You are currently browsing the category archive for the ‘Recensionsex’ category.

Den franske löjtnantens kvinna är min första John Fowles. Det är oxå lokalbefolkningens benämning på en socialt utstött kvinna i byn Lyme Regis och, självklart, bokens huvudperson. Hon heter egentligen Sarah Woodruff och är så otidsenlig i det viktorianska samhället hon är utstött från. Så självständig, så egensinnig. Det är som…komme hon från en annan… modernare tidsålder. Den unge fossilletande adelsmannen Charles Smithson förälskar sig handlöst i henne. Men han är förlovad. Och hon är en utstött kvinna av en annan klass. I ett samhälle så hårt reglerat av konventioner och socialt tryck. Där sociala normer och koder så totalt reglerar umgänget människor emellan.

Charles slår till slut upp sin förlovning för Sarahs skull. I tron att han ska få henne. I tron att om han bara handlar enligt tidens konventioner så kommer hon att svara enligt tidens konventioner, så förutsägbar som tiden är.

Ung reflekterande man fast i viktorianskt samhälle möter självständig kvinna som fullständigt struntar i konvenansen och går sin egen väg. Ung man blir handlöst förälskad och gör allt för att få självständig kvinna. I bok skriven av fräck författare som inte tvekar att leka med romanen som form, skriva in sig själv i boken eller tilltala och diskutera lite med läsaren. Uppfriskande.

Jag lider ibland med Charles där han utsätts för Fowles sätt att slänga in en kvinna med (åtm) 1960-talsåsikter i hans ack så reglerade sociala liv. Och fullständigt vända upp och ner på det. Det visar å andra sidan med all önskvärd tydlighet hur fast Charles som man är i sin egen tid. Och hur roligt det blir att kontrastera tidsåldrar mot varandra för att visa det. Emellanåt har boken några trista transportsträckor, men de uppvägs av formen och historien. En riktigt riktigt bra läsupplevelse!

Recensionsexemplar från Bonniers.

Annonser

Kanske har jag idag fått mina finaste böcker. Som jag vill ha ståendes på en boklist i blickfånget, vill bli sedd läsandes i folkvimlet/på bussen/varsomhelst och framför allt ta i. De är så taktila, så oerhört sköna att ta i. Det är böcker jag tänker mig kommer att bli vackert nötta när de är vällästa.

Från Bonnier Pocket och deras Klassikerserie fick jag erbjudande om att beställa och sedan levererat som läsprov:

Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg

Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles

Jag är faktiskt sugen på att även LÄSA själva böckerna, det är jag. Faktiskt. Men omslagen, omslagen!

(Jag bjuder skamlöst på exponeringen -har inte fått betalt för att skriva dessa rader och fått mig böckerna tillsända gratis. Är oxå lite till mig över att ha fått hem de första rec.exen från Bonniers!)

I folkmun så där till vardags säger man väl om en tjej med stort och tydligt klädintresse att hon är ”modeintresserad”. Startar nämnda tjej en blogg om sitt stora intresse, så blir det väl då en ”modeblogg”? Nej, inte per automatik. Den kan lika väl bli en ”konsumtionsblogg” eller en ”livsstilsblogg”. För en äkta, renodlad modeblogg skrivs av en person (oftast en tjej) med ett genuint intresse av mode, vilket inte (enbart!) betyder intresse av de stora klädkedjornas senaste kollektioner. En modebloggare är alltså inte enbart intresserad av kläder. Den betydelseskillnaden görs sällan.

Boken Dagens outfit och andra inlägg i modebloggsdebattenär enligt förordet en bok om

modebloggarna som vinner priser. Som tjänar pengar. Som råkar ut för bloggmobbing. Som kritikerrosas. Som gör karriär. Som andas, lever och uttrycker sig genom mode. /…/ Det här är är en bok om ett fenomen som tagit över ett helt land -och tjejerna som fick det att hända.

Kort sagt om renodlade, äkta, modebloggar. Soxbo ställer frågor om vad en modeblogg är, om produktplacering i bloggar (om när en bloggare är ”köpt”) och vad framtiden för modebloggare kan tänkas innehålla. Boken är dessutom fylld med intervjuer av kända modebloggare.

Hon drar slutsatsen att kategoriserandet av bloggar som just modebloggar görs av två skäl: 1) i strategiskt marknadsföringssyfte av nya bloggare som via till exempel Bloggportalen.se vill locka till sig nya läsare. Kategorin Mode och design lockar till sig störst publik, alltså flest potentiella nya läsare och 2) av belackare som vill kritisera både mode- och livsstilsbloggare.

Initialt upplever jag att boken inte håller den höjd jag hade väntat mig av en journalist. Rätt snuttifierad, skriven ungefär som en blogg (eller ett magazine), där ämnesvalen skiftar snabbt för att bibehålla läsarens nyfikenhet. Jag är van att läsa litteratur där kapitlens placering har en tydlig ordning, men efter att ha läst de fyra första kapitlen, så måste jag konsultera innehållsförteckningen: vartannat kapitel är en intervju med en bloggare och jag förstår till en början inte riktigt varför. Efter lite klurande inser jag att bloggintervjuerna kan ses som illustrationer till föregående kapitel.

Efter den initiala besvikelsen och irritationen drar jag ändå slutsatsen att Soxbo har fångat och skildrat en stor del av den flyktiga bloggosfären ganska tydligt. I bokens början konstaterar hon att modebloggen har gått från hobby till att vara en scen och visar därefter att engagerat, kreativt och ansvarstagande arbete kan leda till fler jobbmöjligheter, erkännande från modebranschen och (stora)  möjligheter att tjäna pengar på sin (mode)blogg. Och hon diskuterar fenomenet Dagens Outfit.

Boken kan oxå användas som guide till hur man startar en blogg. Både de intervjuade veteranerna och författaren själv ger tips och trix på saker att tänka på och boken i sig kan användas som tankemat inför en eventuell bloggstart.

I sann web2.0 -anda, så har boken en egen blogg och en Facebookgrupp.

(Tack till Kalla Kulor förlag för recensionsexemplar)

I En bra dag att dö, uppföljaren till Handel med döden har Dennis Milne tagit sig till Filippinerna där han driver ett hotell tillsammans med en av sina tidigare tjallare och emellanåt försörjer sig som yrkesmördare. Under ett helt annat uppdrag får han nys om en ledtråd till mordet på en före detta poliskollega. Han åker tillbaka till London för att försöka få klarhet i vad som faktiskt har hänt.

Snabbt går det, i den här boken som i den tidigare. Händelseförlopp tar oväntade vändningar, det är rått och folk drar sig verkligen inte för att använda våld. Jag tycker mig ha läst en del deckare i min dag och brukar därför inte bli så förvånad över det som sker, då följer ett känt recept. Men En bra dag att dö förvånar mig ständigt. Saker händer snabbare än jag förväntar mig, det otänkbara inträffar mest hela tiden och lojaliteter är inte det de tycks vara. Människor är heller inte de de tycks vara. Händelser hänger heller inte ihop som jag hade trott och som Kernick ger sken av. När den initiala förvåningen har lagt sig njuter jag av att överraskas, trots att överraskningarna är blodigare, råare och mer perversa än i min vildaste fantasi. Det är outlidligt* spännande och jag kan knappt läsa snabbt nog för att få veta hur det går och hur det ska sluta.

Jag förvånas över att jag inte äcklas mer under läsningen, för Kernick låter Milne komma i närheten av de kanske vidrigaste brottslingarna. De är inte bara medvetna om att deras handlingar är olagliga; de handlar i syfte att njuta och är dessutom så högt uppsatta i samhället att de har stora möjligheter att dölja resultatet av sina handlingar genom att plantera bevis hos andra och lägga skulden på oskyldiga. De drar sig heller inte för att döda för att dölja sina handlingar. Milne framstår i jämförelse som den verklige hjälten, trots att även han är långt utanför lagens råmärken. Och visst är det därför man gillar honom; han försöker ju sätta fast de ”verkliga” brottslingarna -de som ger sig på de som inte kan försvara sig. Eller finns det grader i helvetet? Är ett uppsåtligt brott mot en brottsling en försvarbar handling?

Nästa bok, Mord för mord, kommer på svenska i augusti i år och jag kan knappt bärga mig! (Måtte inte Kernick nu gå och dö som en viss Larsson, för den här författaren vill jag baske mig följa i fler än tre böcker!)

*outlidligt= outhärdligt+olidligt. Fantastiskhetens påfund. Väldigt användbart.

Jag konstaterade ju häromsistens att Kernick skriver så himla bra, jag vill läsa mer av honom”. Så jag chansade, mailade Bra Böcker och frågade om jag kunde få ett recensionsex av En bra dag att dö. De svarar ”självklart, den är redan på väg” (faktiskt ett direkt citat). Wow!

Ca två dagar senare damp paketet ner i brevlådan. Jag slet upp paketet på väg ner i soffan, kan jag säga..

Tack Erika på Bra Böcker för suveränt snabbt svar och för utomordentlig service! 🙂

Tjusningen i att läsa böcker med verklighetsbakgrund är att det som i en rent skönlitterär bok skulle ha varit /fyll i valfritt adjektiv/ blir fördjupat, nej, liksom förmerat av vetskapen att ju faktiskt har hänt på riktigt. Baksidestexten på Ers Majestäts olycklige Kurt berättar att Kurt Haijby hade en affär med ”V-Gurra”, alltså konung Gustav V och tack vare hovets generösa utbetalningar kan leva som en filmstjärna. Det vore en katastrof utan dess like om det kom ut att självaste konungen var homosexuell. Haijby åtalas visst på 50-talet ”och därmed är hans öde beseglat”. Som såpa räknat verkar det ju lovande, minst sagt. Och det blir bättre. Historien som berättas slår en såpopera med hästlängder.

Jag finner Haijby så obehaglig som person (Dick Erixon kallar honom, med rätta, en vandrande katastrof) att jag, första gången jag läser det, inte tycker det är konstigt att han tvingas både till ”Beckis” och sedan till Gestapos bunker i Berlin. För vad ska man göra med en människa som inte förstår vad han/hon håller på med? Jag vill ruska tag i Haijby, skaka honom hårt och skrika åt honom högt och länge: fattar du inte?? (Vilket inte skulle göra honom ett dugg bättre förstås, men få mig att må lite bättre för stunden..)

Men det är ju jag som privatperson som känner så och jag som privatperson som i sinne vill agera så. En rättsstat FÅR får inte agera hur som helst och absolut inte som en privatperson i sinne.

Det har begåtts rättsövergrepp mot Haijby av rädsla för att svenska folket skulle få veta att deras kung är bög. När det så kommer ut, så tar folket det med ro, fast det förstås skedde trettio år efter affären var aktuell. Var hovet väl försiktigt, eller var homofobin så utbredd som de befarade?

Uppenbarligen ligger grundlig research bakom boken, vilket (förstås) ger den tyngd. I förordet skriver författarna:

Personerna i boken har funnits på riktigt och har – med några få och obetydliga undantag – sina rätta namn. Händelserna har verkligen inträffat. Sedan har vår fantasi dramatiserat, förskönat, fyllt ut luckor – helt enkelt gjort historien till en roman. Vi hoppas att läsaren ska finna denna osannolika historia lika fascinerande som vi.

Jovisst är det fascinerande, men den grumlas en smula, och ibland mer än så, av att inte veta var verkligheten slutar och fiktionen tar vid. Rättsövergreppen blir förstås inte mindre, men det stör min läsning att inte veta vad som är vad och vilka luckor det är som författarna har fantiserat igen..

Har ni läst om Kurtan? Vad tycker ni?

Anders och Cecilias dotter Maja försvinner bokstavligt talat spårlöst under en vinterutflykt vid Domarö i skärgården utanför Norrtälje. Världen rämnar för Anders och Cecilia. Deras förhållande oxå. Två år senare återvänder Anders, alkoholiserad och rätt deppad, till Domarö. Han får då veta att Maja fortfarande finns. Han ger sig i kast med ett stundtals förtvivlat sökande efter sin dotter och bland det första han finner är Domarös sekelgamla hemligheter med havet. Anders farmor Anna-Greta, men framförallt hennes särbo Simon spelar oxå huvudroller i det som nu kommer att hända på Domarö.

Ajvide Lindqvist har en osviklig känsla för miljöer, han är en verbal scenkonstnär utan like. Förutom att han fångar miljöer som finns i verkligheten, så mejslar han in det övernaturliga och magiska, utan att det känns konstlat eller konstigt, som om det vore naturligt och inget att ifrågasätta. Som när faster pratar om vittra eller skrömta. Som att det odiskutabelt finns på riktigt, men kan vara svårt att förklara och dessutom osynligt. Så är det med varelsen som Simon har; så är det med havet i Människohamn.

Ajvide tecknar inte bara fysiska miljöer fantastiskt, han är även de mentala miljöernas mästare. Anders, Anna-Greta och Simon förvandlas från obekanta ytliga namn till karaktärer med egna själsliga sår och en historia fast förankrad på Domarö. Författaren har verkligen lagt sig vinn om att göra sina karaktärer egna, kantstötta på sitt eget personliga vis. Människohamn hade varit omöjlig att berätta utan detta gedigna historieskrivande.

Den finstämda kärleken mellan Simon och Anna-Greta fungerar som motpol till Anders avgrundsdjupa sorg och saknad. Historien ger många minnesbilder från förr i ti’n, om hur utbrytarkungen och smugglarkungens dotter möttes och hur det kom sig att de nu har varit tillsammans i femtio (!) år. Fint som snus. Så vill jag vara kär när jag blir gammal 😉

Jag är nu inte uppväxt vid havet, men skulle jag illustrera vemod så skulle jag välja en höstdag vid havet, där havet är grafitgrått, molnen rökgrå och det är kallt och naket. Där människans litenhet illustreras av en skärgårdsbod vid stranden. Den känslan finns genomgående i Människohamn, oavsett om det är sommar eller vinter.

För att vara en skräckroman, så är dessutom de ”skräckiga” inslagen nedtonade, vilket gör dem än mer kraftfulla. De eskalerar visserligen till ett mäktigt crescendo i romanens slut, men är då inte skrämmande, utan bara oundvikliga. Igen gör Ajvide Lindqvist det osannolika trovärdigt, som genom magi. Spöken kör flakmoppe och citerar The Smiths och för en gångs skull får elaka spöken spela en central roll i en Ajvidesk historia. Jag har ingen relation till The Smiths och i vanliga fall brukar citerande av dylikt slag irritera mig då det är ett flörtande med redan insatta. Så icke nu. Ajvide Lindqvist räddar sig genom att låta spökena vara Smiths-nördarna och Anders tillräckligt insatt för att även undvika irritation hos en läsare som säg, mig.

Slutet stör mig lite. Det är inte enbart lyckligt och gör att lyckan får en besk bismak. Det ger budskapet att kompromisslös kärlek får konsekvenser. Jag tror jag stör mig på att författaren inte helt står på Anders sida, men oxå på att det är (för mig) ganska oväntat.

Allt det här tillsammans blir en roman om människans litenhet gentemot naturen, om en faders kärlek till sitt barn, om magi och hat och om att vi människor inte alltid förstår allt i vår tillvaro.

Mark Levengood hör till en av mina favoritmänniskor. Jag skulle vilja ha honom som ständig deltagare i P1s Tankar för dagen som går lagom då jag sitter och äter frukost. Han är så vardagsklok och så välformulerad att man skrattar och ler och blir sådär varm i hjärtat för att han är så klarsynt iakttagare när det gäller människor. Därför började jag läsa Hjärtat får inga rynkor redan på busshållplatsen hem från paketuthämtningsstället. Den är en kåserisamling om människor, tillvaron och allting.

Bland annat funderar han över att älska människor:

Jag älskar alla som bor på femte våningen. Det är inte alls svårt, för det är bara min familj som bor där. /…/Inte så att det är något fel på systrarna som bor under oss…. Det händer att jag funderar på om jag kunde lära mig älska dem på fjärde våningen. Det borde inte vara så svårt. /…/Det är skrämmande hur många man inte älskar. /…/Kanske är det lättare att älska grannar om man bor i radhus? Då bor man ju så att säga på samma våning? /…/Jag tror inte det är svårare att älska folk som bor i radhus än folk som bor i höghus. Jag tror det är svårt att älska folk överhuvudtaget.

Han har blandat iakttagelser från sitt arbete som programledare, författare och från sin barndom och har oxå diktat en ny text till Den blomstertid nu kommer som gör mig sådär högstämd att jag vill gråta en skvätt.
Fastän han inte älskar människor på andra våningar, så är han fylld av kärlek till människan, Mark. Och den här boken är fylld av det. Det är fint.

Den brittiska drottningen drabbas av bokmalen och istället för att läsa i syfte att senare konversera författare etc., börjar hon läsa för nöjes skull. Och vilka konsekvenser det får. Drottningen vänder blad av Alan Bennett är en snabbläst historia om hur tokigt det blir när drottningen tycker det är roligare att läsa böcker än…tja, det mesta, faktiskt.

Mitt favoritstycke är när hon, på sedvanligt drottningmanér, vid något tillfälle ska hälsas av en mängd människor som hon måste vinka till och samtidigt sitter med en bok precis under fönsterkanten, så att hon kan läsa samtidigt! Jag har alltid tyckt att det sett så tråkigt ut att bli hälsad av folket sådär och alltid funderat vad kungligheter pratar om när de åker förbi folket så där. Nu vet vad jag vad de kan göra 😉

Bennett väljer en tacksam person att illustrera hur fängslande läsandet kan vara. Dronningen är, som så ofta offentliga personer är, fångad i en rollbeskrivning som hon själv inte varit med om att utforma och när då något ohejdbart -som passionen för läsning- drabbar henne, så kliver hon utanför rollbeskrivningen, ja, börjar vilja skriva om den. Folk höjer på ögonbrynen åt att hon inte gör som hon alltid har gjort. Minisociologiskt experiment på 124 sidor, minsann! Mycket roligt.

Boken karaktäriseras av en lågmäld brittisk humor som passar utmärkt väl till historien. Det är en mycket kärleksfylld historia som Bennett skriver. Rekommenderas varmt 🙂

%d bloggare gillar detta: