Böcker jag inte har köpt

Jag tänkte genomföra ett litet experiment, för att se hur mycket pengar jag inte lägger på böcker. Utmaningen kan oxå ses som ett försök att mäta vad bibblans existens är värd för mig.

För varje bok som jag kan tänka mig att köpa, men istället lånar på bibblan för att läsa, för jag över motsvarande summa till ett speciellt konto. Det gäller även spontan-måste-ha-kan-inte-överleva-utan-läsning och böcker som jag okynneslånar för att de verkar bra. Utmaningen gäller även ljud-, fack- och e-böcker.

Jag väntar oftast med bokinköp tills titeln kommer i pocket, varför jag kommer att räkna slantarna i två kategorier:

1) Pengar jag inte lägger på böcker: summan för böcker utkomna i pocket som jag faktiskt hade köpt, men som jag nu ist lånat.

2) Titlar ej utkomna i pocket som jag läst för att min läslust vann över min väntan på pocketutgåvan. Alltså ett mått på vad bibblan är värd för mig.

Jag fick idén efter att ha läst Bokbabbels inlägg om besvikelsen över att böckerna finns på bibblan, så att man inte ”behöver” köpa dem. Believe you me, jag känner så igen mig i besvikelsen i ett sånt läge. Och tänker att det var väl ett skapat behov, det där med att köpa böcker. Låtom oss utmanen ingivelsen att inträda i Mammons tempel!

Lite inspirerad är jag av tänket kring frivillig enkelhet: att se över vart pengarna går och om/hur man kan använda dem annorlunda.

Jag har inte riktigt bestämt vad jag ska använda de slantar jag tänker mig att jag sparar. Okynnesshopping av annat slag (kläder, skor?) Resa någonstans? Yogakurser? Vi får väl se hur många slantar det blir, först.

Ein bischen Hilfe, bitte

Min fina fina syster gav mig ett presentkort på Uppsala English Bookshop i födelsedagspresent. Som jag nu inte vet riktigt vad jag ska använda till. Jag kan helt plötsligt bara komma på böcker på svenska som jag önskar mig. Av svenska författare.

Jag önskar mig lite hjälp med inspirationen: vad ska jag köpa?

”Min kamp” av Karl Ove Knausgård

Inte alls så lång reservationskö på min bibbla för Knausgårds Min kamp. Kanske är hypen över? Den här boken had me at hello, som man säger på utrikiska. Jag har inte utan förtjusning umgåtts en del med ond bråd död i höst och att då i inledningen av en bok jag hade tänkt som självbiografisk läsa följande gör mig knäsvag:

…som om livet kapitulerar enligt fastställda regler, en form av gentlemen’s agreement som även det dödas företrädare rättar sig efter, då de alltid väntar till dess att livet har dragit sig tillbaka innan de sätter igång sin invasion av det nya landskapet.

En inledning som blir en filosofisk betraktelse över hur tudelat samhället behandlar döden (som ocensurerade nyheter å ena sidan och å andra som något som bör döljas och detta under jord/skynken/på bottenvåningar).  Som blir en berättelse om uppväxten. Och om en far. Om den fantastiska fyllan och den fruktansvärt starka kärleken. Varvat med glimtar ur nutiden. Som att han var gift en gång i Norge, men har flera barn med en ny kvinna i Sverige. Som att han har skrivit andra böcker tidigare.

Nyfikenheten! Det är som när man lär känna en person för första gången. En del information är centralt vid ett samtal och annat får man höra i en bisats/i förbigående och väcker nyfikenhet till efterföljande möten. MY GOD, vad jag längtar efter de andra böckerna.

Och som jag funderar över vem den här pappan är. Vad det är för fel på honom, lixom. Han tycks bland annat besitta en rent överjordisk förmåga att veta vad hans pojkar gör, något som skrämmer skiten ur åtm Karl Ove. Det blir mest glimtar av hur/vad han är, men att döma av Karl Oves reaktioner, så är han rätt läskig. Bokens tätaste och, som jag upplever det, mest välskrivna del, är den där bokens Karl Ove och brodern Yngve efter faderns död ska ta hand om hans bostad. Där sorgen vaknar, trots att Karl Ove inte har tyckt om fadern.

Jag är svag för män som kan prata om känslor och reflektera över det egna beteendet. Ergo är jag svag för Knausgård. För i Min Kamp gråter han, funderar, ilsknar och gråter några skvättar till. Utan att någonsin be om ursäkt för sina känslor (även om han försöker att inte gråta bland folk). Toklängt efter nästa del, således.