You are currently browsing the category archive for the ‘Inlägg från gamla bloggen’ category.
mm, den här veckans bokfemma ska jag suga riktigt länge på!
Den här veckan handlar det om att välja böcker man associerar till ordet ”mamma”. Jag tycker mycket mycket om min mamma och det finns massor av böcker jag förknippar med henne! (och det inte bara för att hon jobbar som bibliotekarie (f.ö hennes drömjobb!)).
Jag återkommer… 🙂
Bodil är en klok kvinna som i "Vunnet och försvunnet" skriver om vad dagens tidsuppfattning får för konsekvenser för oss som mänskliga varelser. Hon ifrågasätter det eviga rusandet; flexibiliteten som ideal och att vi ständigt bombarderas av information. Vad har hänt med saker som måste få ta tid, frågar hon sig (och jag mig). Tillit till andra människor, kreativitet som sporras av att ha tråkigt och drömmar.
Hon introducerar begreppet "förändringsskyddade rum". Fysiska rum som man skulle få krypa in i, som var helt skyddade från "’utvecklingen’". Hon pratar om de både i arbetslivet och i privatlivet och det är i den senare bemärkelsen jag främst uppskattar tanken. För att orka med förändringar, rus och flexibilitet i arbetslivet, det offentliga, så behöver hemmet, det privata, i viss mån vara förändringsskyddat.
Vårt sovrum är för mig förändringsskyddat. Böckerna på sängbordet och ljudboken i cd-spelaren förändras förstås, men sysselsättningarna i rummet är de samma. Passion och lugn i en märklig, men ytterst fungerande kombination. TV:n är absolut bannlyst; radio finns som tillval, men är faktiskt oftast avstängd. Min mobil är portförbjuden; vanlig telefon finns (i händelse av samtal mitt i natten..används sparsamt). Väggarna är vilsamt vita och gardiner och tavlor valda med omsorg för att endast vara såna som vi verkligen verkligen tycker om. Ljuset varmt och oxå valt med omsorg.
Jönsson skriver oxå om vad mobiltelefonen har gjort med oss. Att det är ett sätt för oss att kontrollera flocken; både att vi fortfarande ingår i den, trots vår fysiska bortavaro, och att kontrollera så att andra delar av flocken sköter sig, trots bortavaro. Men oxå att det drabbas oss, eftersom avstånd försvinner. Vi kan alltid bli nådda (=stressfaktor).
Hon ger konkreta tips på vad man kan göra för att motverka de negativa effekter dagens samhälle har på oss, men ger oxå mycket tankemat för att själv börja fundera vidare på vad vi själva vill. Kanske är det den viktigaste lärdomen av den här boken: att människan idag inte hinner fundera över sig själv och sina egna val, eftersom hon bombarderas av information och valmöjligheter att hon tar den lättaste vägen ut och anpassar sig efter andra. Till vilken nytta, kan man fundera?
"Pappersväggar" är en novellsamling som avslutas med en slutgiltig lösning på problemet med de omlevande, d.v.s "Hanteringen av odöda". Jag kommer, som bekant, inte överens med noveller, men de här är ett undantag. "Ajvide Lindqvist" och "mera ‘Hanteringen av odöda’" väger den här gången tyngre än "novell". Mycket tyngre. Fast den här gången ger jag oxå boken en chans jag inte har gett andra novellsamlingar. Efter varje historia stänger jag boken, drar ett par djupa andetag och försöker mentalt stänga berättelsen, så att en ny novell ska kunna upplevas från någon sorts noll-läge. Jag vill ju tycka om "Pappersväggar", lika mycket som jag har tyckt om hans tidigare böcker.
Kanske är det Lindqvist, kanske är det andetagen, för för en gångs skull, så upplever jag de korta historier jag läser som fulländade berättelser; det som Truman Capote beskrev som den form "…som är det mest naturliga sättet att berätta historien". Jag tyckte visserligen att Capote hade använt novellformen väl i "Frukost på Tiffany’s", men Ajvide Lindqvist gör det i mina ögon ännu bättre. Han har fördel av att jag har gillat allt jag har läst av honom tidigare; att mitt sociologjag triggas av hans historier. Han har fördel av att historierna är placerade i ett samhälle jag känner till, en tid jag känner till. Men det han vinner på är den fullständigt makalösa historieberättandet. När jag har läst ett par noveller, så tänker jag att boken skulle kunna vara en perfekt högläsningsbok mellan älskade i en stuga under ett regnväder. I efterordet skriver sen Ajvide att allt är skrivet till hans Mia, just för att läsas högt.
Min favoritnovell i boken är "Gräns", om en kvinna med förmåga att känna på sig vad människor döljer. Hon jobbar därför i tullen och är välkänd (ökänd) och flitigt anlitad. Och hon har aldrig fel. En dag haffar hon en man i tullen som hon känner döljer något. Men han har inget i med sig. Inget för mycket, inget olagligt, ingenting! Dessutom kysser han henne på kinden när han går igen. Och hon blir skakad "to the core". De stöter på varandra flera gånger sedan och det visar sig att de är mer lika än vad hon någonsin har kunnat tro. Hon är utstött socialt, eftersom hennes ansikte är vanställt sedan ett åsknedslag. Hon bor med en karl, mest för att ha sällskap, misstänker jag. En karl som inte är speciellt trevlig alls. Porträttet av Tina är så kärleksfullt utmejslat och så varsamt framlagt. Även om avundsjuka, olycka, missnöje, osäkerhet oxå finns med, lika fint utmejslade och tydligt presenterade, så lämnar berättelsen kvar en känsla av hopp. Som det hopp om vackert väder inför en fjällresa som väcks när regnet har dragit förbi och solen kommer fram: det kommer att bli bra ändå.
Det bästa kvarstår så till sist. Pappersväggar. Den slutgiltiga hanteringen av odöda. Och det är ett bra slut. Ett Ajvidiskt slut, där det som hade kunnat vara banalt blir det enda möjliga, efter att man har kommit över förvåningen.
I "Pappersväggar" visas på nytt det geniala i Ajvide Lindqvists skrivande. Lägg till något fullständigt osannolikt i en helt vardagligt liv och så är skräcken där. Människor är ju vanedjur och vad är mer skrämmande än välbekantheter i ens vardag som slutar fungera? Min upplevelse av skräck (framförallt skräckfilmer) är att det mest blir töntigt och överdrivet. Zombies, troll, hus som lever och annat skräckrelaterat kan lätt kännas så infogat, så artificiellt, som att det inte hör till. Ajvides skräck hör heller inte till, definitionsmässigt, men den känns inte infogad, påklistrad, utan äkta. "Pappersväggar" är dessutom lågmäld skräck. Det blir inte hemskt, utan mest..en berättelse om en annorlunda dimension av vardagslivet.
DN:s Maria Schottenius skriver om boken "Med känslighet och precision framställer han en samtid och en tidskänsla som bara riktigt medvetna författare kan. Förorten är pizza och sömniga rutiner. Delvis. Men inte bara." Ajvide är medveten. Han är en god iakttagare och han är en god berättare. Vilket gör det här till en av få novellsamlingar jag gillat ordentligt!
Tekoppen satte ord på mina känslor, ja, man kan tom säga att hon gav mitt tillstånd en diagnos. LN. Litterär Nedstämdhet, aka BokDepression. Inget är roligt att läsa längre, så jag gör det inte. Jo, jag tittar på orden i ”De osannolika systrarna Mitford” och stör mig på författarens närvaro i boken. Hon märks för lite för att det ska tillföra berättelsen något, men för mycket, så att det stör. Sen drar hon kvasisociologiska slutsatser som jag inte tycker att hon har belägg för. Och sen somnar jag. Har flera kvällar i rad tänkt lägga en penna vid sängen, så att jag ska markera styckena jag irriterar mig på, men glömmer bort det.
På jobbet trycker jag in en massa information, som är superintressant, men som gör att huvudet hotar att explodera ca en timme innan eftermiddagsfikat, d.v.s för tidigt för att man ska få gå hem. På tåget berättar Tomas Bolme Hamiltonhistorier i mina öron, befriande igenkännande, och det är som terapi. Kanske orkar jag läsa tidningen när jag kommer hem sen, men oftast inte. Elände får jag höra nog av på jobbet, och faktiskt är det ett jobb där man blir hyfsat informerad om världshändelser. Det jag saknar är att mitt närområde inte hör till den världen. Så jag hade till exempel missat att LHC är i slutspelsfinal… (nej, mitt hockeyintresse är inte jättestort, nej).
”Analys av ett mord” och ”Babylons gator” ligger bredvid skrivbordet och bara väntar på att bli slukade. Fast jag vill mest räcka ut tungan åt dem. Det känns bara besvärligt att läsa. Jobbigt. Som att det är ett måste. Och läsningen ska inte vara ett måste för mig. Den ska vara njutningsfylld, full av passion, lust och glädje.
Istället läser jag bloggar, shoppar varma koftor på bloppisar, kramas och försöker tänka att snart är det vår. Men jag saknar ju läsningen, min snuttefilt, och det gör mig ju mer nedstämd.
Sådär, nu har vi gnällt av oss, då går vi och gör oss ett glas iste och ser vad som händer sen.
Så var det då dags, den sista bokfemman ska skrivas. Temat den här gången var valfritt. Vilket tema som helst, alltså. Inte helt lätt, för en bokfemmefunderare van att tankarna ska styras i en viss riktning.
Funderar ett slag att följa bokidiotens exempel att lista mina favoritfemmor, riktigt bra tänkt för övrigt. En avslutnings- och sorgefemma med en hyllningstwist. Men nej, det kändes inte riktigt rätt. (Jag har faktiskt fortfarande ett par bokfemmor oifyllda, som jag har tänkt ta tag i när jag får tid, lust och inspiration. De är ju faktiskt tidsobundna.) Så vilket tema ska jag välja då?
De senaste dagarna har vi diskuterat mycket böcker, läsning och språk på jobbet. Jag befinner mig i en period där jag bara orkar med Hamiltonböckerna på ljudbok och enbart därför att de är välbekanta och avstressande. Oftast somnar jag ändå mitt i dem på tåget hem. Frustrerat inser jag vad mycket böcker det finns som jag just nu inte orkar läsa (för att intrycken är så många på jobbet -där det för övrigt finns läsning så att jag storknar); vad jag saknar läsningen, att diskutera nylästa böcker och att få ge tips. Och vips, här dök ju temat upp:
Fem böcker jag önskar att jag hade ro och ork att läsa just nu:
- ”Mandarinerna” av Simone de Beauvoir. För att jag inte vet något om henne, för att jag i första hand är mer intresserad av henne som person och hennes liv än ”Det andra könet” (som iofs heller inte är ointressant).
- ”A judgement in stone” av Ruth Rendell. Som bokhoras Helena skriver, desarmerar…Rendell hela den traditionella detektivromanens uppbyggnad genom att presentera läsaren mördare, offer och motiv i bokens första mening: Eunice Parchman killed the Coverdale family because she could not read or write. Och då är det ju kört, min nyfikenhet är ju väckt, så jag vill ju läsa vidare, för att få reda på varför jag ska läsa vidare. Vem var Eunice? Varför är hennes analfabetism motiv nog att mörda just the Coverdales? Boken är dessutom föredömligt tunn, 188 sidor (något som höjer min frustrationsgrad liiite till -jag orkar inte ens läsa en relativt tunn bok!)
- ”The state of Africa” av Martin Meredith (vars efternamn osökt får mig att tänka på Grey’s anatomy, hur mycket jag tycker om den Meredith..konstigt nog ökar detta faktum oxå min längtan efter att läsa boken). Jag har en väääldigt begränsad kunskap om Afrika. Vi läste knappt nåt om den i skolan, annat än att mycket kort beröra koloniernas självständighet. Jag fick upp ögonen för vilken vit fläck den kontinenten representerar på min egen omvärldskarta och inser att jag behöver göra något åt det. För min högst personliga del, alltså. För att jag vill veta. Jag vet inte varifrån jag fick tipset om boken, men läser på en hemsida att den är En politisk inblick i Afrikas strävan till demokrati efter kolonialismen fram till nu. Vilket är precis vad jag behöver fylla på mina kunskaper med.
- ”Encyclopedia of snow” av Sarah Miano. För att den verkar så fantastiskt fint skriven.
- ”Flickan under gatan” av Roslund och Hellström. För att den sägs vara en blandvändare.
Vad vill du läsa just nu?
Änteligen har jag tid och lust med en bokfemma! Måndagar har hittills varit heliga bokfemmedagar och har det varit lugnt på kundtjänstfronten, så har jag kunnat sitta och fundera på lämpliga kandidater. Den strategin funkar inte med det nya jobbet, kan jag säga 😉
Men nu är det dags iaf. Veckans femma handlar om resande och främmande kulturer. Min femma följer nedan.
*Shantaram av Gregory Roberts är den allra första jag tänker på. Jag älskade boken och skulle kunna resa till Indien i ett nafs!
*Tusen strålande solar av Khaled Housseini.
*På tunn is av Jenny Diski. Om att resa till Antarktis och samtidigt resa inombords. Kloka tankar om att resa själv i sällskap med människor man inte känner och att vilja dra sig tillbaka istf att ta chansen att umgås. Och vem har inte velat åka till Antarktis? 😉
Hittills har "Breakfast at Tiffany’s" endast varit en låttitel för mig (video med låten av Deep Blue Something kan ni se här). Numera är den, även för mig, en titel på en långnovell av Truman Capote. Jag älskar berättelsens början "jag dras alltid till platser där jag har bott, till husen och trakten omkring." Jag ser framför mig gamla tegelfasader, fuktiga av flera dagars regn, med hala brandstegar och spår av cigarettrök i luften, som om någon rökt en cigarett genom fönstret och just stängt det. "På den tiden föll det mig inte in att skriva om Holly Golightly, och jag skulle troligen aldrig ha kommit på idén, om det inte hade varit för ett samtal som jag hade med Joe Bell och som väckte minnet av henne till liv igen". Vem är han, för det känns instinktivt som en manlig berättare, som tydligen alltid har haft skrivande som syssla väldigt länge och varför skulle Holly vara så fascinerande att skriva om?
En namnlös författare minns mötet med Holly Golightly, vars bot mot "de röda dagarna" är frukost på Tiffany’s. De bor i samma hus, Holly och berättaren, och hon har en irriterande vana att glömma sin nyckel och ringa på hans porttelefon mitt i natten för att bli insläppt. Holly har aldrig haft råd att inhandla något på Tiffany’s, förutom de flådiga visitkorten med "Holly Golightly, Resande" på. Hon bjuder in män av alla de slag till sin våning "på en drink"; män som nästan undantagslöst förälskar sig i henne, hon underhåller och avfärdar dem därefter, utan att ta minsta hänsyn till deras känslor. Hon är barnslig och mogen, elegant men slarvig och väldigt väldigt naiv. Det visar sig att hon är barnhustru till en man som hon har lämnat, förmodligen för äventyrets skull och har barn därhemma på gården, mitt ute i ingenstans.
Första mötet med ms Golightly gör mig irriterad. Hon är barnslig och utnyttjar andra människors godtrogenhet. Hon är egocentrisk och vårdslös med relationerna till andra människor. Hon har alla drag som jag ogillar hos människor. Ändå har hon en viss charm, som gör att jag, lixom de män som uppvaktar henne, dras till henne som en magnet. Det ligger en aura av mystik kring hennes ombytlighet och jag förstår att människor dras till henne. Vem är hon egentligen?
Och var går gränsen mellan att vara naiv och beräknande?
Capote ska enligt förordet ha sagt om novellen som berättarform, att det handlar om att lista ut "vilken som är det mest naturliga sättet att berätta historien". Läsaren kan kontrollera om författaren har lyckats, genom att i efterhand ställa sig frågan "kan man…i efterhand föreställa sig historien annorlunda eller har den tystat din föreställningsförmåga och verkar vara absolut och avslutad?
Min föreställningsförmåga tystas inte alls av "Frukost…", men det beror snarare på berättelsens (och utnyttjandet av formens!) fulländning än på något annat. Min fantasi triggas av den här historien, triggas att fundera mer över Holly och berättaren, fundera om historien skulle gå att utveckla ännu mera. Men mina funderingar väcks för att historien, och utnyttjandet av novellen som form, inte lämnar något mer i övrigt att önska. Mer än att den möjligen skulle ha fått vara längre, jag kommer ju som sagt inte riktigt överens med novellen som format. Den här är dock ett undantag.
(Bokens tre övriga noveller får vänta till en annan dag.)
Testet i nedanstående inlägg gav mig anledning att räkna de olästa böckerna jag har ståendes i bokhyllorna hemma. Jag har hittills bara placerat in dem och tänkt att det är ju inte så många, kanske fem eller så. Max, alltså, för jag läser ju ut böcker hela tiden.
Det var liiite fler. Jag har fyrtio (40!!) olästa böcker. Jag upprepar: f-y-r-t-i-o!
Och ändå känner jag ett skriande behov av att gå på bibblan för att hitta mer läsning..jag är verkligen inte klok.
Hur många olästa böcker har du i hyllan? Och visste du att du hade så många?
Äntligen börjar Martha vakna och inse att hon har gift sig av fel anledning. WW2 tar slut och hon skiljer sig från Anton Hesse, skaffar ett eget självständigt liv och bokar en biljett till England. Hennes pappa blir sjuk, familjen återförenas och det blir tydligt hur mrs Quest enbart lever för andra, ett väldigt bra kvinnoporträtt. Martha inser oxå att hennes generation är "barn av våldet", d.v.s av de två världskrigen och den insikten gör att mycket lossnar för henne (och för läsaren).
Angående titeln, så tycker jag nog att Martha var mer instängd i bok nr 3, för i den här kan vi iaf skönja en ljusning för henne och hon får kraft och möjlighet att ta tag i och förändra sit liv. Allt är inte hopplöst, utan hon inser att hon kan påverka sitt liv, hon inser hur hennes mor har varit, att det inte är hopplöst att förändra sitt liv.
Jämfört med de tidigare böckerna, så är den här låååång. Jag väntar bara på att få reda på hur hon reder sig och jag snabbläser en del. Börjar oxå hitta igen ett mönster: det är alltid mot slutet i böckerna som vändningen kommer.
Har börjat läsa "the four-gated city" men det blev för mycket nytt med nya jobbet, så den väntar vi lite med..
Nu ska här bookcrossas!
Reggade mig idag på http://www.bookcrossing.com och faktiskt redan gjort mitt första ”utsläpp” (eller vad man nu kallar ”release” på svenska..). Utsläpp av böcker, förresten, det låter rätt sympatiskt i mina öron…i ett sådant skulle jag gärna befinna mig 😉
Det ska bli Väldigt Spännande att se om jag får iväg fler böcker och ifall folk hittar mina böcker och noterar det på sidan… hoppas hoppas.
Vad har ni för erfarenheter av bookcrossing?
Camillas boklåda 