääldigt begränsad kunskap om Afrika. Vi läste knappt nåt om den i skolan, annat än att mycket kort beröra koloniernas självständighet. Jag fick upp ögonen för vilken vit fläck den kontinenten representerar på min egen omvärldskarta och inser att jag behöver göra något åt det. För min högst personliga del, alltså. För att jag vill veta. Jag vet inte varifrån jag fick tipset om boken, men läser på en hemsida att den är En politisk inblick i Afrikas strävan till demokrati efter kolonialismen fram till nu. Vilket är precis vad jag behöver fylla på mina kunskaper med.
  • ”Encyclopedia of snow” av Sarah Miano. För att den verkar så fantastiskt fint skriven.
  • ”Flickan under gatan” av Roslund och Hellström. För att den sägs vara en blandvändare.

Vad vill du läsa just nu?

Änteligen har jag tid och lust med en bokfemma! Måndagar har hittills varit heliga bokfemmedagar och har det varit lugnt på kundtjänstfronten, så har jag kunnat sitta och fundera på lämpliga kandidater. Den strategin funkar inte med det nya jobbet, kan jag säga 😉

Men nu är det dags iaf. Veckans femma handlar om resande och främmande kulturer. Min femma följer nedan.

*Shantaram av Gregory Roberts är den allra första jag tänker på. Jag älskade boken och skulle kunna resa till Indien i ett nafs!

*Tusen strålande solar av Khaled Housseini.
*På tunn is av Jenny Diski. Om att resa till Antarktis och samtidigt resa inombords. Kloka tankar om att resa själv i sällskap med människor man inte känner och att vilja dra sig tillbaka istf att ta chansen att umgås. Och vem har inte velat åka till Antarktis? 😉

Hittills har "Breakfast at Tiffany’s" endast varit en låttitel för mig (video med låten av Deep Blue Something kan ni se här). Numera är den, även för mig, en titel på en långnovell av Truman Capote. Jag älskar berättelsens början "jag dras alltid till platser där jag har bott, till husen och trakten omkring." Jag ser framför mig gamla tegelfasader, fuktiga av flera dagars regn, med hala brandstegar och spår av cigarettrök i luften, som om någon rökt en cigarett genom fönstret och just stängt det. "På den tiden föll det mig inte in att skriva om Holly Golightly, och jag skulle troligen aldrig ha kommit på idén, om det inte hade varit för ett samtal som jag hade med Joe Bell och som väckte minnet av henne till liv igen". Vem är han, för det känns instinktivt som en manlig berättare, som tydligen alltid har haft skrivande som syssla väldigt länge och varför skulle Holly vara så fascinerande att skriva om?

En namnlös författare minns mötet med Holly Golightly, vars bot mot "de röda dagarna" är frukost på Tiffany’s. De bor i samma hus, Holly och berättaren, och hon har en irriterande vana att glömma sin nyckel och ringa på hans porttelefon mitt i natten för att bli insläppt. Holly har aldrig haft råd att inhandla något på Tiffany’s, förutom de flådiga visitkorten med "Holly Golightly, Resande" på. Hon bjuder in män av alla de slag till sin våning "på en drink"; män som nästan undantagslöst förälskar sig i henne, hon underhåller och avfärdar dem därefter, utan att ta minsta hänsyn till deras känslor. Hon är barnslig och mogen, elegant men slarvig och väldigt väldigt naiv. Det visar sig att hon är barnhustru till en man som hon har lämnat, förmodligen för äventyrets skull och har barn därhemma på gården, mitt ute i ingenstans.

Första mötet med ms Golightly gör mig irriterad. Hon är barnslig och utnyttjar andra människors godtrogenhet. Hon är egocentrisk och vårdslös med relationerna till andra människor. Hon har alla drag som jag ogillar hos människor. Ändå har hon en viss charm, som gör att jag, lixom de män som uppvaktar henne, dras till henne som en magnet. Det ligger en aura av mystik kring hennes ombytlighet och jag förstår att människor dras till henne. Vem är hon egentligen?

Och var går gränsen mellan att vara naiv och beräknande?

Capote ska enligt förordet ha sagt om novellen som berättarform, att det handlar om att lista ut "vilken som är det mest naturliga sättet att berätta historien". Läsaren kan kontrollera om författaren har lyckats, genom att i efterhand ställa sig frågan "kan man…i efterhand föreställa sig historien annorlunda eller har den tystat din föreställningsförmåga och verkar vara absolut och avslutad?

Min föreställningsförmåga tystas inte alls av "Frukost…", men det beror snarare på berättelsens (och utnyttjandet av formens!) fulländning än på något annat. Min fantasi triggas av den här historien, triggas att fundera mer över Holly och berättaren, fundera om historien skulle gå att utveckla ännu mera. Men mina funderingar väcks för att historien, och utnyttjandet av novellen som form, inte lämnar något mer i övrigt att önska. Mer än att den möjligen skulle ha fått vara längre, jag kommer ju som sagt inte riktigt överens med novellen som format. Den här är dock ett undantag.

(Bokens tre övriga noveller får vänta till en annan dag.)

Testet i nedanstående inlägg gav mig anledning att räkna de olästa böckerna jag har ståendes i bokhyllorna hemma. Jag har hittills bara placerat in dem och tänkt att det är ju inte så många, kanske fem eller så. Max, alltså, för jag läser ju ut böcker hela tiden.

Det var liiite fler. Jag har fyrtio (40!!) olästa böcker. Jag upprepar: f-y-r-t-i-o!

Och ändå känner jag ett skriande behov av att gå på bibblan för att hitta mer läsning..jag är verkligen inte klok.

Hur många olästa böcker har du i hyllan? Och visste du att du hade så många?

Äntligen börjar Martha vakna och inse att hon har gift sig av fel anledning. WW2 tar slut och hon skiljer sig från Anton Hesse, skaffar ett eget självständigt liv och bokar en biljett till England. Hennes pappa blir sjuk, familjen återförenas och det blir tydligt hur mrs Quest enbart lever för andra, ett väldigt bra kvinnoporträtt. Martha inser oxå att hennes generation är "barn av våldet", d.v.s av de två världskrigen och den insikten gör att mycket lossnar för henne (och för läsaren).

Angående titeln, så tycker jag nog att Martha var mer instängd i bok nr 3, för i den här kan vi iaf skönja en ljusning för henne och hon får kraft och möjlighet att ta tag i och förändra sit liv. Allt är inte hopplöst, utan hon inser att hon kan påverka sitt liv, hon inser hur hennes mor har varit, att det inte är hopplöst att förändra sitt liv.

Jämfört med de tidigare böckerna, så är den här låååång. Jag väntar bara på att få reda på hur hon reder sig och jag snabbläser en del. Börjar oxå hitta igen ett mönster: det är alltid mot slutet i böckerna som vändningen kommer.

Har börjat läsa "the four-gated city" men det blev för mycket nytt med nya jobbet, så den väntar vi lite med..

Nu ska här bookcrossas!

Reggade mig idag på http://www.bookcrossing.com och faktiskt redan gjort mitt första ”utsläpp” (eller vad man nu kallar ”release” på svenska..). Utsläpp av böcker, förresten, det låter rätt sympatiskt i mina öron…i ett sådant skulle jag gärna befinna mig 😉

Det ska bli Väldigt Spännande att se om jag får iväg fler böcker och ifall folk hittar mina böcker och noterar det på sidan… hoppas hoppas.

Vad har ni för erfarenheter av bookcrossing?

Livet går just nu i 380 km/h, eftersom precis ALLT är nytt! Nya rutiner med skalskydd, rättssäkerhet, förvaltningslag, utlänningslag, MYCKET landsinformation att plugga in, nya kollegor, komma ihåg matlåda (iofs inte nytt, men på nya jobbet är det inte bara att kuta upp till det gyllne arschlet om man glömmer maten..), komma ihåg namn…. Och alla nya språk! Turkmenska, arabiska, kurdiska…

Så jag orkar inte riktigt blogga. Eller läsa, för den delen. Jag förstår folk som bara läser Metro på pendeln, för mer avancerad läsning än så orkar jag bara inte. Jo, lite i ”Män kan inte våldtas” och ”Mästaren och Margarita” har det oxå blivit. Jag orkar hämta bokreabeställningar (återkommer med lista), bli lite frustrerad över alla nya böcker som bara skriiker efter att bli lästa och att sen däcka med en dumle-klubba framför Roomservice.

Men herregud, så roligt det är! Jag ska bara skaffa mig en övernattningslägenhet, så att jag orkar mer än bara jobba, sova och göra matlåda. Typ att umgås, läsa böcker och typ leva lite.

Efter ett litet uppehåll var det dags för en Doris igen. "A ripple from the storm" är tredje delen i kvintetten om Våldets barn och Martha Quest är numera en frånskild Martha Knowell med en dotter hon inte får träffa. Hon engagerar sig allt djupare i kommunistpartiet och träffar så småningom Anton, en flykting från Hitler-tyskland som hon oxå gifter sig med.

Lessing skildrar så klarsynt kommunistorganisationernas för- och nackdelar (förutom att hon är en fantastisk skildrare av gruppsykologi där många viljor drar åt olika håll). Gruppens grundtanke är god, att inkludera även de svarta i samhällslivet, i fackförbund och i politiska partier med hänvisning till att människor är jämlika. Men det blir en massa ideologiskt tjafs där det organisatoriska hela tiden ska stå över det övriga livet. Att vara kommunist för den här gruppen tycks innebära att man ansluter sig till en grupp i första hand, diskuterar ideologi i andra hand och först i tredje hand ingår i det övriga samhället. Det är oxå den bild jag har av kommunistiska organisationer, ideologi i första hand, realism i andra. Tyvärr innebär det även att kraven på minskad segregering drunkar i skepsism mot kommunism och negligeras.

Vad jag framförallt gillar med Children of violence-serien, förutom språket som får en språknörds hjärta att slå frivolter i bröstet, är närvaron i skildringen av Marthas liv. Är det jobbigt för Martha, så kan man aldrig vara säker på att det kommer att lösa sig. Man får lixom ingen hint vartåt det barkar, eftersom berättaren (och därmed faktiskt oxå läsaren) är så närvarande i nuet att det inte finns utrymme för framåtblickar. Jag jämför med en del chic-lit, där man redan när man börjar läsa lixom vet att det kommer att reda ut sig, att det kommer ett lyckligt slut oavsett hur nattsvart det ter sig för huvudpersonen. Chic-lit-nattsvart är lixom inte riktigt svart, utan svart-light, svart med en hint av glamour och glitter i kanterna. Lessings nattsvarta är nattsvart på riktigt och det är en sån styrka.

Men jag blir så less på Martha. Hon frigör sig från ett äktenskap som kväver henne och gifter sig sen hux flux med en karl som inte är ett dyft bättre. En vän i kommunistgruppen hon är engagerad i har gift sig med en gravid flicka för att rädda hennes, och det kommande barnets, anseende, kan det vara av liknande skäl som Martha gifter sig? Vet hon ens själv varför hon gifter sig?

Både beslutet att gifta sig med Douglas och med Anton fattades utan närmare eftertanke, känns det som. Som om hon bestämde sig för att ta en promenad eller jobba över en kväll, utan att närmare reflektera över konsekvenserna. Varför? Martha längtar ju efter prinsen på den vite springaren som ska komma och rädda henne, men hon är samtidigt medveten om att ingen av de män hon väljer är ens adliga.

Är konventionens makt så stark över henne att hon faller för samhällets normer och gifter sig för att det är det man gör som ung kvinna. Hon har ju skilt sig en gång redan och därmed markerat att hon inte tänker acceptera de rollförväntningar som finns på henne, men sen tycks hon göra helt om och ge vika för dem. Eller? Ser jag henne enbart från min tid, med min tids syn på kvinnor och vad de är kapabla till? Jag förstår henne inte..

Äntligen fick jag tag på den! Även om Ensamhetens vin publicerats sist i kronologisk ordning den här gången, så hör den till Némirovskys tidiga produktion. Vilket jag tycker märks. Jag är helt enkelt inte lika kär i den som i ”Storm över Frankrike” och ”Balen / Höstflugorna”. Det knivskarpa återgivandet av relationer mellan människor är såklart där och den elaka modern likaså. Som i ”Storm…” så låter Némirovsky de små människornas liv påverkas av de stora världshändelserna, i det här fallet första världskriget, ryska revolutionen och det dekandenta tjugotalet på ett väldigt skickligt sätt.

Huvudperson är Héléne är enda barnet i familjen Karol, ett relativt välbärgat par i Ukraina under tidigt 1900-tal. Modern är egocentrisk och ombytlig som hellre är ute om kvällarna än hemma med sin familj och barn. Hon är genuint elak mot Héléne, som för att straffa henne för den boja barnet utgör på moderns liv. Hon ville ju egentligen ha frihet och mäns uppmärksamhet, inte familj och barn. Fadern är spelberoende och sällan närvarande, annat än fysisk, vilket gör stämningen i familjen totalt iskall. Hélénes hat mot modern och dennes älskare styr hennes tillvaro och genomsyrar hela berättelsen. Kriget tar familjen så småningom till Paris till Helene alltid längtar, mycket tack vare de resor som modern tar sig för, men oxå mycket tack vare sin franska guvernant, fröken Rose. De stannar ett tag i Helsingfors som blir den lyckligaste tiden i Hélénes liv. Modern och hennes älskare är sällan närvarande, så Héléne har all tid i världen att åka kälke, umgås med varma och godhjärtade människor och till och med få en friare… Och hela tiden finns tankarna på hämnd där tillsammans med tankar om att ensamhet är detsamma som frihet. Relationer är av ondo och man gör bäst i att undvika dem (inte konstigt att hon resonerar så, med de föräldrarna till förebild…)

Familjekonstellationen känns igen från David Golder och omvärldsglimtarna från Storm. Det är välbekant, men ingen kopia från de andra böckerna (inte sedda i omvänd ordning heller, det är värt att komma ihåg att ”Ensamhetens vin” faktiskt skrevs före ”Storm..” och ”David Golder”). Det sägs att den är starkt självbiografisk och jag imponeras av skärpan i att skildra självupplevda händelser, utan att det blir bittert. Och, som vanligt, är det välskrivet. Slutet blev jag dock riktigt besviken på. Det känns mer som slutet på ett kapitel och boken tynar bara bort. Visst är jag glad för Hélénes skull, men…nej, jag hade faktiskt väntat mig mer. Typ ett slut i stil med det i ”Balen”. Ensamhetens vin är ack läsvärd ändå.

Diski fortsätter sitt resande i den här boken och nu till tre ställen: Nya Zeeland, engelska landsbygden och svenska Lappland. Den första resan föranleds av en inbjudan till en författarfestival, så Diski tar chansen att utforska lite mer av ett land som hon inte kommer att se så mycket mer av. Resan till Lappland gör hon för BBC:s räkning för att hon vill uppleva mörker och kyla, något hon lite tycks ångra när hon verkligen får prova på vad kyla är. Jag uppskattar att hon klarsynt ser samernas researrangemang för vad de är: sätt att tjäna pengar på, sätt att överleva. Det märks tydligt när hon inte vill besöka en eller annan plats som står i programmet, men där samernas svar på hennes fråga om hon måste, säger att jo, det behöver du, för att det står i programmet. Deltagandet sker på deras villkor, punkt. 🙂

Förutom skildringarn från dessa resor finns en novell Diski skrev om resande för BBC. Den är min favorit i hela boken, för den fångar Diski i ett nötskal som den verkligt motvillige resenären. Hela boken väcker tankar om resande. Tidigare har jag alltid satt likhetstecken mellan att inte vilja resa och att inte vilja uppleva nya saker, så jag har inte riktigt förstått hur Diski tänker. Hon är ju nyfiken, så varför är hon så ovillig till resande? Nu inser jag ju att det kan bero på en ovilja till det fysiskt förflyttande av kroppen. Av bekvämlighet eller lathet, eller vad man ska säga. Att bara har förflyttat kroppen till en ny geografisk plats innebär förstås inte att man automatiskt gör nya erfarenheter.

Diski skriver: Enligt mina erfarenheter blir den märkligaste tillvaro normal, alldaglig och ordinär om den är ens egen (s 16) och för henne är en resa i väg till något annat, något som per definition inte är ens egen tillvaro. En yttre resa i kombination med en inre resa, alltså. Vidare skriver hon att avståndet i kilometer mellan en och plats och en annan inte har med avstånd att göra: ...trots att det tar lika lång tid att flyga till Manchester som till Paris, [är jag] någon annanstans på Orlyflygplatsen, men när jag dimper ned på Manchester befinner jag mig bara på en plats där jag händelsevis inte råkar bo. Det påminner mer om det där användbara oöversättliga ordet Freud använde så flitigt: oheimlich. Ohemlik, bokstavligt talat…För mig innebär det att vara borta från det hemtama i kombinationen med en väldigt speciell och stark känsla av vilsenhet som jag inte kan låta bli att definiera som hemlängtan. (s 16) Definitionen av ohemlik för mig är bitvis lik Diskis: att vara borta från det hemtama i kombination med en stark och speciell känsla av nyfikenhet, anonymitet och äventyr. Hemlängtan kan jag visst känna, men den är en känsla skild från den speciella äventyrskänslan som resande för mig innebär.

En charterresa kan få tjäna som exempel på skillnaden mellan att resa och att förflytta sig. Man reser med flygplan som man har sett tidigare, likaså skiljer sig inte flygplatser och transferbussar så mycket åt. Hotellet kan vara lite speciellt, som att man inte får spola ner toalettpapper i toan, men i övrigt funkar det som andra hotell. Klimatet är kanske varmare än det svenska, rätterna på restaurangernas menyer något annorlunda och personal som talar annorlunda. Man tillbringar dagarna med att bada och sola, i en värme och i hav/pool som inte är välbekanta. Sen går man kanske ut och festar, på barer där det finns annat att dricka till andra priser och med spännande inslag som utkastare till exempel.

Har man, om man har gjort en charterresa till exempelvis Grekland med ovanstående agenda, verkligen rest? Har man inte bara förflyttat sig? Jag tycker man med ovanstående upplägg lika gärna kan ersätta ”Grekland” med ”x” och låta ”x” stå för allt från Gotland, Österlen, Öland, den norrbottniska skärgården, Grekland till Kanarieholmarna. (Såklart kan charterresor vara en resa, bara inte så mycket för mig…)

Å andra sidan kan en resa från Linkeboda till Gränna vara både en resa och en förflyttning. Är det första gången jag är i Gränna kan det vara en resa, d.v.s. en upplevelse av något som inte är hemtamt, färjetrafiken över till Visingsö till exempel, men pendlar jag till Gränna för att det arbete jag har innebär kundkontakter i den staden, så blir det mer av en förflyttning. Då blir Gränna hemtamt. Och en resa från Linköping till Gränna är förmodligen en mindre resa än en från Linköping till, säg Irak eller Afghanistan, för att det sociala och kulturella avståndet är större.

%d bloggare gillar detta: