You are currently browsing the category archive for the ‘Utdrag ur böcker’ category.

Jag fick tag i Extremt högt och otroligt nära för halva priset och hade nog haft den oläst fortfarande om det inte var för det. Bara det där med en nioåring som sörjer sin pappa…det ÄR inte min tekopp, alltså. Tårdrypande lång väg och sånt gillas inte! Jag har varit opepp på boken ända sedan den kom ut och låtit mina fördomar styra mig bort från den. Tills den gången i Umeå när den fanns för halva priset. Och jag fick bita huvudet av skammen.

You had me at inledningen:

Tänk på en tekittel? Tänk om pipen kunde öppna och stänga sig när ångan kom ut, så att den blev som en mun som kunde vissla vackra melodier, eller deklamera Shakespeare, eller bara gapskratta tillsammans med mig? Då skulle jag kunna uppfinna en tekittel som läste med pappas röst, så att jag äntligen kunde somna, eller kanske en hel kör med tekittlar som kunde sjunga refrängen till ”Yellow Submarine”, som är en låt av Beatles, som jag älskar, eftersom etomologi är ett av mina raisons d’être, som är ett franskt uttryck som jag kan.

Så förtjust jag är i att prata med barn i verkligheten, så hade jag ju kunnat räkna ut att jag skulle älska den här boken! Högt och lågt omvartannat och i skrift blir det ju oemotälskligt! Och när man tröttnat på barnets tankar, så lägger man bara ifrån sig boken och gör något vuxet. Som att dammsuga, äta enbart potatis till middag eller vika tvätt. Men Oskar lockar, så snart är jag där med näsan i boken igen. Och jag skrattar med tårar i ögonen. Och gråter med ett leende på läpparna. Och hjärtat värker för denne nioåring. Som sörjer sin pappa. Bland annat.

(Jag skrev förresten mina första dagboksanteckningar i Oskar-stil: meningen börjar i en ände, är betydelsebärande helt igenom, men tar slut någon helt annanstans och med ovanlig, men inte inkorrekt kommatering.)

Mark Levengood hör till en av mina favoritmänniskor. Jag skulle vilja ha honom som ständig deltagare i P1s Tankar för dagen som går lagom då jag sitter och äter frukost. Han är så vardagsklok och så välformulerad att man skrattar och ler och blir sådär varm i hjärtat för att han är så klarsynt iakttagare när det gäller människor. Därför började jag läsa Hjärtat får inga rynkor redan på busshållplatsen hem från paketuthämtningsstället. Den är en kåserisamling om människor, tillvaron och allting.

Bland annat funderar han över att älska människor:

Jag älskar alla som bor på femte våningen. Det är inte alls svårt, för det är bara min familj som bor där. /…/Inte så att det är något fel på systrarna som bor under oss…. Det händer att jag funderar på om jag kunde lära mig älska dem på fjärde våningen. Det borde inte vara så svårt. /…/Det är skrämmande hur många man inte älskar. /…/Kanske är det lättare att älska grannar om man bor i radhus? Då bor man ju så att säga på samma våning? /…/Jag tror inte det är svårare att älska folk som bor i radhus än folk som bor i höghus. Jag tror det är svårt att älska folk överhuvudtaget.

Han har blandat iakttagelser från sitt arbete som programledare, författare och från sin barndom och har oxå diktat en ny text till Den blomstertid nu kommer som gör mig sådär högstämd att jag vill gråta en skvätt.
Fastän han inte älskar människor på andra våningar, så är han fylld av kärlek till människan, Mark. Och den här boken är fylld av det. Det är fint.

Fransmannen Daniel Pennac har skrivit en bok om läsande, riskerna med att tvinga människor (framförallt skolungdom) att läsa och läsarens rättigheter. Det är en underbar liten bok skriven av en passionerad läsare för passionerade läsare (och kanske oxå för de som -ännu- inte är så passionerade).

Verbet läsa tål inte imperativ… Man kan ju alltid försöka. Låt oss göra det:… ”Läs! Men läs då, för tusan, jag befaller dig att läsa!” (s 11)

Han listar läsarens rättigheter.

  1. Först rätten att inte utnyttja sina rättigheter: Rätten att inte läsa.
  2. Rätten att hoppa över sidor. För att det är jag som läsare som bestämmer. Och detär min läsning
  3. Rätten att inte läsa färdigt en bok. Igen, för att det är jag som bestämmer. Och livet är för kort för dåliga böcker. Pennac tar upp att känna nederlag när man lägger ifrån sig en bok utan att ha slutfört den. Men han talar om att det är helt okej, att vi mognar som läsare och att böckerna väntar på oss. De åldras inte som årgångsviner. Vad skönt att höra, eller hur?
  4. Rätten att läsa om. Att återupptäcka, att minnas.
  5. Rätten att läsa vadsomhelst. Pennac gör skillnad mellan industriell litteratur (”dåliga romaner”) och livskamrater (”bra romaner”. Industriell litteratur reproducerar redan etablerade former, som går ut på att förenkla. Livskamrater väljer vi för att vi vill ha mer än anekdoten, mer än en bra historia. Pennac menar dessutom att vi till slut väljer livskamraterna, men att valet måste vara varje läsares eget.
  6. Rätten till bovarysmen . ”Lusten och förmågan hos människan att uppfatta sig som en annan än den hon är”, d.v.s det gäller att inte hindra flickan från att samla på Harlekinromaner (bokens exempel), eftersom det oxå tar från henne ”nöjet att av egen kraft avslöja de schabloner som får henne att drömma sig bort”. Pennac menar oxå att det är vårt första tillstånd som läsare, men att vi kommer ifrån det.
  7. Rätten att läsa varsomhelst För att det går att läsa överallt. Eller ja, utom möjligen när man kör bil.
  8. Rätten att läsa här och där.  Pennac menar här och där i böckerna, men jag tycker man kan läsa varsomhelst på fysiska platser oxå. För mig går det bäst att läsa på ställen där man kan sitta. Eller stå, men helst sitta. Det funkar som ett bra sätt att skärma av andra visuella intryck och på ett ögonblick fly(tta) någon annanstans.
  9. Rätten att läsa högt.
  10. Rätten att tiga. ” [Människan] bor tillsammans med andra för att hon är ett flockdjur, men läser fö för att hon vet att hon är ensam. Detta läsande är ett sällskap för henne, som inte tar någon annans plats men som inget annat sällskap skulle kunna ersätta”. Bara för att man läser, så beyder det inte att man vill, eller ska behöva, prata om det. Läsning är en privatsak.

Och om hitta tid för läsning:

Men när jag tittar på mitt dagsschema -vad skall jag dra in på för att få min dagliga lässtund? Kompistiden? Tevetittandet? Förflyttningarna? Familjekvällarna? Läxorna? Var hitta tid för att läsa?  Ett stort problem. Som inte är något. Så fort man ställer sig frågan när man skall få tid att läsa innebär det att man inte har lust till det. För när man tittar närmare på problemet visar det sig att ingen någonsin har tid att läsa… Livet är ett ständigt hinder för läsande…Läsandet är alltid stulen tid. Stulen från va? Låt oss kalla det: plikten att leva…Lästiden, liksom den tid då man älskar, späder ut livstiden. Om man betraktade kärlek ur tidsplaneringsperspektiv – vem skulle då ta sig tid att älska? Vem har tid att vara förälskad? Men har man någonsin sett en förälskad människa som inte har tid att älska? Jag har aldrig haft tid att läsa, men ingenting, absolut ingenting har någonsin kunna hindra mig från att läsa färdigt en roman jag tyckte om. Läsandet är inte avhängigt planeringen av ens sociala liv, det är, liksom kärleken, ett sätt att vara. Frågan  gäller inte att ta reda på om jag har tid eller ej att läsa (tid som ingen för övrigt kommer att ge mig), utan om jag unnar mig lyckan att vara läsare – eller ej.  (s 133-134)

Som sagt, den här är fantastisk! 🙂

I Rädslans geografi finns den coolaste begravningsbyrå jag har stött på. Vad som tidigare var Viborgska begravningstjänsten döps om till Timglaset :

För det första ändrades öppettiderna. Timglasets dörrar stod öppna från eftermiddagen till sena kvällen. Även under veckosluten.

Förutom att [sic] själva affärslokalen där kistor och urnor stod på sina hyllor med oblygt synliga prislappar som i vilken affär som helst, utan att dölja av diskreta skynken eller skåpdörrar med tonat glas, var också det rymliga kontoret…en osannolik iscensättning, en fläkt av Tre systrar, ett stänk av Tarkovskijs Spegeln en strimma Lång Dags färd mot natt.

Gamla fotoalbum, borddukar med frans, golvlampor, krackelerade speglar, sorgdok, oljelampetter, bivaxljus. I bokhyllorna (som snarast bildade ett litet antikvariat) stod mest diktsamlingar, essäer och litteratur som handlade om sorg. I hörnen höga svarta cd-torn: Eva Dahlgren, Sade och Patricia Kaas om vartannat. Eller från morgon till kvällen en och samma: Oxå Maarus [en annan av huvudkaraktärerna] absoluta favorit Tanika Tikram.

Helhetsintrycket var lika hisnande som när det i en tungviktsmatch blir total golvning redan i första sekunden, nedräkning och gonggong. När man väl klivit in var det inte så enkelt att komma ut igen. och det behövdes inte heller, inte så snart. Saara [innehavarinnan] lät de anhöriga sitta i sofforna så länge de ville, de kunde läsa böcker, lyssna till musik, i cd-hyllorna fanns oxå massor av etnomusik, islamskt, afrikanskt, samejojk. På serveringsbordet av mässing: Café Parisien och sandkakor (s 307 i min Månpocketutgåva från 2000).

Saara funderar oxå på att i anslutning till lokalen öppna ett café för anhöriga och sörjande, eller ”vem som helst som kände sig lite ledsen”, där det skulle serveras ”vänlig och trösterik mat” (s 307-308).

Jag har nu inte satt min fot på så många begravningsbyråer (och har inte tänkt göra det heller den närmsta tiden -hör ni det omgivningen, gå inte och dö ifrån mig!), men spontant känner jag att jag nog skulle kunna anlita Timglasets tjänster. Miljön känns rätt ombonad och som ett ställe där sorg och död tas på allvar, utan att alltomkringet görs vitt, sterilt, anonymt och överdrivet fridfullt.

Jag tycker egentligen inte det är det minsta makabert att någon väljer att professionellt syssla med hanteringen av döda, utan snarare att Saara är rätt klok kvinna (åtminstone när det gäller Timglaset, the rest is left uncommented!). Vad säger ni?

Hur beskriver man den här boken, egentligen? En dagbok är det ju inte, fast det är ju det. Snarare en jagbok (ett uttryck som används på vissa ställen). Allt synes mig djupt personlig, men på ett sätt som inte alltid går att förstå och dechiffrera: en anteckning om hur dagen har varit som kan förstås på ett högst internt plan. D.v.s inte alltid av en (utomstående) läsare. Det blir ett slags citatsamling med stämningar fångade i ett par ord eller ett par meningar. Eller noveller som tar en hel vecka att plita ner; klockrena och ibland rent av obegripliga, fast obegripligheten mer har med skilda referensramar vad gäller föredragen läsning än skilda verkligheter.

Jag har gjort små hundöron i bokens nederkanter på sidor där det finns formuleringar jag tycker lite extra mycket om. Som formuleringen breva som är mittemellan ”briefa” och ”skriva brev till” (2005, vecka 35, lördag, s 498). Eller Stjärnbetäckning. Självbefläckelse. (2005, vecka 34, lördag, s 494). (Dock kom jag på att göra det när jag hade läst ca halva boken, så nu ”måste” jag ju läsa om den igen och göra samma sak med den första halvan.)

Hon blandar egenskrivna texter med ordvrängerier, fantastier, lekar och däremellan vardagsanteckningar. Vecka 49 är fylld av associationslekar, noveller, fast mest associationslekar tills vi kommer till lördagen:

Kära dagbok,

i måndags var jag på Eva Dahlgrenkosert, i tisdags på debutbar i Kulturhuset, i onsdags på filmen ”Prosperos böcker”, i torsdags på filmen ”A nightmare before Christmas” och igå på min vän Tovas pjäs ”Papper”. Jag har suttit på KB och skrivit om helvetets geofrafi hos Milton. Jag har också läst böcker av J.M. Coetzee, Jenna Jameson och Birgitta Trotzig. Jag har gjort observationer (som av kvinnan på plats 94, hon som läste Svensk Damtidning och en rosa pocket med titeln ”Kamelonten”. Jag tror hon var i sällskap med mannen på plats 96, som läste Vilhelm Mobergs ”Prinsessan på Solklinten”). Så det är inte det att det inte har hänt något, bara att jag fick lust att skriva om det jag inte skrev i dagboken när det hände, fastän det var viktigt.

/Martina

För vad är det för bok hon skriver egentligen? Små anteckningar numrerade med år, vecka och dag? Så att läsaren förleds tro att anteckningen sammanfattar dagen som har varit? D.v.s en dagbok. Jag älskar hur hon leker med skriveriet och läsaren, så att man aldrig kan placera hennes små notiser i något fack, aldrig kan luta sig tillbaka eftersom man vet vad som komma skall. Kan man dessutom sammanfatta en dag, förkorta ner den och trycka in den i formuleringar?

Hennes små iakttagelser av händelser är inte helt utan verklighetsanknytning. Jag förstår mellan, men ibland på, raderna att hon tillbringar lite tid på psyk; hon mår inte så himla bra och hoppar av universitetet och går omkring och driver lite i tillvaron; hon jobbar på tidskriften o-, och får till slut ge ut sin bok. Men boken är så himla mycket mer. Den är svår att sammanfatta, förstås, den måste läsas! Och ”Allt” är en himla passande titel.

På den tågstation där jag byter tåg på väg till jobbet hänger ett gäng män som ser av livet härjade ut och jag fick en dag frågan av en av dem om det var bibeln jag satt och läste. Nej, det är allt, svarade jag, vilket av mannens ansiktsuttryck att döma inte var något klargörande svar. Tyvärr skulle tåget (och därmed jag) strax gå, för jag hade gärna diskuterat mer med den härjade mannen varför han trodde att det var Bibeln jag läste. Undrar om jag hade kunnat förklara vad allt var.

Själv sammanfattar Lowden i SvDs intervju boken precis som jag uppfattar den:

Ett tusenbitarspussel som utgår från en impressionistisk målning där varje liten bit har så intressanta penseldrag att man kan studera det i sig.

(Förutom allt det här, så har jag blivit rätt nyfiken på Gertrude Stein och Gombrowicz som ofta förekommer i Allt.)

Allt tillhör en av mitt läsårs bästa läsupplevelser. Vad tycker du?

%d bloggare gillar detta: