You are currently browsing the monthly archive for mars 2011.

Nu en bok av lite annan karaktär än de andra två jag skrivit om de senaste dagarna. Jean Websters ungdomsklassiker Pappa Långben. Jag har försökt att på nätet hitta information om boken som inte är a)från bloggar, b) om Bonniers klassikerbox i vilken den här ingår, c) från Wikipedia, d) om filmen. Det har varit lite klurigt. Men information om boken finns iaf hos Adlibris (och då om den engelska utgåvan…).

Den här läste jag inte när jag var yngre. Jag var mer en Biggles- och Tre Deckare-tjej än en flickbokstjej.

Pappa Långben handlar om Jerusha (Judy) Abbott som växer upp på barnhem. 17 år gammal har hon på nåder har fått stanna kvar två år efter den tidpunkt när hemmet i vanliga fall ordnar en arbete och man blir självförsörjande nog att flytta därifrån. Av en hemlig välgörare, som oxå sitter i styrelsen till hemmet, så erbjuds Jerusha betald collegeutbildning+fickpengar mot att hon en gång per månad skriver ett brev till sin hemlige välgörare om hur det går för henne. Hon informeras även om att han inte kommer att besvara breven. Välgöraren, som vill förbli anonym, döper hon till Pappa Långben.

Till en början ungdomligt stela utvecklas sedan breven i, vad jag inbillar mig vara, takt med att Judy själv hittar sin form. Hon skapar sig oxå en bild av vem denna Pappa Långben är och den svänger mellan att vara stelbent byråkratisk och varm och omsorgerlig. Breven är ofta sprudlande och fyllda med de upptäckter hon gör. Hon inser snabbt att hon inte på långa vägar har den allmänbildning som de andra flickorna på skolan har. Det tar hon resolut igen genom att med stor energi slänga sig över klassisk skönlitteratur för att ta igen det hon har missat.

Även sommarloven har den hemlige välgöraren tagit hand om. Ju äldre Judy blir desto tydligare blir hennes egen vilja och desto fler, och hårdare, diskussioner får hon ha med sin Pappa Långben. Det gäller inte bara sommarloven, ska tilläggas. Slutet blir jag lite sur på och jag tycker att Pappa Långben faktiskt är något av en lurk. I övrigt är det här en bok man blir glad och fylld av solsken av och som jag slukade på några timmar i sängen.

Annonser

Det var Shantaram-varningThe Distant Hours. I den bemärkelsen att jag inte riktigt har varit mogen att ta upp någon ny bok på flera kvällar, jag som alltid läser innan jag somnar. Men så skulle jag tillbringa ett antal timmar (17, närmare bestämt) på en buss till/från Norge och vad är väl mysigare än att läsa på resande fot? Jag fullkomligt slukade Sju stenar till den otrogna hustrun, som jag lånade efter att läst vad Lyran skrev.

I byn ”vid randen av öknen” väntar Noor på att hennes straff ska verkställas. Hon är dömd för äktenskapsbrott och skall stenas. Hon har till råga på allt blivit gravid. Hela byn har, som sig bör gentemot personer som har begått dylika brott,  vänt henne ryggen -hennes man har lämnat henne och hennes tre barn likaså.

I byn finns en fransk biståndsorganisation, eftersom byn har upplevt svår torka med efterföljande hungersnöd. Till den organisationen kommer en dag en fransyska som får smeknamnet Främlingskan. Efter att hennes man har lämnat henne och hennes älskade katt har dött, så har hon bestämt sig för att fly sin tidigare verklighet. Främlingskan får i uppdrag att prata med Noor och det är grunden för en udda vänskap. Främlingskan bestämmer sig för att kämpa för Noors öde och kontaktar shejker, mullor och ministern för bekämpande av syndigt leverne för att få Noors dom ändrad. Hon får till slut igenom att Noor ska få föda det barn hon bär på.

Kvinnorna som möts hade lika gärna kunnat vara från två olika planeter, men kommer ”bara” från två olika kulturer. Främlingskan (som jag inte tror får något annat namn i boken) förfäras över 1)domen i sig och 2) att Noor accepterar den. Noor fascineras över det märkliga i Främlingskans värderingar. Den här juvelen till bok visar vad som kan hända när de riktlinjer man tidigare haft att orientera sig i ett samhälle inte längre fungerar. Fascinationen/förfäran över ”det konstiga andra” är lika stor från båda sidor.

Och viktigt: här skildras ingen ”normal-islam”. Jag citerar Lyran: ”Det är viktigt att vara medveten om att romanen skildrar fundamentalism och de värsta avarter av Islam som står till buds”.

Boken ställer oxå frågor om biståndets uppbyggnad. Vem är det som ska bestämma vad andra behöver bistånd med? Vem definierar ett hjälpbehov? Västerlandet har ju en tradition av att ha makten att definiera det behovet åt andra länder och i boken blir det uppenbart med vilken självklarhet väst tar sig den friheten. Till vilken nytta, frågar sig ju då vän av ordning.

Khoury-Ghata är född i Libanon, men bor sedan 30 år i Frankrike. Vad jag förstår, så skriver hon på franska. I den svenska översättningen av finns ett stort antal arabiska ord och (översatta) ordspråk och talesätt införlivade i berättelsen (något jag utgår från finns även i det franska originalet). Språket är i sig sagobetonat och den arabiska ”kryddan” höjer läsupplevelsen ytterligare. Och min längtan efter att kunna läsa skönlitteratur på arabiska ökar än mer! (Eller, ja, för den delen, kunna konversera på arabiska. Förstå arabiska öht. )

I Mara Lees Salome försöker 14-åriga Elsa Mo navigera i sin tillvaro. Elsa dansar, går i skolan, försöker få grepp om relationerna till vännerna och bästisen Veronica som är svårt sjuk (oklart, och ointressant, på vilket sätt). Hon utmanar Stefan och Jimmy i matsalen för att få se Stefans mun röra sig.

Så får hon en storebror. En ett år äldre fosterbror vid namn Johannes. Hennes första intryck är att han ser ut som en mörkögd ängel. Sedan blir han mer svårtydd: är han i själva verket en svart ärkeängel?  Johannes går inte i skolan alls. Än. Han rör framförallt runt i den tillvaro Elsa har åtminstone lite grepp om. Framförallt lägger han beslag på Veronica. Elsa Avskyr det. Och honom!

Elsa är precis så ombytlig, ytlig och tvärdjup som jag minns att jag var när jag var 14. Omväxlande stor och lill-liten. Elsa genomlever tillvaron i ett slags (hormonorsakat) töcken, där dimman ibland tvärskingras. Glasklart: första anblicken av Johannes. Dimma före och efter. Glasklart: ögonblick i dansen. Dimma före och efter. Glasklart: möte med hockeykillen Mikael C. Dimma före och efter.

Elsa försöker navigera i tonårsflickornas relationsmyrstack, där det är av största vikt att läsa små icke-verbala subtila signaler och ibland acceptera att man inte förstår varför forna ”fiender” plötsligt är såta vänner. Oavsett om det rör sig om sina egna ”fiender” eller andras. Mycket sker i det som inte händer. Det som inte händer. Lee fångar gungflyet i högstadietidens vänskapsrelationer på ett mästerligt sätt.

Elsa försöker även hantera förhållandet till killar. Vem man är intresserad av. Vem man blir ihop med. Kriterier för att bli ihop. När man är ihop och inte. Hur man blir det. Vad man gör när man är ihop. Jag förvånas över den typ av fysisk kontakt som Elsa har med (visserligen utvalda) killar. Igen glasklart: kontakt med killkropp. Flämtningar och utmattning efteråt. Dimma före eller efter. Jag förvånas över att hon inte reflekterar över, och jämför den kontakt hon har med Mikael C och Stefan. Undrar vad den våldsamma relationen med Mikael C kommer sig av. Fysisk kontakt behöver faktiskt inte leda till blåmärken. Utan kan vara rent behaglig. Faktiskt njutbar.

Centralt i boken, som i en 14-årings liv, är oxå flickkroppen. I spegelsalen som i omklädningsrummet och duschen samt i skolan noterar Elsa former i sin mänskliga omgivning. Hon noterar kroppar i förändring, hur kläder passar på olika personer och jämför med sin egen lekamen. Hon noterar hur hockeykillens kropp ser ut och Johannes. Hon noterar hur Veronicas kropp förändras. Och danslärarens Klaus koreograferande och regisserande av henne. Känslorna och tankarna det rör upp inom henne. Och så igen den där fysiska kontakten med (förvisso inte alla, utan utvalda) killar. Centralt är även gränsdragningar vad gäller vem som rör delar av ens kropp och varför. Och vilka tankar och känslor det orsakar.

Förutom allt detta, så är Elsa Salome. Eller är det den unga kvinnan geneneraliserad som är Salome? Som dansar de sju slöjornas dans/ strippar/använder sin fysiska kropp för att få i belöning det hon helst av allt vill ha: Johannes (Döparens) huvud på ett fat/nå sina mål i tillvaron?

Mara Lees berättelse om Elsa och Johannes är tänkvärd i sig, men än mer så med kopplingen till myten om Salome. Den här berättelsen kommer att stanna kvar hos mig långt efter jag har stängt igen, och återlämnat, boken. Jag skrev i en kommentar till bokhoras JoLs inlägg om Salome att jag var lite tvekish, men att jag ändå hade reserverat boken. Nu inte längre tvekish 🙂

Mina kommande samtal om den här romanen kommer att inledas med ett inåtvänt, passionerat leende och en djup längtansfull suck. Jag har just avslutat The distant hours av Kate Morton (som jag envisas med att vilja kalla Jane Norton hela tiden). Edie Burchill, Saffy, June och Percy Blythe, jag saknar er redan!

Den här boken har allt man kan vänta sig av en mysroman -jag hittar inte riktigt något bättre ord. En ung förlagsredaktör på ett litet förlag med frågor om vad hennes mamma inte vill berätta om sin evakuering under WW2, platserna är London, i modern tid och under WW2 samt ett gammalt slott på engelska landsbygden där ett äldre excentriskt tvillingpar bor tillsammans med hemligheter. Jag ler åt alla feel good-element finns där: te dricks och scones förtärs, boklig kunskap, berättande och skrivande värdesätts, hyllmeter med böcker finns där skönlitterära klassiker är självklara. Det stormar och regnar och vind tjuter, men klar och vacker höst och solig och varm sommar finns även med.

Jag irriterar mig en del på långa beskrivningar och på att inget helt lämnas åt läsaren att fundera över/lista ut. Dock är boken ändå inte en deckare, även om ett flertal mysterier finns i den och att lämnas puzzled efter avslutad läsning skulle ha förtagit en stor del av läsupplevelsen. Det är rätt mycket läsning, min utgåva är 673 sidor tjock. Morton skriver inte pladdrigt, men mycket och beskrivande. Vilket för en otålig läsare (läs: camilla) ibland är frustrerande.

Men jag småler åt torr brittisk humor, åt att undersökningar tillåts ta tid och att frågor får svar. Kanske är det därför den här romanen, trots att den innehåller bland annat galenskap, ändå lämnar mig med en varm känsla inombords: för att frågorna tillåts få svar.

Det här är en bok att läsa i en fåtölj med en filt över benen och en tekopp i handen. I långa sittningar. Den är något lite för tung att läsa (rent bokstavligt alltså) som jag vanligtvis brukar konsumera böcker, liggandes i sängen på sidan med ena pärmen stödd på huvudet (min närsynthet avgör positioneringen). Fast det går såklart, även om jag har läst just den här tegelstenen till största delen sittandes i en fåtölj och liggande i en soffa. Och det här är en bok att förtära på engelska.

Ett inte oangenämt sätt att tillbringa en av de första vårdagarna på:

(och även om jag är HEMSKT förtjust i kardemummabullar, så vill jag bara förtydliga att jag hade sällskap t fikat. Därav den andra bullen och pressobryggaren 😉 )

Det här är oxå första dagen det här året när jag har haft fingervantar istf tjockvantarna!

Aibileen och Minny är hembiträden i Jacksson, Mississippi, på 60-talet. De berättar fairly öppenhjärtigt om sin tillvaro hos sina vita matmödrar. Minny är hetlevrad och har ingen farstu: hon säger det hon tänker. Det gör att hon har fått byta arbetsgivare…många gånger. Aibileen öser kärlek över ”sitt” vita barn och berättar historier för henne som hon mer än skulle få sparken för.

Skeeter har återvänt till Jackson efter att ha avslutat college. Hon drömmer om att bli journalist och/eller författare, något som går stick i stäv med hennes mammas drömmar om att Skeeter ska få en ring på fingret. Skeeter får en (galen) idé om att de svarta hembiträdenas historier ska berättas. Så lär vi känna henne, Aibileen och Minny. Bland andra.

Jag läser om separata toaletter för det svarta tjänstefolket (för att förhindra spridning av sjukdomar som det svarta pigmentet gjorde de svarta immuna mot…), om separata bestick för svarta, om fasan av att vita barn skulle behöva gå i skolor med svarta. Det här är visserligen efter Rosa Parks, men fortfarande finns mycket att fajtas om. Och vara rädd för.

Men jag läser oxå om varm kärlek, gränsöverskridande vänskapsrelationer och mod att göra något åt de orättvisor man ser omkring sig. Det är en historia om makt och förtryck, men oxå om starka, men rädda, kvinnor.

Niceville av Kathryn Stockett utspelar sig för endast 50 år sedan -i modern tid! Ordentligt skrämmande, om du frågar mig. Jag blir omväxlande förbannad och genuint glad av att läsa den här boken och jag kan inte riktigt bestämma mig för vilken känsla som ska få dominera när läsningen är avslutad. För jag är fortsatt förbannad och genuint glad när boken är slut.

(Under hela läsningen har frasen I’m goin’ to Jackson -to mess around från Johnny Cash’s Jackson gått runtruntrunt i mitt huvud.)

Sen läser jag hos Forum att Niceville ska bli film! Nice 🙂

Så var då 50% av årets bokreainköp utlästa, Sharp Objects av Gillian Flynn.

Camille jobbar som journalist på en kämpande Chicago-tidning. Camille får i uppdrag att åka till sin gamla hemstad Wind Gap, Missouri, där en flicka hittats mördad och en annan är bortförd. Hon har inte varit i sin hemstad på flera år och tidningens lilla budget gör att hon tvingas bo hemma hos sin neurotiska mamma istf på vandrarhem/hotell. Ansträngt är bara förnamnet på Camilles relation till sin mamma.

Jag har läst Bokbabbels och Calliopes hyllningar till henne, så mina förväntningar var…ganska högt ställda. Motsvarades dem? Njajoe. Jo, ändå.

Först tycker jag inte att det händer nåt i boken. Camille lixom bara är och är och är i sin hemstad. Men sedan ändrar jag mig. För rätt omgående upptäcker man den distanserade mamman, den frånvarande styvfadern och den dominerande lillasystern. Familjen bor i ett hus som påminner mig om typ Stepford Wives. Man upptäcker oxå rätt snabbt att det är något som inte stämmer. Varken med Camilles familj eller med de personer hon träffar på i det lilla samhället. Sen säger Camille så här om sig själv:

I am a cutter, you see. Also a snipper, a slicer, a carver, a jabber. I am a very special case. I have a purpose. My skin. you see, screams. It’s covered with words –cook, cupcake, kitty, curls – as if a knife-wielding first-grader learned to write om my flesh (s 76).

Bilderna av ord som lyser följer berättelsen och jag kan verkligen se den här historien bli film med Camilles lysande ord och det vackra, plantageliknande huset befolkade av de kalla människorna. Förutom själva historien, då. Som i sig är…ganska enkel i all sin fasansfullhet. Jag hade väntat mig något i stil med Simon Beckett-twists, vilket jag inte fick. Jag fick dock en välskriven historia med flera makabra och faktiskt ganska äckliga detaljer, bland annat om vad man kan göra för att få ett dockhus att likna dess fullskaliga förebild.

Och ja, Dark Places är hemklickad.

Summering februari:

1) Böcker jag inte har köpt:

Niceville av Kathryn Stockett. Faktiskt en inbunden bok som jag inte har köpt. Tyckande kommer i separat inlägg.

2) Inbunda böcker jag ändå var tvungen att läsa:

Att föda ett barn av Kristina Sandberg

I februari blev det även en hel del böcker-jag-lånade-men-inte-läste-ut:

Du eller aldrig av Malin Kivelä

Rik på riktigt av Fredrik Warberg

Ikonen i fickan av Owe Wikström

Och sen har jag faktiskt shoppat böcker den här månaden. För 82 riksdaler.

Summa:

Pengar-jag-inte-lade-på-böcker: 174  kr (fast egentligen 174-82=92 kr)

Inbunda-böcker-jag-ändå-lånade: 39+96+39+179=353 kr.

A sliver of truth tar vid en tid efter att Beautiful lies slutar. Ridley Jones tillvaro är såklart färgad av vad hon har varit med om den senaste tiden, men hon försöker fortsätta sitt liv som frilansskribent. Så upptäcker hon en dag när hon tittar på kort hon precis har hämtat, att det i utkanten av i princip alla kort hon har tagit, står en man. Tillräckligt nära för att fastna på korten, men tillräckligt långt ifrån för att han inte känns igen.

Hon upptäcker oxå att hon står under bevakning och att det är fler än hon som vill veta vem mannen på bilderna är. Och framförallt var han finns. Typ FBI och stora delar av världens organiserade brottslighet.

Jag finner det en smula svårt att skriva något om bokens handling utan att avslöja för mycket av vad som händer i Beautiful lies, men jag kan åtm skriva att historien har en fortsättning. Utan att berättelsen blir urvattnad. En smula förutsägbar bidde berättelsen allt, men spännande.

När tre av fyra böcker i en serie har samma format. Och den fjärde är i storpocket. Inte ryms de här på samma hylla i bokhyllan, inte:

%d bloggare gillar detta: