You are currently browsing the category archive for the ‘Lästa böcker 2012’ category.

Ajvide Lindqvists Lilla stjärna fick följa med hem blott och bart för att den fanns som ljudbok på bibblan. Pappersboksläsandet har det gått sisådär med på sistone.

En mycket behaglig Ajvide Lindqvist läser själv upp sin mycket…märkliga bok. Han tillhör samma eminenta skara författare som Håkan Nesser, som själva gör mästerliga inläsningar av sina egna böcker.

Och boken, då. Jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, annat än, tja, det oväntade. Men jag hade inte förväntat mig något så…lågmält, lågintensivt och långt. Han har ju förmågan, Ajvide, att väva in lågmält galna saker på ett fullständigt naturligt sätt i en historia som i övrigt kan tyckas..vanlig. Som att ett barn hittas i skogen, tas om hand av wanna-be-musikern Lennart och hans kuvade hustru Laila och sedan hålls hemlig för den övriga världen. För att, ja, för att vaddå? För att han kan, kanske.

Det här är en lång och långsamt berättad historia. Vi får först lära känna musikerparet, sedan följa flickan, Liten som hon kallas, genom hela hennes uppväxt och dessutom parets utflugne, och rätt vidrige, son Jerry.

Vi lär oxå känna flickan Teresa, som föds på en annan plats. Liten och grå med en barndomskamrat som heter Johannes. Historien tar sedan en helt annan vändning när Jerry inte ser någon annan utväg än att ta sig an flickan. De skaffar sig ett helt nytt liv i Stockholm. Och Jerry blir som en helt annan. Liten, som Jerry har döpt till Teres, lär sedan känna Teresa, via bland annat Idol. Och historien vrids en tredje gång när fokus hamnar på Terese och Theresas relation och hur den utvecklas. Hur de bildar Flocken. Och hur allt kulminerar i en massaker på Allsång på Skansen.

Berättelsen är ihophållen och inget spretar. Alla delar behövs, alla delar är viktiga och skänker djup och tyngd till berättelsen om Tereseorna. Det är underbart att han berättar så långsamt och detaljerat, så välskildrat och insiktsfullt.

Men så våldet. Det brutala, känslolösa, kallblodigt utövade våldet. Blodet. Verktygen. Det är makabert, oförklarligt och så Ajvide-skt ofrånkomligt i berättelsen. Fast oförklarligt på ett sätt som jag inte känner igen från hans tidigare berättelser. Han förklarade och rättfärdigade förekomsten av zombier för mig. Och vampyrer. Men han lyckas inte med våldet.

Annonser

Jag har undvikit att läsa något av Tove Jansson efter en traumatisk tv-upplevelse som liten. Jag minns ett program där Muminfamiljen vaknar mitt i vintern och av grannarna får höra att julen är på väg. Alla är jättestressade och så mycket måste fixas att Muminfamiljen får för sig att julen är en annalkande katastrof. Som det bara är att gå och vänta på. Jag minns stämningen i programmet som undergångslik och blev jätterädd! Så ingen Mumin sedan dess!

Så får jag Tove Janssons Det osynliga barnet av min mamma bibliotekarien

Och upptäcker att Janssons värld och de figurer som finns däri ju är jättemysiga! Mysiga med en underton av melankoli och sorg, men oxå av värme och kärlek!

I Det osynliga barnet finns även novellen ”Mumintrollens jul under granen i snön”, som måste ha varit förebild för tv-programmet som skrämde mig så. Muminfamiljen väcks mycket riktigt mitt i vintern (av Hemulen) och får höra om den annalkande julen. Som verkar jättefarlig eftersom alla runt omkring är så stressade och det är så mycket att fixa! En gran som måste kläs, ljus, presenter och så mat. Så det gör de. Men ingen katastrof kommer. Så de går in och lägger sig igen. Och lämnar julen till knyttet och hens släkt.

Novellerna är så vackra, så varma, och karaktärerna så underfundiga att hela jag blir alldeles varm inombords. Det här är en bok jag kommer att återkomma till de dagar när världen är lite vissen och brun. Och tänk att få läsa den högt för ett barn!

Nu när jag har bestämt mig för att bara skriva om de bästaste böckerna (läs: ”alltså de som berör mig mest”), så är blogglängtet större än nånsin tidigare.

Och må 2012 års först utläst bok sätta en trend för det kommande året med goda läsupplevelser: jag har läst Jane Austens Övertalning. Åh, ska Anne Elliot få sin kapten Wentworth till slut? Eller ska hon falla för mr Elliot?

Anne Elliot övertalades att slå upp förlovningen med sin älskade kapten Wentworth, då han inte var tillräckligt rik. Åtta år senare träffas de igen och då är Wentworths ekonomiska situation en helt annan. Ska de få varandra?

Jag satt större delen av gårdagseftermiddagen vid köksbordet och önskade ömsom att jag läste snabbare, så att jag skulle få reda på hur det gick, ömsom att boken aldrig skulle ta slut, så att jag skulle få fortsätta befinna mig bland de underbara formuleringarna. Fantastiskheten suckade när han förstod vad jag läste och utbrast ”Harlequin”, vilket resulterade i en diskussion kring vad dessa böcker är och om Austens böcker är sådana (NEJ hävdar jag med emfas, jo, hävdar sambon. Dock utan att ha läst varken Harleqinböcker eller Austen, tror jag bestämt…).

Jag älskar Austens blick för det subtila i det sociala spelet: de ack så viktiga blickarna som personer utbyter, det sätt på vilket en inbjudan görs. Jag älskar att hon som författare så tydligt tar ställning för Anne mot hennes löjlige far och ytliga syster. Och jag gillar verkligen Anne! Hon känns så modern!

Jag börjar oxå känna igen det Austenska. Flicka i socialt relativt välordnad familj (i Övertalning dessutom med ekonomiska bekymmer) ska bli gift. Frågor gällande börd och social status går såklart före kärlek, vilket orsakar hjärtesorg. Längtan och trängtan uppstår på avstånd, ety sociala konventioner tillåter inte öppen kommunikation hur som helst. Utmanare i form av man med rätt social status/börd kommer in på banan. Spänningen olidlig. Sedan kommer slut och läsaren kan somna med leende på läpparna.

Av de Austenromaner jag har läst (Emma och Stolthet och fördom) är Anne min favorithuvudperson och Övertalning min favoritbok. Den är kortare och känns ”tightare”. Det var den sista Austen skrev och utkom postumt, så kanske hade hon här hittat sin form. Den är det austenska universat i kondenserad form, med ironi, skarpsynt iakttagande av relationer, det sociala spelet och de fångande sociala rollerna. Och så den vackra vackra kärleken.

%d bloggare gillar detta: