Kortis: ”Maos siste dansare” av Li Cunxin

Maos siste dansare är en självbiografi skriven av en av de sista dansarna som fostras och tränas under Maos regim. Född i fattig familj, upptäckt, flyttad till hård men prestigefylld dansskola i unga år och sedan en spikrak karriär som dansare i Kina. Så får han åka till USA och dansa. Och ser att det han blivit lärd om det imperialistiska USA inte stämmer. Alls. Han hoppar av och fortsätter dansa.

Det här är inte bara en bok om en klassresa eller en bok om dans. Det är oxå en bok om den kinesiska kommunismens förändring och Kinas öppnande. Och om en pojke, en ung man och senare en vuxen man som gör denna fantastiska resa på för långt avstånd (markerat av geografi och politik) från sin mycket högt älskade familj.

”Raines dagbok” av Raine Gustafsson

När jag läste Hemlös: med egna ord för tre år sedan, så var min favoritskribent en Raine Gustafsson. Jag blev så glad när jag sen såg att hans samlade skrifter har kommit ut i bokform: Raines dagbok. Han samlar tankar om högt och lågt, bekymmer om den kommande nattens sovplats och politiska förslag och diskussioner blandas med vardagskommentarer om både med- och motmänniskor och synpunkter om det fysiska Stockholm där han har sin hemvist.

På ett mer konkret sätt än de flesta människor ser han Stockholm, eftersom han bor i staden. Inte i en fast punkt i formen av en lägenhet, utan runt om i grovsoprum, pannrum, portuppgångar, kompisars lägenheter, rivningslägenheter och på tunnelbanan. Hans arbetsplats är i anslutning till en tunnelbanestation (och skulle förmodligen kritiseras på så många punkter som Arbetsmiljöverket gjorde en inspektion). Allt detta ger honom ett perspektiv på staden och människornas sätt att leva som är alldeles unikt. Han ser både kyla och värme hos människorna runt omkring sig.

Han beskriver det likväl som han beskriver det vanliga vardagspusslet som människor med bostad tampas med: att få sömn, arbete och fritid att gå ihop på de tjugofyra timmar dygnet har. Till det pusslet skall för en hemlös läggas: att inte ha någon permanent plats att förvara sina saker på, det ständiga fixet att ordna sovplats för natten, de praktiska problem det innebär att inte ha någon fast adress: brevkommunikation från myndigheter, den personliga hygienen och persedelvården. Sådant som människor som jag, som inte är eller har varit hemlös, inte oroas över. Ja, mer än möjligen om tvättmaskinen är trasig eller varmvattnet slut.

Läsningen fyller mig med stor ödmjukhet. Raine överlever, till skillnad mot många av hans kamrater på gatan. Jag läste i Hyresgästföreningens tidning för ett tag sedan ett hemma hos-reportage hos Raine -han har äntligen fått bostad!

Läsningen fyller mig oxå med stor tacksamhet. Över Raines förmåga att skriva och dela med sig. Över att han överlevt. Och inte minst över det jag redan har i materiell standard.

Kortisar och ”The Paper Bag Princess”

Just nu läser jag mer än jag har ork att blogga långt om. Kanske är boken av sådan art att jag inte tycker den förtjänar ett längre omdöme. Kanske väcker den inte så mycket tankemat. Kanske orkar jag bara skriva kort om den. Därför tänkte jag införa en kategori jag kallar ”kortisar” där jag skriver just kort om såna böcker.

Den första kortisen går till en bok som ”bara” är kort och liten till formatet. Den heter The Paper Bag Princess, är skriven av Robert M Munsch och illustrerad av Michael Martchenko.

En saga om en prinsessa, en prinsessa, en drake och ett slott. Och om att prinsessan och prinsen ska gifta sig. Där slutar alla likheter med alla andra prinsessagor du har läst. Förlaget rekommenderar den för personer i åldrarna 4-7, men jag rekommenderar denna lilla förtjusande skrift till prinsessor av alla storlekar därute 🙂

 

 

”Emma” av Jane Austen

Har just avslutat Emma av Jane Austen. Och är inte riktigt lika direktförälskad som jag var när jag läste Stolthet och fördom, men så visste jag lite vad jag hade att vänta mig den här gången. Jag tror att jag kommer att grunna mer på Emma och att hon kommer att stanna kvar längre hos mig. Så jag tror att kärleken kommer över tid.

Austen behärskar verkligen sitt universum, den lilla byn med sina överklassinvånare som huvudpersoner. Kvinnorna är huvudpersoner även fast deras huvudsakliga mål är att bli gifta med bra män, som i Stolthet och fördom. Hon kan teckna karaktärers porträtt (framförallt gillar jag hur hon tecknas porträttet av mrs Elton som en person man verkligen inte tål!). Hon kan även skildra relationer människor emellan i ett litet samhälle där man stöts och blöts mot varandra. Austen låter oxå Emma utvecklas på ett trovärdigt sätt under romanens gång, något som gör att man som läsare uppskattar henne mer och mer. Och hon kan skildra kärlek på ett varmt och innerligt sätt så att det smittar en in i hjärteroten och man blir så där innerligt varm och glad för de lyckliga tu (många lyckliga tu blir det i den här boken).

Emma krävde mer engagemang och beslutsamhet från min sida än vad Stolthet och fördom gjorde, då det var väl mycket såpopera över handlingen en bit in. Men det tar sig och blir faktiskt riktigt spännande till slut.

Martina Lowden har skrivit ett uppfriskande modernt efterord. Och tack och lov för efterord snarare än förord. Jag vill läsa analysen av verket (vilket ofta brukar vara vad för- eller efterord är) i efterhand, så att jag kan jämföra mina tankar med skribentens.

(Näst på tur av Austens verk står Övertalning som jag fick hem från Bokbörsen för inte alls länge sedan).