You are currently browsing the monthly archive for april 2008.

Just nu är det rätt bedrövligt tyst i den här boklådan, faktiskt.

Igår startade jag inte ens datorn när jag kom hem. Att läsa innan jag somnar är inte att tänka på, kudden hinner slå mig medvetslös innan jag hinner ta upp en bok, ens. Det här med att ens läsa andra bloggar är knappt att tänka på, kanske att jag vågar stjäla mig ett par minuters slösurfande nån kväll när jag är mindre trött…

Klockan ringer 04.35 varje morgon och jag är oftast hemma strax innan 18.30. Och då har jag ”bara” hunnit med 18 minuters flex under dagen. Jag visste iofs att det skulle bli tidiga morgnar när jag tog det här jobbet, men att jag skulle vara så här trött hade jag inte planerat.

Om ca snart börjar jag dock veckopendla och då hoppas jag att ordningen återställs. Har hittat en liten söt lägenhet som jag förhoppningsvis får tillgång till redan nästa vecka. Då får jag cykelavstånd till jobbet, fransk balkong och min så hett efterlängtade nattsömn (my goodness, hur ska det gå om jag blir förälder en vacker dag, jag kommer ju att behöva kärlekslyan för att sova ut emellanåt 😉 )

Förutom ynk och gnäll vad gäller sömn, så är livet faktiskt ganska snällt. Glasspremiären gjordes t.ex i söndags och jag konstaterade häromdagen att jag har råd att åka på Bokmässan i höst -det ni 🙂

Men vi hörs mer när jag har vaknat, ska vi säga så?

Annonser

Blogg.se verkar ha trasslat till det för sig och i stället för att vänta och se hur det går, så flyttar jag hit istället! Jag har läst mycket gott om WordPress, det finns snygga teman att välja mellan om man inte är så flink i sina hacker-fingrar och det känns bra. Jag ska försöka flytta över mina gamla inlägg hit oxå, så att allt kan finnas på samma ställe.

Så häpp, från och med nu, så finns jag här! Välkommen hit oxå, förstås

Bodil är en klok kvinna som i "Vunnet och försvunnet" skriver om vad dagens tidsuppfattning får för konsekvenser för oss som mänskliga varelser. Hon ifrågasätter det eviga rusandet; flexibiliteten som ideal och att vi ständigt bombarderas av information. Vad har hänt med saker som måste få ta tid, frågar hon sig (och jag mig). Tillit till andra människor, kreativitet som sporras av att ha tråkigt och drömmar.

Hon introducerar begreppet "förändringsskyddade rum". Fysiska rum som man skulle få krypa in i, som var helt skyddade från "’utvecklingen’". Hon pratar om de både i arbetslivet och i privatlivet och det är i den senare bemärkelsen jag främst uppskattar tanken. För att orka med förändringar, rus och flexibilitet i arbetslivet, det offentliga, så behöver hemmet, det privata, i viss mån vara förändringsskyddat.

Vårt sovrum är för mig förändringsskyddat. Böckerna på sängbordet och ljudboken i cd-spelaren förändras förstås, men sysselsättningarna i rummet är de samma. Passion och lugn i en märklig, men ytterst fungerande kombination. TV:n är absolut bannlyst; radio finns som tillval, men är faktiskt oftast avstängd. Min mobil är portförbjuden; vanlig telefon finns (i händelse av samtal mitt i natten..används sparsamt). Väggarna är vilsamt vita och gardiner och tavlor valda med omsorg för att endast vara såna som vi verkligen verkligen tycker om. Ljuset varmt och oxå valt med omsorg.

Jönsson skriver oxå om vad mobiltelefonen har gjort med oss. Att det är ett sätt för oss att kontrollera flocken; både att vi fortfarande ingår i den, trots vår fysiska bortavaro, och att kontrollera så att andra delar av flocken sköter sig, trots bortavaro. Men oxå att det drabbas oss, eftersom avstånd försvinner. Vi kan alltid bli nådda (=stressfaktor).

Hon ger konkreta tips på vad man kan göra för att motverka de negativa effekter dagens samhälle har på oss, men ger oxå mycket tankemat för att själv börja fundera vidare på vad vi själva vill. Kanske är det den viktigaste lärdomen av den här boken: att människan idag inte hinner fundera över sig själv och sina egna val, eftersom hon bombarderas av information och valmöjligheter att hon tar den lättaste vägen ut och anpassar sig efter andra. Till vilken nytta, kan man fundera?

"Pappersväggar" är en novellsamling som avslutas med en slutgiltig lösning på problemet med de omlevande, d.v.s "Hanteringen av odöda". Jag kommer, som bekant, inte överens med noveller, men de här är ett undantag. "Ajvide Lindqvist" och "mera ‘Hanteringen av odöda’" väger den här gången tyngre än "novell". Mycket tyngre. Fast den här gången ger jag oxå boken en chans jag inte har gett andra novellsamlingar. Efter varje historia stänger jag boken, drar ett par djupa andetag och försöker mentalt stänga berättelsen, så att en ny novell ska kunna upplevas från någon sorts noll-läge. Jag vill ju tycka om "Pappersväggar", lika mycket som jag har tyckt om hans tidigare böcker.

Kanske är det Lindqvist, kanske är det andetagen, för för en gångs skull, så upplever jag de korta historier jag läser som fulländade berättelser; det som Truman Capote beskrev som den form "…som är det mest naturliga sättet att berätta historien". Jag tyckte visserligen att Capote hade använt novellformen väl i "Frukost på Tiffany’s", men Ajvide Lindqvist gör det i mina ögon ännu bättre. Han har fördel av att jag har gillat allt jag har läst av honom tidigare; att mitt sociologjag triggas av hans historier. Han har fördel av att historierna är placerade i ett samhälle jag känner till, en tid jag känner till. Men det han vinner på är den fullständigt makalösa historieberättandet. När jag har läst ett par noveller, så tänker jag att boken skulle kunna vara en perfekt högläsningsbok mellan älskade i en stuga under ett regnväder. I efterordet skriver sen Ajvide att allt är skrivet till hans Mia, just för att läsas högt.

Min favoritnovell i boken är "Gräns", om en kvinna med förmåga att känna på sig vad människor döljer. Hon jobbar därför i tullen och är välkänd (ökänd) och flitigt anlitad. Och hon har aldrig fel. En dag haffar hon en man i tullen som hon känner döljer något. Men han har inget i med sig. Inget för mycket, inget olagligt, ingenting! Dessutom kysser han henne på kinden när han går igen. Och hon blir skakad "to the core". De stöter på varandra flera gånger sedan och det visar sig att de är mer lika än vad hon någonsin har kunnat tro. Hon är utstött socialt, eftersom hennes ansikte är vanställt sedan ett åsknedslag. Hon bor med en karl, mest för att ha sällskap, misstänker jag. En karl som inte är speciellt trevlig alls. Porträttet av Tina är så kärleksfullt utmejslat och så varsamt framlagt. Även om avundsjuka, olycka, missnöje, osäkerhet oxå finns med, lika fint utmejslade och tydligt presenterade, så lämnar berättelsen kvar en känsla av hopp. Som det hopp om vackert väder inför en fjällresa som väcks när regnet har dragit förbi och solen kommer fram: det kommer att bli bra ändå.

Det bästa kvarstår så till sist. Pappersväggar. Den slutgiltiga hanteringen av odöda. Och det är ett bra slut. Ett Ajvidiskt slut, där det som hade kunnat vara banalt blir det enda möjliga, efter att man har kommit över förvåningen.

I "Pappersväggar" visas på nytt det geniala i Ajvide Lindqvists skrivande. Lägg till något fullständigt osannolikt i en helt vardagligt liv och så är skräcken där. Människor är ju vanedjur och vad är mer skrämmande än välbekantheter i ens vardag som slutar fungera? Min upplevelse av skräck (framförallt skräckfilmer) är att det mest blir töntigt och överdrivet. Zombies, troll, hus som lever och annat skräckrelaterat kan lätt kännas så infogat, så artificiellt, som att det inte hör till. Ajvides skräck hör heller inte till, definitionsmässigt, men den känns inte infogad, påklistrad, utan äkta. "Pappersväggar" är dessutom lågmäld skräck. Det blir inte hemskt, utan mest..en berättelse om en annorlunda dimension av vardagslivet.

DN:s Maria Schottenius skriver om boken "Med känslighet och precision framställer han en samtid och en tidskänsla som bara riktigt medvetna författare kan. Förorten är pizza och sömniga rutiner. Delvis. Men inte bara." Ajvide är medveten. Han är en god iakttagare och han är en god berättare. Vilket gör det här till en av få novellsamlingar jag gillat ordentligt!

Tekoppen satte ord på mina känslor, ja, man kan tom säga att hon gav mitt tillstånd en diagnos. LN. Litterär Nedstämdhet, aka BokDepression. Inget är roligt att läsa längre, så jag gör det inte. Jo, jag tittar på orden i ”De osannolika systrarna Mitford” och stör mig på författarens närvaro i boken. Hon märks för lite för att det ska tillföra berättelsen något, men för mycket, så att det stör. Sen drar hon kvasisociologiska slutsatser som jag inte tycker att hon har belägg för. Och sen somnar jag. Har flera kvällar i rad tänkt lägga en penna vid sängen, så att jag ska markera styckena jag irriterar mig på, men glömmer bort det.

På jobbet trycker jag in en massa information, som är superintressant, men som gör att huvudet hotar att explodera ca en timme innan eftermiddagsfikat, d.v.s för tidigt för att man ska få gå hem. På tåget berättar Tomas Bolme Hamiltonhistorier i mina öron, befriande igenkännande, och det är som terapi. Kanske orkar jag läsa tidningen när jag kommer hem sen, men oftast inte. Elände får jag höra nog av på jobbet, och faktiskt är det ett jobb där man blir hyfsat informerad om världshändelser. Det jag saknar är att mitt närområde inte hör till den världen. Så jag hade till exempel missat att LHC är i slutspelsfinal… (nej, mitt hockeyintresse är inte jättestort, nej).

”Analys av ett mord” och ”Babylons gator” ligger bredvid skrivbordet och bara väntar på att bli slukade. Fast jag vill mest räcka ut tungan åt dem. Det känns bara besvärligt att läsa. Jobbigt. Som att det är ett måste. Och läsningen ska inte vara ett måste för mig. Den ska vara njutningsfylld, full av passion, lust och glädje.

Istället läser jag bloggar, shoppar varma koftor på bloppisar, kramas och försöker tänka att snart är det vår. Men jag saknar ju läsningen, min snuttefilt, och det gör mig ju mer nedstämd.

Sådär, nu har vi gnällt av oss, då går vi och gör oss ett glas iste och ser vad som händer sen.

%d bloggare gillar detta: