You are currently browsing the monthly archive for oktober 2007.
Den här boken lånade jag för att jag förälskade mig i de första meningarna. Det fanns ingen baksidestext, utan endast en bild av författaren och det var varken ett namn eller ett ansikte jag kände igen, så jag slog upp förstasidan och började läsa:
”Jag älskar de där minuterna före klockan sju på kvällen när jag med en trasa och den hopskrynklade Nationalpolitiken gör ren lampornas glascylindrar, när jag med en tändsticka skrapar bort svärtan på de delvis förbrända vekarna och sätter på mässingshättorna igen. Och precis klockan sju tar den vackra stund sin början då bryggerimaskinerna slutar att arbeta och generatorn, som sänder iväg elektrisk ström till alla ställen där det finns glödlampor som lyser, generatorn börjar att minska varvtalet, och när strömmen blir svagare, försvagas oxå ljuset från glödlamporna, av det vita ljuset blir det långsamt rosa och av det rosa ljust grått ljus, silkat genom flor och organdi, tills wolframtrådarna visar röda rakitiska små fingrar i taket, en röd G-klav.”
Förälskelser i böcker ska man ta allvarligt på, så den här fick förstås följa med hem.
”När seklet var kort” berättas ur bryggeriföreståndarens fru Maryschkas synvinkel och handlar om hennes och hennes mans liv vid ett rätt litet tjeckiskt bryggeri. Och hur man gör goda korvar och gott öl. De är så olika man kan bli, men lever ändå lyckliga tillsammans. Hon är en rasande självständig kvinna och tvekar inte att göra vad hon vill. Som att cykla genom byn tokfort med håret som en gyllene svans efter sig och ta med sig tokige farbror Pepin på bryggeriets tak, mest för att…de har fått ett infall att göra så.
Bryggeriföreståndaren, Francin, tycker egentligen att det är skönast när hans fru är sjuk och ligger till sängs, så att han vet var han har henne och inte behöver vara orolig. Man förstår efter ett tag att frugan nog är väl självständig för Francins (och hennes) bästa, men det är hejdlöst, dråpligt roligt. Farbror Pepin kommer på besök och ska bara stanna i fjorton dagar, men det visar sig att det blir betyyydligt längre än så. 14 år närmare bestämt. Han är heller inte riktigt klok och bryggeriarbetarna roar sig på hans bekostnad. Vad bokens titel anspelar på förstår man först en bit in i boken och då blir det väldigt kort. Och roligt 🙂
Jag hade inga som helst förväntningar på den här boken och blev (inte helt otippat) positivit överraskad. Det är en varm historia berättad med omsorg, försiktighet och stor exakthet. Som gör att man blir varm och glad i magen 🙂 Boken har ett fantastiskt språk med meningar som liknar Kafkas i längd och bisatser, men som gör historien mustig och väl berättad. Den känns inte skriven, utan just berättad, som man berättar en historia muntligt.
När jag söker mer information om boken, så förstår jag att Hrabal är en omtyckt tjeckisk författare och att När seklet var kort är den första delen i en löst sammanfogad trilogi som delvis är självbiografisk. Det betyder att det finns minst två böcker till av den här författaren att upptäcka! Det visar sig oxå att det är Hrabals mor som är bryggeriföreståndarens hustru.
Mer om Hrabal kan ni läsa hos Designtankar. Där finns oxå bra länkar till andra artiklar om författaren, bland annat en djupare analys av hans författarskap.
Nån fler som har läst något av Hrabal? Vad tyckte ni?
Den här låg utlagd på ett av bibblans bokbord när jag var där sist. Den karaktäriserades som ”rysk chic-lit” och där var Nyfikna Camilla såld: den följde med hem.
Huvudpersonen, vars namn vi inte får veta, är gift, men kommer på sin man med att vara otrogen och separerar. De hinner inte mer än göra det, så mördas hennes man och hon blir förstås misstänkt. Sen dyker mannens älskarinna upp och är gravid. Det är upptakten på en historia om Rysslands noveau riche (hur stavar man det??) som påminner mig mer om American Psycho än någon chic-litt jag har läst (med reservation för att jag inte har läst så mycket ur den genren..).
Hon bestämmer sig för att hämnas sin mans mördare och beställer en hitman (som man beställer bord på en restaurang, ungefär), men det visar sig senare att fel man mördas. Dessutom drabbas hennes nystartade företag av myndighetsproblem (det vore väl inte Ryssland annars..). Hon är helt knäckt i ungefär 10 min, åker till Indien och sen är allt frid och fröjd; hon samlar på broderade kuddar, halsband och funderar på att köpa hus.
Baksidestexten utlovar att boken är som Desperate Housewives i kubik, men DH är ju iaf ibland lite mänskliga. Här är det bara yta. En av hennes väninnor har slagit vad om $50 000 att hon skulle vara rökfri under ett år; det diskuteras hur mycket man kan utnyttja sina älskares ekonomiska tillgångar; lyxshopping; funderingar på nya spenderingar, när företaget hon startar håller på att gå i konkurs etc. Alla kvinnor är dessutom beroende av sina män/älskares plånböcker.
Hon har ett barn som figurerar lite i utkanten av historien. Dottern bor…hos mormodern, tror jag och huvudpersonen behandlar henne lite som en accessoar, någonting man umgås med när man inte är upptagen med att festa, driva ett företag eller träffa andra vänninnor eller älskare.
Obehagligt och osympatiskt, men väl skrivet.
Min orgie i social misär och brottslösande á la Mina fortsätter. Näst på tur på läslistan stod ”The Dead Hour” som är den andra i serien om journalisten Paddy Meehan. Vad jag tyckte om den första finns att läsa här.
I den här har Paddy avancerat från copy boy (-girl) till att jobba natt i ”the calls car”, där hon följer upp leads de får genom polisradion. En kväll följer hon efter polisen till ett hus varfrån det har rapporterats skrik och tumult. När poliserna har pratat färdigt får hon oxå chansen att ställa ett par frågor till herrn vid dörren. Han är väldigt angelägen om att historien inte får komma ut i pressen och sticker till Paddy £50 och ber henne hålla tyst.
Nästa morgon är kvinnan död, våldsamt torterad och sedan lämnad att dö. Paddy inser att något är skumt med historien och börjar gräva. Men den där sedeln gör sig påmind igen och igen. Och hennes letande leder henne på väldigt oväntade vägar uppåt och neråt i samhället.
Privat hänger hon fortfarande mycket med sitt ex, trots att han har ny tjej på gång. Hon fortsätter att vara familjeförsörjare, irriterar sig på sin mammas begränsade värld, sin lillasysters envetna bedjande och att storasystern envisas med att gå tillbaka till en karl som slår henne. Och ska hon nånsin få ett ”vettigt” jobb med någon form av anställningstrygghet?
Jag gillar’t igen! Det här är inte bara en historia om lösningen av ett brott, utan en historia om en spirande ung journalist som ideligen påminns om sin enkla bakgrund. Mina är igen en mästare på att beskriva social misär och det känns som att man läser boken genom ett svart töcken av sot, dis, smuts och kyla. Och trots det fortsätter man.
Fortfarande blir jag förvirrad över alla namnen, men det beror förmodligen för att jag är för lat för att läsa dem ordentligt, utan ser formen på orden. Och har då folk namn som börjar på samma bokstav och är ungefär lika långa, dåå blir det jobbigt. Annars äälskar jag Minas sätt att skriva. Många ”aye” och vad jag i efterhand förstår är engelsk och kanske skotsk slang, massor med talspråk och det ger en sån härlig känsla till berättelsen. (Och jag blir så nöjd över hur fort jag ändå tar mig igenom sidorna -det du, Karin, kan man använda sina engelskapoäng till 😉
Själva historien är egentligen rätt enkel, men det förstår man inte först. Som läsare blir man heller inte besviken över insikten att historien var enkel, utan snarare lite imponerad över att den är bra berättad trots sin enkelhet. Jag har en fördom om Minas böcker att det alltid ska ligga komplicerad social problematik bakom hennes historier, men den här är mest tragisk. Det enkla är ju oftast det vackra och så även här, även om historien är långt ifrån vacker.
Och äntligen börjar det bli lite mindre nattsvart för Paddy på den privata sidan. Kan det vara så att hon kan vidga sitt sociala liv så att det inkluderar mer än exet och familjen? Och att hon börjar tycka lite bättre om sig själv. Det är henne så väl unt 🙂
Efter de två första delarna var jag rätt mätt på allt bladvändande och allt elände som drabbade Lisbeth och Mikael, så den avslutande delen blev stående länge i oläst-delen av bokhyllan. Vilket var bra, för då räckte den ju längre 😉
Tredje delen tar vid direkt där den andra slutade, på sjukhuset där Lisbeth och Salachenko ligger nästan rum i rum. Berättelser löper på slingriga vägar framåt och det verkar som att Lisbeth ska få upprättelse för den konspiration hon har blivit utsatt för, men precis när läsaren börjar hoppas, så inträffar något som gör att förhoppningarna grusas. Hon blir dessutom åtalad för det hon har gjort mot Salachenko. Som de tidigare böckerna i serien är även den här skickligt skriven. Som tur är är den över 700 sidor, för det är en riktig bladvändare. Jag vill ju inte att den ska ta slut, samtidigt som jag vill veta om stackars Salander ska få sin upprättelse.
Äntligen börjar dessutom Lisbeth tina upp för sina medmänniskor; något som jag har hoppats på att hon ska göra, hon är så värd det. Dock tycker jag det går för fort. Från att i ett helt liv ha misstrott myndighetspersoner och andra människor tinar hon under en relativt kort period upp och släpper in Mikael i sitt liv igen och börjar dessutom hux flux lita på samhället igen. Det verkar för bra för att vara sant. Inte så att jag missunnar henne det, för hon förtjänar verkligen att leva ett fullvärdigt liv med allt vad det innebär med sociala kontakter, men det känns inte riktigt trovärdigt att det hela går så fort.
Jag gillar att Larsson i så stor utsträckning använder sig av den moderna tekniken i sina böcker. Det chattas, pratas i mobiler, hackas, googlas och buggas. Den känns därmed som en riktigt modern roman i det IT-samhälle vi lever i. Tidningen Ny Teknik lät tre experter inom IT-säkerhet svara på frågor om den teknik som Lisbeth använder sig av så att säga finns i verkligheten eller om den är en produkt av Larssons fantasi. Vad de svarade kan du läsa här.
Jag önskar faktiskt att jag hade varit datanörd innan jag började läsa den här trilogin: jag vill ju veta meeer om hur sånt här funkar. Ge mig en hacker att fråga ut!!
Och det är så synd att han är död: jag vill ju läsa mer av honom!
Så var sista delen i Garnethilltrilogin utläst. Vad jag tyckte om del ett och två kan du läsa här.
Poor Maggie bor kvar i lägenheten där hennes älskare mördades och försörjer sig genom att sälja illegala cigaretter på Paddy’s Market tillsammans med Leslie för att betala sina skatteskulder. Samtidigt är storasyster Una gravid och hon har betalat för att äckliga pappa Michael ska komma tillbaka till familjen för att se sitt barnbarn. Maggie våndas över att Michael ska utsätta Unas barn för det hon själv blev utsatt för och funderar över vad hon ska göra åt saken. Den gamla damen i ståndet bredvid Maggies på Paddys dör strax innan hon ska upp i rätten i ett mål mot sin son och Maggie blir misstänksam och börjar nysta i vad som egentligen kan ha hänt. Och hittar betydligt mer och värre saker än vad hon har tänkt sig.
Rättegången mot Douglas mördare närmar sig och Maggie får otäck post som påminnelse om att helvetet inte är över. Hon tittar allt djupare i whiskyflaskan, men vill inte inse att hon kan ha problem med drickandet, trots att hennes vänner ber henne se över sin alkoholkonsumtion. Dessutom har Maggie blåmärken i ansiktet som hon inte minns hur hon har fått.
Nu lider jag verkligen med Maggie. Privat har hon nog problem med spriten och en återvändande far som har utnyttjat henne och dessutom råkar hon in i ännu mer elände. Samtidigt engagerar hon sig för två personer hon knappt känner: sitt ofödda syskonbarn och en gammal dam på marknaden där hon jobbar, vilket jag beundrar henne för.
Trots all skit, allt sexuellt utnyttjande och övrigt elände, så är den här boken bra. Mina beskriver eländet skickligt och trovärdigt och läsaren vill trots allt veta hur det går. Eller kanske tack vare eländet: man vill ju veta hur det kommer att få för alla inblandade. Titeln ”resolution” inger vissa förhoppningar om någon sorts lösning, men det dröjer länge innan det blir helt klart att någon sådan är på gång. Texten och historien förs hela tiden framåt och slutet tycks aldrig komma -menat på det bra sättet: det händer så mycket som man som läsare vill få klarhet i innan boken är slut.
Det var skönt att få closure, ändå, så här när trilogin är avklarad. Jag trodde länge att det inte skulle bli något slut överhuvudtaget; länge såg det mer än nattsvart ut.
Åh, vilken härlig bokfemma det var den här veckan. Visserligen en potentiell källa för dåligt samvete, eftersom hela fem stycken samlas på ett och samma ställe, men ändå ett tillfälle att ”face your fears”. Att vara ärlig och därmed slippa det dåliga samvetet. För inte ska vi väl ha dåligt samvete för böcker vi inte läser? Ska vi inte istället ha gott samvete för de böcker vi faktiskt läser?
Veckans bokfemma handlar alltså om böcker vi inte har läst. Och varför vi inte har läst dem.
*Rädd att flyga av Erica Jong. Fick ett infall när jag hade läst Brantenbergs ”Egalias döttrar” och tänkte läsa den här före jag läste Bitterfittan. Så jag blev jätteglad när jag hittade den här för en ringa slant på second hand. Och vips så hade vi gjort den boken till ett måste och pirret i magen var helt borta när jag tittade på den. Ska nog ta och läsa Bitterfittan först och se om jag fortfarande är sugen på Jong.
*Berättelsen om Pi av Yann Martel. Den här har jag till och med lånat hem flera gånger. Och jag har verkligen tänkt läsa den. Har läst en massa fantastiskt om den och nu är förväntningarna så höga att jag…inte vill läsa den. Inte för att jag riskerar att bli besviken, utan för att jag har hypat upp den, för mig själv. Och jag gillar inte att läsa hypade böcker, så därför åker den tillbaka till bibblan, även denna gång oläst.
*Typ allt av Terry Pratchett. Jag umgås emellanåt i kretsar där Terry Pratchett flitigt citeras. Och jag hänger bara inte med. Jag fattar inte. Jag har verkligen försökt läsa hans böcker. Och visst har karln en fantastisk fantasi, en underfundig humor. Men det känns så…tunt. Inte fattigt i bemärkelsen dåligt tänkt, men..ja, tunt. Jag är ingen fantasymänniska. Jag är bara inte det.
*Röda rummet av August Strindberg. Jag har försökt flera gånger, jag har verkligen det. När jag har svårt att sova, så använder jag den här boken. Den är egentligen bra, alltså, så mycket har jag hunnit förstå innan ögonlocken ramlar ner. Den är bara så…Tröttande? Kan möjligen vara för att jag har en gammal bok med sömnmedel mellan sidorna?
*No Logo av Naomi Klein. Den har stått i min bokhylla sen den kom ut. Jag var jättenöjd när jag kom hem med den, men den är fortfarande oläst. Ännu ett exempel på egenhypad bok, skulle jag tro. Men den står där och ser bra ut. Den är nämligen rätt svart, så den syns inte så väl 😉
Bokfemmans tema den här veckan är sagor. Jag har läst vad Malin och Maria har valt för sagor och mina är av ett annat slag. Mina är av lite modernare sort. De allra flesta av mina favoriter den här veckan kommer från Astrid Lindgren. Jag hade bara hört talas om Emil, Lotta på Bråkmakargatan, Pippi och de andra mer kända figurerna när mamma lånade Sagobok på bibblan. Det var bokstavligt talat som att finna en ny värld.
*Peter och Petra. Vad jag önskade att jag hade haft två små kompisar som de här två. Vi hade kunnat gå till skolan tillsammans, leka tillsammans…
*Allrakäraste syster. Barbros syster Ylva-li är drottning i Gyllene Salen, under rosenbusken Salikon. Barbro hälsar på henne när hon vill komma undan det vanliga livet. Det här är en av Astrids sagor som jag såg filmatiserade och jag minns vad avundsjuk jag var på bordet med godis och kakor på som fanns i Gyllene Salen. Och vad jag grät när Salikons rosor hade vissnat…
*Gull-pian. Den här har jag bara sett som filmatisering, så jag vet inte om den finns i bokform. Även den är ett Astrid-verk. Eva bor hos kusinen Berit med familj, medan Evas mamma tillfrisknar från lungsot. Berit är hela familjens favorit, vilket ständigt och jämt påpekas. Jag och min lillasyster stod alltid på Evas sida och hatade Berit ur djupet av våra barnahjärtan. Minns den som vansinnigt välspelad. Och att jag längtade efter en sån där gunga de hade i trädgården. Och efter att slå Berit. Hårt.
*En liten pixibok om ett gäng ungdomar som fixar i ordning ett gammalt gammalt övergivet hus i skogen. Som sedan visar sig inte vara så övergivet. Redan som liten tyckte jag om ordning och reda och före- och efter-bilder. 🙂
Den sista posten innehas av en saga som gör sig bäst om man får sjunga till:
*Klas Klättermus och de andra djuren i Hackebackeskogen av Thorbjörn Egner. Mormor hade den här sagan på band och i en kartong nånstans hos mamma har jag boken komplett med sångtexter och noter. Jösse Bagare, Mårten Skogsmus och Klas Klättermus är trevliga gynnare.
Camillas boklåda 