You are currently browsing the monthly archive for juli 2010.

Stadsbibblan hade gallrat i sina skrymslen när jag var där idag. Fina fina stadsbibblan tar tio spänn boken för att outlånade stackars ensamma böcker ska få en dräglig tillvaro någon annanstans. Fantastiskheten fyndade schu-hukt mycket böcker om WWII, medan jag hittade en mängd annat:

Harem -friheten bakom slöjan av Vittoria Alliata

Arab Nationalism av Youssef M. Choueiri

Båten i parken av Per Månson

och

Global Women av Barbara Ehrenreich och Arlie Russel Hochschild.

Annonser

Dålig dokumentation och minst lika dåligt minne föranledde omlån och omläsning av Curtis Sittenfields I en klass för sig, konstaterade jag.

Lee Fiora är intelligent och säljer in till sina föräldrar att hon ska få gå på den exklusiva internatskolan Ault. 14 år gammal kommer hon dit och ska tillbringa fyra år där. Väl där går hon från att ha varit den duktigaste flickan i klassen till att helt plötsligt ”bara” bli en i mängden duktiga. Hon upptäcker vidare skillnaderna i umgängeskoder och -mönster mellan sig själv och sina skolkamrater som kommer från hem med betydligt större plånböcker och gedignare ekonomier. Hon blir en iakttagare. En reflekterande ensling. Till en början.

Det jag mindes var jag irriterade mig på att historien inte var så DHH*-lik som jag hade förväntat mig och att den därför inte var nåt att ha. Den här gången läste jag den med något annorlunda förväntningar, efter att ha älskälskälskat Presidentens Hustru. Jag gillar verkligen att Sittenfield har fångat tonårsfunderingarna och det lätt vilsna i att komma till ett ställe där ens tidigare givna roll inte längre fungerar. Jag gillar att Lee är lite diffust udda och håller sig på sin kant och inte är så där jobbigt lyckad. Sittenfield lyckas oxå visa hur piinsamt allt är för en tonåring. Och hur hon låter Lee utvecklas över åren som går. Och tack och lov hitta vänner.

Jag är glad att jag läste den här när jag lämnat mina egna tonår på lämpligt avstånd bakom mig. Igenkänningen var bitvis stor och jag är glad att jag har växt (upp) i många avseenden. Jag är glad att jag läste om den, för jag gillar’t. Mycket!

*Den Hemliga Historien av Donna Tartt

Kort om tre böcker jag alldelens glömt att jag hade läst. Tills nu, typ.

Sen tar vi Berlin av Moa-Lina Croall. Om Lou som med sin bästis Julia drar från Malmö till Berlin och bor i rivningskåkar. Träffar människor, blir kära, spelar och försöker hitta en plats i tillvaron. Lite ångestig läsning om att inte ha någon plats i tillvaron. Och lite tunn, sådära. Ett knappt nja.

Vi, de drunknade av Carsten Jensen. En krönika över flera hundra år om danska hamnstaden Marstal. Om det i allas liv ständigt ingripande havet, om livet, universum och allting. Om hur man i ”lilla” Marstal får glimtar av den ”stora” världen. Fullständigt betagande berättelse.  Enda problemet är att Marstal i mitt huvud är en nordnorsk ort. Som ligger vid Lofoten, typ. Blir jobbigt när kontinenten är så nära det riktiga Marstal.

Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami. En myllrande surrealistisk, fantastisk historia om vad som händer när Toru Akada får ett telefonsamtal som han inte förstår något av. Jättelång historia som med fördel läses när man är någorlunda otrött och osjuk, så att man hinner vara med i svängarna. Men absolut uunderbar!

På min önskar-att-jag-hunne-läsa-i-sommar-lista fanns Ninni Holmqvists Kostym. På bibblan fanns även hennes Biroller, så bägge fick följa med hem. Det föll sig så att jag parallelläste dem: en som innan-jag-somnar-läsning och den andra som pendlingsläsning på väg till och från jobbet. Och bägge i soffan.

Jag tycker bättre om Biroller inser jag ganska fort. Jag tycker om de mer utvecklade historierna och jag tycker om tanken att utforska alla de biroller som finns i vår mellanmänskliga tillvaro. Jag tycker mycket om Vändzon, om mannen som lämnar sin hustru som misshandlar honom och Den svagare där en kvinna lämnar en annan innan hon kvävs. Båda har det gemensamt att huvudpersonerna länge spelar biroller, men sedan tar huvudrollen i sina liv. Jag gillar tanken att vi förmodligen är biroller i ganska mångas liv, men att det viktigaste är att vi är huvudrollen i vårt eget.

Fast jag uppskattar Kostym oxå. Novellerna utforskar gränslandet mellan självständighet, ensamhet och hjälplöshet. Många av dem är enbart brottstycken ur en tillvaro och glimtar av existenser. Titelnovellen får mig att överraskat och halvt förskräckt skratta till. Min favorit är dock Stenens rörelse vars berättare direkt visar på stor självinsikt och självkännedom (obs ironi!) i inledningen:

Jag är en intressant kvinna i yngre medelåldern och jag väntar någonstans på en offentlig plats. Det kan vara ett café, en centralstation, ett bibliotek, en park, en badstrand eller varför inte ett grönsakstorg. Där väntar jag med öppna sinnen och rymligt hjälrta, tro mig;  jag är varm, sensuell och kärleksfull. Vidare har jag personlighet och fantasi, jag är som sagt en mycket intressant person.

Jag har sedan tidigare svårt för novellformatet och många av Holmqvists noveller i Kostym är för korta för mig. Jag lägger mig ändå vinn om att läsa dem långsamt och att andas mellan varje. Mycket därför uppskattar jag nog Biroller mer.

Fast lite nöjd är jag ändå över att jag ”klarade av” att läsa två novellsamlingar och uppskattade dem 🙂

I min bokbok har länge suttit två bilder av Veronica von Schencks böcker om Althea Molin. Jag tror jag klippte ur dem ur någon förlagstidning. I semesterbokbeställningen ingick första delen Änglalik. Nu äntligen var det dags.

Liksom jag gillade Gerhardsens böcker för att däri finns en lycklig polis, så gillar jag von Schenck för att hon skriver om polisutredningar ur en gärningsmannaprofilerares synvinkel. Kriminalhistorier berättade med en annorlunda touch. Jag är en sucker för pusselläggande och klurande och ville bli kriminaltekniker när jag var liten. Så här i vuxen ålder hade jag gärna blivit profilerare istället -är lite mer för beteendemässigt pusselläggande än blod, klet och kemi. Så jag är lite biased vid läsningens början, kan man konstatera.

Jag gillar Althea. Hon påminner mig lite om Lisbeth Salander; en outsider (i det här fallet i polissammanhang) vars kunskaper kommer till användning för att lösa mysterier och gåtor. Hon är skärpt, har skinn på näsan och samtidigt egna demoner (från ett tidigare, yrkesrelaterat, överfall) som gör sig påminda.

Fast jag gillar inte att det i ena stunden skickas MMS som i nästa stund är telefonsamtal och i det tredje omnämnandet ett SMS. Det var väl ändå ett MMS, ety det var en bild med och ingenstans nämns väl ett telefonsamtal från mördaren. Och det var väl mycket geografiskt positionerande för att min smak: man tittar ut genom ett fönster på ett fik och ser det ena till vänster, det andra till höger och vet precis vad man har bakom sig. Men sånt kan man ju skumma 🙂

En skön sträckläsare som ger cravings efter meeeer! Jag slänger mig på Internet efter avslutad läsning och inser till min förtvivlan att tvåan, Kretsen, inte finns i pocket ännu. Den finns heller inte inne på bibblan. Kris och katastrof och misär. Inser att jag verkar en aning manisk och tänker att det ju bara är en bok. Men irriterar mig ändå lite på att jag inte får läsa mer om Althea och Richard och fler mordhistorier!

Jag läser på altheasprofil.se att trean är på gång också! Skriv fort 😉

Jag drunknade i onsdags kväll. Kom hem, la mig i sängen och fullständigt uppslukades av Adichies debutroman Lila hibiskus. Sögs fast. Tre timmar och en middag senare, så kom jag ut på andra sidan. Andlös.

Tonårstjejen Kambini är berättaren. Hon berättar om sin tillvaro med sin far Eugene, ansvarig utgivare för en stor tidning i Nigeria. Han är en Stor Man(tm): trogen katolska kyrkans tro, stöttar samhället på alla de plan med checker och kontanter. Hans tidning kritiserar oförväget korruptionen och maktfullkomligheten i samhällets toppar och han har fått pris av Amnesty för sina gärningar. Han slår dessutom hustru och barn och styr familjens liv med järnhand. Kambini och brodern Jajas tid schemalägger han minutiöst och han tål inte att på minsta vis bli emotsagd. Kontraster, galore!

Så får ungarna chansen att bo en tid hos sin faster i Nsukka. Och får se att livet faktiskt kan vara helt annorlunda. Och så träffar Kambini en helt annan katolsk präst än den som Papa hyllar i församlingen hemma. Och som hon får ett helt annat förhållande till.

Jag har kikat på Lila Hibiskus länge. Men varit lite skeptisk till handlingen, då jag tänkte att den skulle vara eländesskildring med fokus på familjens misär. Ack, så fel jag hade. Familjen är visserligen som en diktatur i miniatyr, samtidigt som boken visar på oron i Nigeria som samhälle. Och kontrasterna. Mellan rika och fattiga, kristna och ”hedningar” (Eugenes uttryck för icke-kristna, bland annat sin far), mellan Euguenes och Iofemas familjer. Men det är en bok om hopp och om vad sammanhang betyder för en person.

Jag är väldigt förtjust i portättet av Kambini. Hon är så härligt reflekterande, trots att hennes pappa försöker styra henne i allt. Chocken när någon säger emot hennes far, förvåningen när hennes kusiner får diskutera saker vid matbordet hos faster Ifeoma. Och efter hand tankarna om hur hon skulle ha velat reagera i en viss situation där hennes med våld eller hot om våld inskärpta beteenden går per automatik, utan att hon hinner tänka.

Jag blir oxå väldigt nyfiken på Papa, Eugene. Han är generös med sina tillgångar och ser till att stötta sitt samhälle. Han är dominerande, brutal och stenhård i sitt sätt att styra sin hustru och sina barn. Vad är det som har format honom?

En av de bättre läsupplevelserna 2010!

”Ultratät spänningsroman” och ”…formligen vibrerar av politisk och moralisk hetta” var blurbar som fick mig att låna hem Küchens Gamarna. Men njä, det är mer småputtrigt. Framgångsrika kvinnor i Stockholm mördas. Den gemensamma nämnaren är att de har bott i en kåk som under högst tveksamma former ombildats från hyresrätt till bostadsrätt. Huvudpersonen, författaren Sanna Wrede, börjar luska i morden, då hennes gynekolog är en av de mördade. Hon blir mer och mer övertygad om att hon kommer att bli indragen.

Küchen vill säkert föra en diskussion kring ombildningar av hyresrätter/allmännyttan till bostadsrätter, men hon lyckas inte initiera diskusisonen med mig. Visserligen lyckas hon med skildringarna av den bostadsrättsförening där Wrede själv bor, det lite småmysiga och omhändertagande. Men det finns för många lösa trådar och sen är jag osäker på om Küchen egentligen skriver för att lösa mordgåtan eller för att diskutera den underliggande frågan. Det känns som att hon skriver för att gestalta, inte för att diskutera, engagera, hänga ut och uppröra. Inte för att peka ut, visa på orättvisor och väcka debatt. Utan för att visa och illustrera. Det känns ytligt och som att hon inte för läsaren ner i själva historien, utan låter denne flyta omkring på språket.

Det moraliskt tveksamma i ombildandet av hyresrätterna i det här mycket specifika fallet förstår jag visserligen logiskt, men jag känner det inte när jag läser. Jag blir inte indignerad, upprörd eller engagerad. SvDs recensent skriver att ”Maria Küchens engagemang för förlorarna i detta spel är hårt och intensivt” och jag känner inte det hårda och intensiva. Jag kommer att komma ihåg den för språket och för beskrivningarna av bostadsrättsföreningarna. Tyvärr.

I Stalins kossor lär vi känna Anna, som växer upp i Finland, men har en estnisk mamma. Just estniciteten är viktig, eftersom Anna växer upp i en tid när järnridån fortfarande finns. Mamma Katarina lär Anna att hålla absolut knäpptyst om Estlandsresorna och -ursprunget. Anna lärs ständig misstänksamhet och vaksamhet, att vakta sin tunga och hon tvingas avstå det fina estniska hon ser och vill anamma.Vikten av denna ständiga vaksamhet knackas med obönhörlig plågsamhet in i läsaren (”räkna alltid med att Storebror ser dig. Ö.v.e.r.a.l.l.t.”).

Så bra om att växa upp i ett land där framtidsutsikterna ligger i att lämna för det främmande och lite föraktade, men ändå så hett eftertraktade. Om hur det blev när så flyttlasset gick till det grönare gräset och hur det blev sen.

Och så bra om att redan från första skoldagen måsta dölja en annorlundahet man blir lärd är avvikande och skämmig, om att gå in i allt med vetskapen att inte passa in och om att försöka förstå och ta kontroll för att känna sig en liten gnutta lugn och hemma nånstans. Och på allt detta alltid utgå från att vara iakttagen och ifrågasatt. Plus såklart allt det vanligt tjörviga och jobbiga i att växa upp och försöka förstå sig själv i sin omvärld.

Jag vill ha mer Oksanen!

Först går det sakta, sakta och jag funderar över vart bladvändarspänningen tagit vägen som jag känner från tidigare böcker av Roslund & Hellström. I Tre sekunder händer det förviso saker och jag gläds med Evert Grens, men så värst spännande är det inte. Till en början. Ett mord på Evert Grens mord, en parallellhistoria om en infiltratör som man snart förstår hör i hop. Men vart ska det leda?

Och så pang smäller det till och jag förstår att det jag tagit för långsamhet i själva verket var utomordentligt nödvändigt för att vi öht ska förstå vart författarna vill komma och vad de vill visa på. När det väl tar fart, så är det konstant s-k-i-t-spännande. Det är så välgjort och så välskrivet och de har på riktigt använt sig av den bakgrund de (främst Börge, vad jag förstår) har och det är så bra att jag snart har slut på superlativ. En bra lögn sägs ligga nära sanningen och här är det svårt att avgöra vad som är sanning och vad som är hittepå. Sist i boken benar författarna upp det här med fakta och fiktion och då trillar poletten ner på riktigt. Läs!!

Till Beijing hade jag packat med mig idel eländeslitteratur, insåg jag när jag kom fram. Inte vet jag om det var undermedvetet, men temat var kommunistiska stater, totalitära stater och kriminalvård. Med till den norra huvudstaden följde nämligen Oksanens Stalins kossor, Sem-Sandbergs De fattiga i Lodz, Kapuscinskis Imperiet och Roslund & Hellströms Tre sekunder. Så värst mycket tid för just läsning bidde det nu inte, men jag hann ivf klämma hälften av den medtagna reselektyren. Mer om det kommer senare. Däremot hann jag bli förälskad i den heta staden (snittemperaturen låg runt 34 grader när vi var där) och det jag hann se av dess befolkning.

Jag hann oxå göra erfarenheten att vara i ett land och inte begripa något av varken skrift- eller talspråk. Och inte har något att relatera till heller. På många ställen i västerlandet kommer man (läs: jag) långt på sin engelska plus de få ord av tyska/spanska/franska som man har snappat upp. I värsta fall kan man iaf skriva namnet på det ställe man ska till om inget annat funkar när fråga om vägen. (Och då är jag ändå inte särdeles berest, so far). Så icke här.

Jag besökte en utställning på Chinese National Library och begrep intet av vad damen i entrén försökte säga, inte vad den vackra broschyren ville förmedla eller vad de (förmodligen väldigt informativa) skyltarna intill textrullarna ville säga. Jag såg skönheten i tecknen och förstod så mycket att det rörde sig om exempel på gamla, väldigt gamla och sedan uråldriga texter. Plus vackra, handmålade kartor. Sällan har jag känt mig så handikappad -så stum, bokstavligt talat. Flera gånger under resan kom jag på mig själv med att instinktivt svara på det ”konstigaste”* språk jag har snappat upp ord på -arabiskan. Funkar precis lika bra som tyska eller svenska, kan jag meddela.

Så gränslöst nyttigt.

Den här resan har gett mersmak på både resande och språkstudier. Och på semester! Men på torsdag är det dags: då är jag leedig tre veckor framåt. Storlängt!

*”konstigaste” i meningen ”som bygger på ett helt annat skriftspråk och låter helt annorlunda än det mesta annat jag stött på”. Där upphör likheterna mellan kinesiskan och arabiskan, vad jag vet.

%d bloggare gillar detta: